Klassiska slyngelvrål

När Chris Bailey var femton stod han på ett party i Brisbane, en bleksiktig industristad i norra Australien, och sjöng »Oh Carol«, Neil Sedakas rätt enfaldiga kärlekssång till Carole King. Vilket inte heller den kvällen fick någon flicka att stiga ur trosorna för honom.

Men det skulle förändra hans liv.

Han vet själv inte riktigt varifrån han skakade fram sin dumdristighet och hans egen analys av händelsen är ett karaktäristiskt exempel på den torrt cyniska humor han sedan dess gjort till sin egen.

– Sen rullade det vidare. Från olycka till olycka…

Några år längre ner för vägen var han den finniga, handsvettiga, sexuellt oförlösta och bara för jävligt uppjagade rösten på The Saints debutsingel »(I’m) Stranded«:

I’ve got no time to be alone


there is someone coming at me all the time


baby, I think I’ll lose my mind

The Saints var förvisade till glåmigheten och machohelvetet i imperiets yttersta koloni, vid världens ände, i tristessens epicentrum. Vilket gjorde medlemmarna i bandet desto mer övertygade om att de till varje pris måste slå sig ut. Snabbt som fan. Och Bailey var redan väldigt långt, långt från »Oh Carol«.

I’m stranded


on my own


I’m stranded

FAR from home!

Han går på som en ung Van Morrison, nertryckt i en näst intill exploderande tryckkokare. Eller som en Iggy Pop på öl i stället för speed. Ett klassiskt slyngelvrål, som än en gång ger röst åt den spyfärdiga klaustrofobin.

Och singeln är ett stycke desperat speedad, djupt frustrerad tonårsangst, som skulle sätta en hel värld i brand.

Nåja, det är kanske att ta i. Men faktum är att just den singeln, utgiven av gruppen själv på etiketten Fatal Records, var ett av startskotten för den blint nihilistiska, vilt sluggande, sött självcentrerade, välkommet väsnande och definitivt omvälvande punkvåg som i mitten av sjuttiotalet skulle dra ett tjockt svart streck över i tur och ordning skivbolagens självgodhet, musikpressens apati, symfonirocken, Peter Frampton och den goda smakens evangelium.

I Brisbane förväntades det av rockbanden att de skulle ha långt hår, utsvängda sidenbyxor och göra metalversioner av de senaste hitlåtarna från England. Om man inte gillade bandet som stod på scenen slog man ner sångaren efter spelningen. The Saints måste ha ruckat på en del förställningar. Och fått en del stryk.

Deras hemkörda singel, med vilt sågande kamikazegitarrer från helvetet, bör ha gett myndigheterna all anledning att utfärda en officiell landsförvisning. Om nu någon hade hört den. Det var ju inte precis så att den spelades på radio.

»(I’m) Stranded« gavs ut mitt emellan Ramones debutalbum och »Anarchy in the uk« och nästan hela upplagan på femhundra exemplar skickades till England. Efter att Sounds gjort den till »single of the week« och de andra musiktidningarna höjt den till skyarna sålde skivaffären Rough Trade fort slut på singeln, som dock snabbt plockades upp av ett engelskt skivbolag. I dag är den punkhistoria.

Men låter egentligen mer som en tjuvkopplad, högspänningsladdad, turbodriven variant på det brittiska sextiotalets allra mest snäsiga rhythm’n’ bluesgrupper än som en blåkopia på punken. Ungefär som ett redlöst skenande, på vippen till urspårande Pretty Things, som med ren viljekraft stannar kvar på spåret.

Eller, kanske, som ett MC5 utan den revolutionära retoriken. (Även om en av Baileys systrar var medlem i kommunistiska partiet och regelbundet fixade spelningar åt sin lillebror på partiets fester i Brisbane.)

Med facit i hand är The Saints hur som helst mer »rock’n’roll« än »punk«, mer kortsluten tradition än nerspottad nihilism.

I boxen »All Times Through Paradise« (EMI/ Capitol) finns allt studiomaterial. Och det är lätt att se den entusiastiska bredden, det gläfsande lättsinnet, den charmerande aningslösheten. Det är uppsnofsade Eddie Cochran-ackord från ett gäng som bara knappt lärt sig spela. Det låter Them, Kinks tredje LP, The Easybeats, The Seeds, Stax och Detroit. Och den bluesiga balladen »Messin’ With the Kid« från debutalbumet låter som något Stones kunde ha plockat upp på en obskyr Otis Redding-singel från 1963. På samma album gör man en Elvis-låt och en cover på ett av den australiska sextiotalsrockens allra största ögonblick, The Missing Links »Wild About You Baby«.

Allt spelades in på två dagar, på begagnade inspelningsband. Australiska delen av EMI, som kort tidigare tackat nej till att göra något med gruppen, hade fått order av det engelska moderbolaget, som snappat upp musikpressens intresse för dem, att genast skriva kontrakt med The Saints. Och debutalbumet spelades in och gavs ut nästan innan man hunnit fatta det. En producent uppskickad från Sydney satt i ett hörn och petade naglarna, medan bandet larmade som det själv fann lämpligt på andra sidan studiofönstret. Bailey har berättat för mig att man försökte vara professionella, men snart gav upp den tanken.

– Jag sjöng först in stödsång för att sedan lägga på »riktig« sång. Det var bara det att alla sångpålägg jag gjorde efteråt lät exakt likadana som stödsången…

De två singellåtarna plockades direkt från vinylen. Det fanns nämligen ingen mastertejp kvar; det hade man inte haft råd att betala för.

Gruppen skickades snabbt till England, där de lika snabbt lyckades göra sig till fiender med stora delar av punkscenen, inte minst när de fick en pophit med »This Perfect Day« och spelade på Top Of The Pops.

I skenet av det blir det också logiskt att gruppen, mitt under den värsta punkhysterin, plockade låtar från Aretha Franklin, Connie Francis och Ike & Tina Turner. När man hör hur Phil Spector-klassikern »River Deep, Mountain High« låter i händerna på The Saints inser man också att det gitarrslammer Ed Kuepper bygger upp på de tidigaste inspelningarna inte är något annat än ett lågbudgetförsök att bygga upp Spectors patenterade »wall of sound«. Och så fort inspelningsbudgeten tillät släpade The Saints in blåsare i studion, för det hade de ju alltid älskat på Stax-singlarna. För det här småstadsgänget var punken en flyktväg, inte en ideologi. Poserna, säkerhetsnålarna och de vämjeliga spottloskorna gav dem inget annat än möjligheter till slagsmål.

Det varade i sisådär två år. Sedan rasade bandet ihop; för att skivbolaget inte fattade någonting och gjorde desto mindre, men mest för att bandmedlemmarna inte längre stod ut med England, musiken, varandra.

Efter sig lämnade man tre, på olika vis klassiska studioalbum. Dessutom ett outgivet, tidstypiskt slarvigt, men definitivt energiskt livealbum, några singlar och ytterligare en handfull studioinspelningar som aldrig tog sig ut ur studion. Allt finns i boxen, i bättre ljudkvalitet än någonsin; vilket inte minst det sista, mest ambitiösa, mest varierade och snyggast nyanserade albumet »Prehistoric Sounds« vinner på. »För pengarna det kostade att snygga till ljudet hade jag kunnat spela in tre nya Saints-album«, sa en ironisk Bailey till mig nyligen.

Men han har all anledning att vara stolt över den snygga boxen och allt det som är i den. Den rymmer en lång rad av glasklara förklaringar till varför Howlin’ Pelle Almqvist tycks ta varje chans han får att kora The Saints till ett av sina absoluta favoritband.

Och »(I’m) Stranded« låter fortfarande som ett pubslagsmål där någon drar dig i håret medan någon annan petar dig i ögat och en tredje idiot biter dig i benet. Den är aggro på burk. Den talar direkt till det rum i ditt hjärta som skriker åt dig att slå dig ut. Som vill ha ärlighet, som vill ha revolution, som har fått nog.

Den ger oss ett av de mest magnifika ögonblicken av oväsen någon någonsin spelat in. Den får det mesta av punken att låta märkligt rumsren. ■

MER RETRO!

Missa heller inte, under några omständigheter:

The Clash

London Calling

25th Anniversary Edition Columbia/Sony

En ambitiös historielektion, men bara om ni redan är hjälplöst förlorade.

The Flatlanders

Live At The One Knite

New West/Playground

Joe Ely, Butch Hancock, Jimmie Dale Gilmore. Det är trettiotvå år sedan, stället var för luffare och fyllon, de spelade för drickspengar de inte fick, de visste inte att de spelades in. Man skulle ha varit där.

Lou Johnson

Sweet Southern Soul

Water/import

Jerry Wexler! Tom Dowd! Arif Mardin! Det här måste ha varit ett kärleksarbete av Atlantic-trojkan. Inspelat i Muscle Shoals, utgivet 1969, sedan bortglömt, ger oss precis vad titeln utlovar.

Jerry Lee Lewis

The Session

Lemon/import

Lätt obekväm inspelning i London 1973, men med många överraskande höjdpunkter. Som en fullständigt knäckande »Don’t Put No Headstone on My Grave«.

Howard Tate

Get It While You Can

Hip-O Select/import

Tillbaka på marknaden, men bara i begränsad lyxupplaga, som endast fås över nätet. Värd allt besvär, dock.

David Ruffin

David

Hip-O Select/import

Albumet skulle ha getts ut sommaren 1971, men stoppades av oförklarliga skäl. Nu återuppväckt i begränsad upplaga, för nätförsäljning. Och hans vuxna version av The Jackson Fives »I Want You Back« är bara en av många anledningar att skicka i väg kreditkortsnumret.

Burning Spear

At Studio One

Soul Jazz/Bonnier Amigo

Reggaemusikens heliga gral, äntligen på en CD som faktiskt går att få tag i!

Rita Marley

Play Play

JAD/Universal

Förtjusande, sällsynta inspelningar från 1967–1972 på snyggt lågprisalbum.

The Staple Singers

A Family Affair

Kent/Bonnier Amigo

Första samlingen som sträcker sig från femtiotal till åttiotal. Fullständigt omistlig dubbel-CD.

The Jefferson Airplane

Bless It’s Pointed Little Head

RCA/BMG

Osminkad, definitiv liveinspelning från 1969, nu i utökad form.

The Cramps

How to Make a Monster

Vengeance/Border

Två konserter från 1977–1978, första repetitionen och massor av andra outgivna godbitar ur Cramps-arkivet.

Diverse artister

Lost Blues Tapes

Act/Bonnier Amigo

Drygt trettio tidigare outgivna spår från American Folk Blues-festivalerna i mitten av sextiotalet.

Diverse artister

Dave Godin’s Deep Soul Treasures, vol 4

Kent/Bonnier Amigo

Bästa volymen hittills. Och tyvärr den sista, Godin lär vara allvarligt sjuk.

Diverse artister

The Sound of Philadelphia

Soul Jazz/Bonnier Amigo

Soul, funk, disco roots – högst spelbar Philly-samling, med klassiker och rariteter.

Paul Siebel

Woodsmoke and Oranges & Jack-Knife Gypsy

Elektra/Warner

Ett gnistrande singersong-writerfynd; båda Siebels utsökta studioalbum på en och samma CD!

Lou Rawls

The Axelrod Years

Stateside/import

Med producenten/arrangören David Axelrod gjorde Rawls sina allra bästa sextiotalsinspelningar. Djärv, jazzig och djupt sofistikerad soul.

Don Gibson

Anthology

RCA/BMG

Snygg samling med en av countrymusikens bästa låtskrivare någonsin.

Larry Williams

The Specialty Rock’n’Roll Years

Ace/Bonnier Amigo

Svart rock’n’roll blev aldrig fräckare, aldrig svängigare, aldrig sexigare.

Diverse artister

Studio One Funk

Soul Jazz/Bonnier Amigo

Soul, funk, reggae i sömnlös förening.

Kate & Anna McGarrigle

Kate & Anna McGarrigle

Warner

En självlysande debut, en odödlig singer-songwriterklassiker.

Diverse artister

Good Girls Gone Bad

Ace/Bonnier Amigo

Femtiotalets vildaste, galnaste rock’n’rolltjejer. Och Margaret Lewis utsökta demo av »Reconsider Me«, än en gång.

Diverse artister

Down Home Blues Classics

Boulevard Vintage/import

Juke joint-blues från åren 1943–1953; fyra hårda CD till ett mycket mjukt pris.

King Tubby

In Fine Style

Trojan/Border


Har svårt att tänka mig en mer perfekt dubsamling.

Jimmy Martin

Don’t Cry to Me

Thrill Jockey/Border

Utsökt soundtrack till DVD:n jag skrev om i förra numret. Bluegrass som kommer att resa håren på era armar i givakt.