Flying Lotus: Flamagra

På med säkerhetsbältet.

När flammorna från den stora branden slukar dig ska du först ha haft kul.

Även om eld innebär ödeläggelse och död är den också en tid för hjältar, en garant för pånyttfödelse. Vilket så klart FlyLo är medveten om och gör en poäng av på »Flamagra«, hans tjugosju spår och nästan sextiosju minuter långa sjätte album som är hans första sedan, och en slags tematisk förlängning av, 2014 års »You’re Dead!«.

Tempot är ofta hysteriskt, vändningarna otaliga, du kastas än hit, än dit. Undergången och outsinliga möjligheter allestädes närvarande och hand i hand. Du hänger inte med på allt, en hel del går dig över huvudet, men du har inte tråkigt en sekund. Utkantshiphop, synnerligen fri jazz och den alltid återkommande funken, lika mycket tyngdlös som fönsterskakande, bildar en apokalyptisk sorts fusion som näppeligen kan ha annan geografisk härkomst än det Los Angeles som format varje cell av Steven Ellison.

David Lynch, Denzel Curry, Little Dragon, George Clinton, Solange, Anderson Paak, Thundercat, Shabazz Palaces, Tierra Whack och Toro Y Moi bildar ett knappast ointressant gästgalleri som får sätta sin prägel men aldrig ta över showen utan främst utgör ett verktyg Flying Lotus använder för att skruva fram sin förödelsefyllda som framåtblickande vision av funk. Eller: psykedelia 3.0.

Hur märkligt det än kan förefalla uppstår ur alla dessa lager av infall och kakofoniska kreationer ett lugn, en nästan magisk förvissning om att allt till slut ändå löser sig – inte nödvändigtvis för mänskligheten men för vår planet som ju fanns långt innan alla sanningsskarvande, faktaförvägrande dårar kom med i matchen. Ty samtidigt som skivan rundas av med »Hot Oct.« börjar allting om från starten igen. The fire never dies.