Thom Yorke: Anima

»This is a low flying panic attack«.

Raden, från »Burn the Witch« som återfinns på Radioheads »A Moon Shaped Pool« släppt 2016, sammanfattar det känsloläge Thom Yorke så ofta hamnar i med sin musik. Oavsett med sitt band eller som soloartist. »Anima«, Yorkes tredje soloalbum, är inget undantag. Det är även Radiohead-sångarens starkaste giv på egen hand.

Den krypande panikångesten får i Yorkes värld näring av svarta textrader utan större hopp. Under nio låtar på »Anima« simmar Yorke i rännstenen, famlar i mörker och blir genomborrad av långa naglar. Enda gången han låter lite hoppfull är i raderna »A boy on a bike who is running away/An empty car in the woods, the motor left running« från »Twist«, rader som i sig skulle kunna inleda en skräckfilm. Yorke och producenten/mångårige samarbetspartnern Nigel Godrich bygger upp låtar med förvrängda röstloopar och våta synthmattor som aldrig kramar om lyssnaren. Att de varit inspirerade av Flying Lotus arbetssätt förvånar inte. Resultatet blir en dystopisk elektronisk ljudfond som landar någonstans mellan Aphex Twin och Tangerine Dream. En gråblek gryning i »1984«-land. Den som hoppas på singelstark Radiohead-rock hoppas helt och hållet förgäves.

Och ändå, trots allt detta sagt: »Anima« en varm platta med en kärna av humanism.

Regissören Paul Thomas Anderson lyckas med Yorke fånga rätt känsla med den tillhörande Netflix-kortfilm (eller förlängda musikvideo till tre av plattans låtar, om man så vill) som släpptes simultant med »Anima« förra veckan. I ett drömtillstånd hamnar Yorke i synkroniserad dans på tunnelbanan för att sedan bokstavligen klättra i uppförsbacke längs ett sluttande plan med knäkrypande dansare.

Efter det sker en utandning, både i filmen och på plattan.

»Dawn Chorus« är inte bara det bultande hjärtat på »Anima« och den låt här som jag tror även Radiohead hade kunnat göra underverk av. Det är ett typexempel på hur Thom Yorke (och Godrich) skapar stort av litet.

Över en tanig synthslinga sjunger Yorke i det närmaste entonigt om en slags osäkerhet över livet. Plattans finaste rader blommar ut till en kärleksförklaring: »In the middle of the vortex/The wind picked up/Shook up the soot/From the chimney pot/Into spiral patterns/Of you, my love«. I filmen träffar Yorke under »Dawn Chorus«  sin livspartner, italienska skådespelaren Dajana Roncione, bland Prags kullerstensgator. Med långsamt koreograferade rörelser och känsliga beröringar går de på en tjeckisk spårvagn. Kärleken dem emellan går rakt igenom datorskärmen.

Låtarna på »Anima« tar tid att växa fast och blomma ut.

Ge Thom Yorke den tiden.