Jenny Wilson: Trauma

»Trauma« är ingen popskiva. Är snarare att likna vid en tonsatt teaterföreställning. Det ena är varken finare eller bättre än det andra. Men du bör ha det i åtanke. Du kanske ska vara förberedd.

Där Jenny Wilson på »Exorcism« gjorde minimalistisk och närmast militäriskt disciplinerad electropop av en våldtäkt använder hon på den tematiskt närbesläktade uppföljaren samma fasansfulla händelse i ett storskaligt samarbete med dirigenten Hans Ek och Norrköpings Symfoniorkester.

Den där snärtiga lekfullheten som alltid har präglat Jenny Wilsons verk, hur tunga ämnen som än har avhandlats, lyser till stor del med sin frånvaro. Det här blodigt jävla allvar från första till sista sekund.

Det är modigt och mäktigt och massivt och genomarbetat och jo, bitvis outhärdligt. Den som kan lyssna på exempelvis »Händelseförloppet« utan att känna djupt obehag vill nog få av oss umgås med.

Det är svårt att tro att Jenny Wilson kan ta det här spåret så mycket längre. »Trauma« känns som en final, som en sorts slutlig uppgörelse någonstans strax före gryningen. Inte så subtil men unik, saknar direkta motsvarigheter, är ingenting lyssnaren glömmer.