Från Honey Is Cool till Fever Ray

Persongalleri

Tom Barman
sångare i det belgiska rockbandet Deus, som i fjol spelade in duetten »Slow« med Karin till albumet »Vantage Point«.

Svein Berge
ena halvan av norska Röyksopp, som två gånger spelat in låtar med Karin – nu senast till det aktuella albumet »Junior«.

Ola Borgström
klubbarrangör i Göteborg på nittiotalet, driver skivbolaget Service sedan 2002. Var även ihop med Karin under två år i mitten nittiotalet, tillsammans drev de skivbolaget Fine Tone Recordings (Mazarine Street, Silverbullit).

Karin Dreijer Andersson

Den här artikelns huvudperson. Drivande kraft i Honey Is Cool, The Knife och Fever Ray.

Olof Dreijer
Karins bror och ena halvan av The Knife. Bor sedan tre år i Berlin. Håller på med ett soloprojekt samt operamusik med The Knife.

Håkan Hellström
spelade trummor med Honey Is Cool från 1994 till 1997, då han återvände till Broder Daniel. Är sedan 2000 en av landets mest framgångsrika artister.

John Jern
gitarrist i Honey Is Cool fram till att bandet somnade in i början av tjugohundratalet. Spelar nu för tiden mest gitarr för sitt barn.

Andreas Nilsson
gitarrist i Silverbullit, ett band som på nittiotalet tillhörde samma indiescen i Göteborg som Honey Is Cool. Har regisserat videor till The Knife och även iscensatt deras liveshow.

Robyn
samarbetade med syskonen Dreijer på sin karriäromstart »Robyn« 2005.

Jenny Wilson
tidigare medlem i First Floor Power som solodebuterade 2005 med »Love and Youth« på The Knifes skivbolag Rabid Records. Sjöng även duett med Karin på Knife-singeln »You Take My Breath Away« från 2003.

Det är natt. En liten båt med tre små barn och en indianliknande figur ombord glider sakta fram genom vassen. På strandkanten väntar två mystiska individer med stora fjädermasker framför ansiktena, den ena håller en schäfer i koppel. Utanför en upplyst herrgård ligger ett tiotal människor orörliga på botten av en stor torrlagd bassäng. Under ett träd står en obehaglig figur med långt blont hår och tittar ner i marken. Ansiktet är helt sminkat i svartvitt, i en sorts dödsmask. Sakta sjunger figuren med: »Dangling feet from a window frame/will they ever ever reach the floor?« Samtidigt smeker den försiktigt något som ser ut att vara en uppstoppad vit duva.

– Jag satt och tittade med min dotter och hennes kompis, som båda är fem år. De gillar musik nu. Kompisen säger: »Men du ser ut som Kiss!« Han var jätteimponerad. Sedan var vi tvungna att gå in på Youtube och kolla in »I Was Made for Loving You«. De tyckte jag var bra, men Kiss är lite bättre!

Karin Dreijer Andersson sitter i en källarlokal strax utanför Bandhagen centrum och visar den färdigklippta »If I Had a Heart«, första videon från hennes soloprojekt Fever Ray. Fever Ray heter så eftersom Karin tycker det passar musiken. Feberstråle.

Videon – regisserad av mångårige samarbetspartnern Andreas Nilsson – är obehaglig, kuslig och väldigt vacker. Den passar också perfekt till musiken. Karin visar mig hur hon och Andreas mejlat bilder till varandra för att komma fram till hur videon ska se ut. Groteska ansiktstatueringar. Stillbilder från filmer med Michael Haneke, Johnny Depp i Jim Jarmuschs »Dead Man«.

– Andreas skrev in mig i videon utan att jag märkte det, säger hon. Han frågade först om jag kunde tänka mig en liten biroll. Sedan smög han in i manuset att jag även skulle sjunga, och då var det för sent att backa ur. Han ville att jag skulle vara målad, sedan har vi pratat om kläder och framtoning. Live kommer det att se ut på ett annat sätt, men för mig kommer det att finnas en klar röd tråd genom allting.

»Fever Ray« må vara Karins första egna skiva, men hon har i femton års tid varit en förgrundsfigur inom oberoende svensk popmusik. Först som drivande kraft i Honey Is Cool, sedan med The Knife och det egna skivbolaget Rabid. Hon äger en av popvärldens mest karaktäristiska röster och har med The Knife blivit enormt hyllad, både på hemmaplan och utomlands.

Vi lät Karin själv och olika personer som samarbetat med henne genom åren berätta om Karin Dreijer Andersson – hennes förflutna, nutid och framtid.

Honey Is Cool

Från nittiotalets mitt spelade Karin gitarr och sjöng i göteborgsbaserade Honey Is Cool, då ett av de mer uppskrivna namnen inom svensk indierock. De gjorde minialbumet »Focky Focky No Pay« (1995) samt fullängdarna »Crazy Love« (1997) och »Early Morning Are You Working?« (1999).

John Jern: Karin och jag var kompisar innan vi började spela musik. Jag hade hört hennes demos och tyckte att det skulle hända något med hennes låtar. Vid första reptillfället spelade jag bas, sedan dök Staffan [Larsson] upp och kunde spela bas på riktigt. Johan Hagström spelade trummor från början. Anders [Göthberg, senare i Broder Daniel] var med de första två månaderna och spelade gitarr. Efter det var jag med hela tiden.

Ola Borgström: Jag mötte Karin på Reading-festivalen sommaren 1994. Då pratade hon om att hon startat ett band som hette Honey Is Cool. Samma höst såg jag dem på Kompaniet, jag tror det var deras första spelning. Jag var väldigt imponerad, de var fruktansvärt bra.

Håkan Hellström: I Göteborg på den tiden hängde man på samma klubbar. John och Karin var några av de som jag träffade på Hemulen. Hösten 1994 frågade de om jag ville spela trummor med dem. Jag fick provspela, men kommer ihåg att Karin ville att jag skulle vara med oavsett hur det lät. Senare kom Paul Källman med i bandet på synth. Min första spelning var på Underground på Kompaniet i december 1994. Jag spelade så ruttet, kom in fel och tappade takten.

Andreas Nilsson: Jag vill minnas att jag och Karin träffades första gången under ett pingisbord i Göteborg. Mitt intryck var att hon var tillräckligt liten att få plats under bordet. Vi var alla väldigt små då. Som små indiedvärgar. Jag minns också att alla var på Ola Borgströms klubb Hemulen. Man satt där i en miljö som var en hybrid av en bastu och en vägkrog och glodde på varandra. Silverbullit var nyinflyttade från landet, hade låg självkänsla och trodde att alla var fienden. Honey Is Cool var ett av undantagen.

Karin Dreijer Andersson: Det var så många band som höll på. Vi repade med Broder Daniel i ett hus som inte finns längre, gamla fryshuset nere i hamnen i Göteborg. Det var fantastiskt uteliv och så många saker som hände. Soundtrack Of Our Lives spelade typ varje kväll under olika namn. Det var ett väldigt bra klimat, alla konstskolor hade ofta fester som alla band spelade på. Det fanns många tomma ateljéer på Första Långgatan som blev svartklubbar på natten.

Ola Borgström: Honey Is Cool hörde till de göteborgska indieband som fick ett rykte utanför stan. De var tvåa utanför stan efter Broder Daniel.

Andreas Nilsson: Jag gillade deras gruppsammansättning – apart och inte särskilt uttänkt, påminde lite om en obs-klass. Karin var deras stränga vårdare. Paul ville inte få betalt när de gjorde konserter – av ideologiska skäl. Jag är dock osäker på vilken ideologi han syftade till.

Håkan Hellström: De andra i bandet hade sina rötter i den amerikanska lo-fi-traditionen, jag ville spela afrikanskt. Det var grymt med Karin, hon fattade Afrika. Det märker man fortfarande i hennes musik. Det finns hela tiden en vilja att göra något annat, inga begränsningar.

John Jern: Jag och Karin lyssnade mycket på samma typ av musik, som Sonic Youth och Pavement. Håkan lyssnade på Eldkvarn. Vi ville gärna göra något nytt som stack ut. Klart att vi var nöjda med att vi lät egna.

Ola Borgström: Hennes favoriter då var Fugazi och Prince, vilket jag tycker är rätt träffande.

Håkan Hellström: Honey Is Cool stack ut, samtidigt som musiken var lätt att ta till sig. När man hör vissa grejer i dag undrar jag varför inte fler gick loss. Jag fattade aldrig att det var en hausse kring bandet. Tydligen fanns det en massa kontraktsförslag, och till slut valde vi ett jättelitet bolag utan kontor.

John Jern: Sunspot [som gav ut »Focky Focky No Pay«] var de enda som kom med förslag på hur vi skulle komma längre. Av EMI fick vi höra att det skulle gå bättre om vi sjöng på svenska. Det här var med det tidiga nittiotalet i färskt minne, då många nya svenska band sågs som produkter. Vi var måna om att det inte skulle hända oss.

Håkan Hellström: Honey Is Cool var ett väldigt sansat kollektiv, helt olikt Broder Daniel. Under åren som jag var med i gruppen umgicks jag bara med dem. Vi delade det mesta. Jag trivdes med alla och Karin var en jättebra kompis. Det var några av de bästa åren i mitt liv, helt klart.

John Jern: Vi var ett stort gäng där alla umgicks. Man behövde aldrig ringa någon för att kolla var de var, utan man visste vilka ställen de satt på.

Olof Dreijer: På turnéerna åkte jag med och sålde merchandise. Jag fick åka med trots att jag var lillebrorsan. Det var mycket spännande, jag tyckte det var väldigt häftigt att vara på festival. Själv höll jag på med annan musik, försökte göra allt från hiphopbeats till frijazz.

Ola Borgström: Jag kommer ihåg en tidig spelning de gjorde med Yvonne och Singer på Gino i Stockholm där de tre banden, om jag förstod saken rätt, skulle representera den nya generationens indie. Men allt var egentligen i rätt liten skala även jämfört med dagens mått.

John Jern: Live blev vi lite bättre med åren. Vi gjorde en fantastisk spelning på Emmaboda 1997 då allt stämde. Dagen efter skulle vi spela på största scenen på Vattenfestivalen. Vi var oerhört bakfulla och allt som kunde gå fel gick fel. Efter halva första låten fick trummaskinen fnatt. Dessutom var synthen felstämd en halv oktav. Jag försökte stämma om den, men till slut vände sig Karin om och skrek »sluta!«. »Var det där en ny liveversion?«, frågade någon efteråt.

Karin Dreijer Andersson: Med Honey Is Cool brukade vi skoja och säga att varannan spelning var bra, varannan usel. Det stämde nog rätt bra, det var ganska många usla spelningar.

John Jern: Jag fattade inte då att folk kunde ha svårt för hennes röst. Jag kunde aldrig riktigt relatera till det, för jag har alltid tyckt att hon sjunger fantastiskt.

Håkan Hellström: Jag har ju också fått kritik för min röst, det är inget att bry sig om. Folk låser sig vid vad de har lärt sig. Jag har aldrig ha mycket till övers för sådana människor, de idiotförklarar sig själva.

John Jern: Vid något enstaka tillfälle på slutet fick Karin scenskräck. Det var så mycket strul då med skivbolag, det i sin tur blev början på Rabid Records. Där var det Karin som tog ansvaret.

Håkan Hellström: Jag minns det inte som att det var något jobbigt för Karin att spela live, mer än vanlig nervositet. Kommer mest ihåg att vi lånade våra föräldrars bilar och åkte runt och spelade och festade mycket.

Karin Dreijer Andersson: Jag tycker fortfarande inte att det är avslappnat att spela live. Samtidigt är det ju en utmaning att göra jobbiga grejer. Men att det skulle vara något speciellt härligt med att stå på scen är bara skitsnack.

John Jern: Vi splittrades egentligen aldrig eller blev ovänner. När Karin och Olof gjorde sina första grejer tyckte vi andra mest att det lät som ett kul sidoprojekt. Samtidigt var det en bra tidpunkt att sluta, för det gav inte så mycket att fortsätta. Vi hade någonstans tagit bandet så långt det gick.

The Knife

The Knife bildades 1999 som ett sidoprojekt för Karin och Olof Dreijer. Genombrottet kom 2003 med deras andra album »Deep Cuts«. »Silent Shout« från 2006 blev en stor internationell framgång och kammade hem sex svenska Grammis. Just nu jobbar duon på musik till en performance-opera om Charles Darwin, som har premiär i Köpenhamn till hösten.

Olof Dreijer: Allt startade med att Karin ville prova lite låtidéer med trummaskin och synth. Vi gjorde det ihop på min dator. Jag hade hållit på ett tag med musik på dator men lärde mig fortfarande och tyckte det var kul att göra något annat än bara drum’n’bass-beats med saxofon och elbas… som inte är så häftigt. Men vi hade inga planer på att starta ett band eller så. Det tog nog ett eller två år innan vi tänkte längre än att bara prova idéer och lära oss spela in musik på dator.

Ola Borgström: Jag var nog den siste som fattade The Knife. »Jisses, hur tror de detta ska funka?« tänkte jag när jag tidigt fick höra »Heartbeats«.

Håkan Hellström: Jag gillar The Knife, men föredrar mer organiska saker. Jag gillar riktiga instrument, har svårt för elektroniska trummor. Vissa saker de gjort är enorma, annat går inte in.

Svein Berge: Röyksopp har alltid varit stora fans av The Knife. Musiken de gör balanserar på en vass knivsegg av humor och allvar. Tidvis är det ganska rått, så rått det går att göra elektronisk musik. På både »Deep Cuts« och speciellt »Silent Shout« får man känslan av att trummaskinerna är direkt inkopplade i mixerbordet med en fet kabel. Samtidigt är Karin och Olof bland de främsta när det gäller det visuella med liveshower, pressbilder och framför allt de videor som Andreas Nilsson har gjort. De blandar humor och kreativitet på ett lysande sätt.

Jenny Wilson: Jag tror att deras framgångar är ett resultat av att de håller hårdnackat på sina grejer. De har inte hoppat på andras idiotiska förslag. Jag tror att folk faktiskt förstår en mycket bättre om man håller sin egen linje.

Ola Borgström: »Silent Shout« var ruggigt imponerande. Så mörk, kylig, krökt och samtidigt enormt populär. Jag gillar den förmågan att ytta gränserna för vad som är mainstream. Vilket jag inte tror är Karins ambition.

Olof Dreijer: Arbetet har blivit mer uppdelat med åren. Vi jobbar mycket mer tidseffektivt numera. Karin gör sång, text och melodier, jag gör rytmer, ljud och melodier och så gör vi arrangemang ihop.

Andreas Nilsson: Karin och Olof är helt klart inspirerande i det avseendet att de orkar ha koll på alla bitar i sin karriär, det konstnärliga och det administrativa. Som en blandning av Rimbaud och Donald Trump! [skratt]

Karin Dreijer Andersson: Livebiten är något som blev bättre under året då vi turnerade med Thee Knife. Både jag och Olof kunde acceptera den bättre. Men det var fruktansvärt före premiären på Berns i Stockholm, fruktansvärt. Jag kommer inte ihåg någonting. Därför var det bra att ha maskerna. Jag tror inte att någon fattade någonting. Samtidigt hade vi ju en duk mellan oss och publiken, så det är svårt att säga.

Olof Dreijer: Vi jobbar inte med The Knife just nu. Men flytten till Berlin har för mig öppnat många dörrar och jag känner att jag har mycket mer tid och plats i hjärnan att experimentera.

Karin Dreijer Andersson: Olof är huvudansvarig för operamusiken, jag vet faktiskt inte när vi gör nästa Knife-grej.

Fever Ray

Fever Rays självbetitlade album är Karins debut som soloartist. I vår tar hon skivan till konsertscenerna tillsammans med ett band.

Karin Dreijer Andersson: Jag skrev låtarna under sju månader här i källaren, ungefär åtta till fem, fem dagar veckan. Till slut kände jag att jag inte fick ihop det. Jag var på väg att slänga allt och göra nästa Knife-skiva i stället. Då kontaktade jag Christoffer Berg [som mixat The Knife] och Olof tipsade om Henrik och Peder [von Sivers och Mannerfelt, som gör musik som Van Rivers And The Subliminal Kid]. De fick fem låtar var att producera. För mig kan det ta flera veckor innan jag får fram ett ljud jag vill ha. För Christoffer tar det kanske en kvart. Jag kunde ringa honom och säga att jag ville ha ett ljud som låter så här [gör tsshhh-ljud] och en vecka senare mejlar han över en fil som låter precis så. Bara klippa och klistra. Henrik och Peder tog över projektet till deras dator och bytte ut en del mot mer analoga ljud. Så att det låter finare. Det var kul att jobba med andra människor, det har jag inte gjort sedan Honey Is Cool-tiden. Förutom Olof, då.

Andreas Nilsson: Jag gillar väldigt mycket att det nya rör sig mot ett mer analogt organiskt, långsamt dronelandskap.

Karin Dreijer Andersson: Musiken är väldigt mycket slöare och segare än The Knife. På ett sätt har den inte några likheter alls, men jag förstår att andra kan tycka det. Jag lyssnade mycket på Paul Wall i början, hans screwed & chopped-grejer med nerpitchade röster liknar The Knife en del. »Anonymous«, indianplattan med Tomahawk, är en annan influens. Annars har jag lyssnat på hårdrock, som Neurosis. Intensivt, kompakt, långsamt. Det långsamma är nog för att jag varit så trött. [skratt] Jag är inne i en period i livet när jag vill komma in i något meditativt, få lugn och ro. Ett försök att skapa någon slags sinnlighet.

Jenny Wilson: Jag får känslan av att plattan bottnar i en stämning eller en bildsvit, det känns som hon har satt musik som andas genom alla låtarna. Skivan känns fokuserad och väldigt tät. Jag tycker också att den innehåller mycket mörker. Man hör att det är en soloplatta. Berättelserna känns på ett annat sätt.

Karin Dreijer Andersson: Vi brukar skoja om det hemma, att när vi blir stora ska jag och min man starta ett band. Men nu har jag verkligen satt ihop ett nytt band, vi ska ut och spela i vår och sommar. Anledningen är helt enkelt att jag tycker jag har gjort en bra skiva, och jag vill spela den högt. Fever Ray är det bästa jag har gjort, självklart tycker jag det. Annars skulle jag sluta. Andreas kommer att vara inblandad i det här också, på något sätt. Jag vill tillbaka till riskmomentet att spela, att vara beroende av andra människor. Man måste anstränga sig lite, ta lite utmaningar. Det ska faktiskt bli kul att åka ut i Europa. Det är ett bra sätt för en tvåbarnsmor att se sig omkring.

Låtskrivande

Håkan Hellström: Karin var otroligt inspirerande i Honey Is Cool. Det verkade som att hon aldrig behövde kämpa för att skriva låtar. Jag minns att när hon hade något färdigt så var det otroligt bra direkt. Hon skrev en del fantastiska låtar; »Return Home«, »Another Round«, »Twinkle«, »Then He Kissed Me«…

Ola Borgström: Hon hittar en skönhet i melodiska detaljer. Jag kommer särskilt ihåg ett avsnitt ur en Fugazi-låt, »Blueprint« tror jag, som hon på nittiotalet lyssnade på om och om igen. Dessutom skriver hon musik med ett stort mått drama.

John Jern: I och med att Honey Is Cool-låtarna skrevs av Karin var hon mer drivande än alla andra. Jag vet inte om det någonsin var tal om att någon annan skulle skriva låtar. Hon var så bra på det, det fanns ingen anledning.

Håkan Hellström: Jag försökte aldrig skriva någon låt till Honey Is Cool. Karin var så enormt mycket bättre, det gick inte ens att jämföra. Men även om hon skrev låtarna var det bandtänk och fria tyglar som gällde. Hon var väldigt öppen på det sättet.

John Jern: Hon har något som kommer naturligt, bra melodier kombinerat med något ständigt närvarande vemod. Jag är glad att det funkat så bra för henne, att så många kan upptäcka något så unikt i en strömlinjeformad värld.

Håkan Hellström: Karin har något som ingen annan har. Hon är en av de allra bästa, en av de som man alltid vill höra vad hon håller på med. Numera träffas vi sällan, men när jag befann mig i södra Brasilien härom året hörde jag The Knife i en högtalare. Då skickade jag ett sms. När jag sedan kom upp till norra Brasilien och satt vid havet vid en strandbar hörde jag The Knife igen!

Karin Dreijer Andersson: Numera jobbar jag ju mer i dator direkt än vad jag gjorde för tio år sedan. Men jag har låtidéer och melodier klara i huvudet när jag kommer till datorn. För att hitta ackord och toner använder jag fortfarande en gitarr, det blir lättast. Ibland kan jag även spela lite piano.

Jenny Wilson: Hon är en utmanande låtskrivare mot sig själv. Hon har en karaktär som har gått igenom alla faser, där kostymerna fungerar som olika förklädnader. Hennes röst har utvecklats mycket genom åren, den har hela tiden funnits där som ett neonljus. Men hennes sätt att göra harmonier på kan man känna igen genom alla stilar.

Karin Dreijer Andersson: Jag tycker att jag förtydligar med alla maskiner och lager. Det blir renare på något sätt. Att hålla på med maskiner och förvränga rösten, att jobba med bilder och masker, det tar extremt mycket tid och energi. Och jag tycker att själva processen ofta är mest intressant att ta del av i andras konst.

Olof Dreijer: Som låtskrivare är Karin konkret men drömsk. Bra på helhetsbilden och fastnar inte i detaljer, vilket jag gör. Melankolisk, inte för mycket fest.

Karin Dreijer Andersson: Min musik handlar mycket om sorgliga saker. Jag vet inte riktigt varför, man gör väl musik som man är. Det är stunder när det är lite motigt och ledsamt man har mest behov av musik. Jag känner också att de är de viktigaste tillfällena att fånga i musiken. Ibland speglar musiken mig alldeles för mycket. Den kommer för nära, det blir för tydligt vad jag håller på med och tänker på.

Tom Barman: José González cover på »Heartbeats« bevisade att hennes låtar verkligen håller, oavsett version. Och det är oftast ett högt betyg för en låtskrivare.

Robyn: Jag tycker att hon hittar in i det undermedvetna.

Jenny Wilson: Jag är imponerad av hur hon kan planera saker, vi är olika på det sättet. Hon kan driva saker framåt med en precision. Karin är verkligen en konstnär, det är spännande att hon går så djupt in i sina projekt.

Karin Dreijer Andersson: Man blir så trött på sig själv när man håller på med musik. Samtidigt är det bra för man går till botten med saker och ting, försöker hitta ord på det man vill uttrycka. Och det är ju fantastiskt att kunna sitta med en mening i era dagar, hålla på och vrida och vända på den. Men man pendlar mycket mellan att vara geni och helt trött på sig själv. Direkt efter en skiva orkar jag inte skriva igen. Det går aldrig. ■

Karin och Andreas

Andreas Nilsson har gjort flera videor till The Knife och även till den första Fever Ray-singeln, »If I Had a Heart«. Vidare stod han för det visuella under The Knifes »Silent Shout«-turné.

Andreas Nilsson: Det var till The Knife som jag gjorde mina första musikvideor. För mig finns det något fint med det omedvetna och sökande i de första trevande försöken, vad det än gäller. Jag är väldigt osäker på om jag skulle göra videor i dag om det inte vore för att Karin och Olof frågade mig då för länge sen.

Karin Dreijer Andersson: Det första Andreas gjorde åt oss var videon till »N.Y. Hotel« 2001, som hans kompis Andreas Korsár hade animerat. Jag och Andreas har lite liknande referensramar. Vi gillar norskt dödsmetalposerande, det svarta och lite ockulta. Han kommer från en väldigt religiös bakgrund, det gör inte jag, så vi kanske möts i ett iscensättande av religion? I alla fall, det väldigt mörka är en del. Sedan har vi det humoristiska i det vi gör, det tramsiga och roliga. Man måste kunna skratta lite.

Andreas Nilsson: Instruktionerna när vi jobbar tillsammans är vaga men tydliga på något konstigt sätt. Vi har ganska många gemensamma referenser så det behövs inte så himla mycket bollande.

Karin och samarbeten

Karin Dreijer Andersson: Jag är inte så intresserad av att sjunga andras låtar. Jag har inte tid, tiden går så fort. Det är så sällan man är i studion och gör egen musik. Jag tackar ja då jag är inne i en svacka och har lite tråkigt.

Jenny Wilson: Jag kände ju till henne från Honey Is Cool- tiden, sedan jobbade vi båda ett tag med nättidningen Sourze. Att jag sjöng på »You Take My Breath Away« var på The Knifes initiativ, då hade de kommit ganska långt på sin platta.

Robyn: Jag fick »Deep Cuts« i brevlådan ungefär när den släpptes. Den gick rakt in i mitt hjärta. Det teatraliska, berättelserna, funken och de fina melodierna. Det är sällsynt med ickekommersiell musik som också vågar kommunicera så starkt med lyssnaren. Den kontrasten har alltid intresserat mig. Jag tänkte att de som har gjort det här måste vara fantastiska, för det är svårt att vara så raffinerad och så barnslig på samma gång.

Jenny Wilson: När jag började på min första soloplatta visste jag inte riktigt vad det skulle bli. Jag nämnde det för Karin som blev nyfiken. När de sedan ville ge ut skivan blev jag svinglad. Rabid har varit ett fantastiskt skivbolag för mig. Det är skönt att få jobba med en vän som man respekterar, plus att man slipper förklara en massa grejer. Karin är professionell samtidigt som hon har en känsla för vad som är god smak. Vi delar värderingar och hon kunde ge mig bra vägledning. Helt enkelt fanns hon där för mig och var väldigt bra på det.

Karin Dreijer Andersson: Jennys platta blev alldeles för stor för Rabid. Den gick ju för bra! [skratt] Nu har Jenny fått tillbaka alla rättigheter och släpper sin nya platta på ett riktigt bolag, där det sitter folk och svarar i telefon varje dag.

Svein Berge: När vi hörde en sångerska som vågade sig på och hade humorn att pitcha ner sin röst så hon lät som en androgyn och alkoholiserad gammal gubbe, ja då var vi tvungna att jobba med henne.

Tom Barman: Jag hörde Karin för första gången på Röyksopp-singeln »What Else is There?«. Hennes röst är helt unik, den påminner inte om någon annan.

Svein Berge: Karin sjunger väldigt vackert samtidigt som hon är så uttömmande. Hon är inte Christina Aguilera, men för oss har hennes röst tusen gånger mer nerv och känsla än en skolad sångare. Vartenda ord hon sjunger låter som hon verkligen menar det. Man tror på allt.

Karin Dreijer Andersson: Med Deus bollade vi grejer fram och tillbaka. Jag hade aldrig jobbat med dem men varit förtjust i dem sedan mitten av nittiotalet.

Tom Barman: När vi skulle spela in »Slow« kontaktade vi henne för vi visste att hon hade sagt snälla saker om oss i en intervju. Från början hade låten en Tricky-känsla över sig, men till slut lät den förstås som något helt annat. Hennes röst ger låten en hårdhet. Jag skrattade när hon sa att det var kul att sjunga med andra människor som omväxling, eftersom hon annars bara brukade sjunga över sin egen nedpitchade röst.