Ett olyssningsbart mästerverk

»There’s a Riot Goin’ On« är ett enda stort hav av smärta. Och Sly Stone ger oss inte susningen av en chans att missta oss på det. 

Det är ett frånstötande album, ett skräckfyllt album, med musik som för paranoian ända fram till kanten av våra vardagsrumssoffor. Den flåsar med dålig, ammoniakstinkande andedräkt över all vår normalitet, all vår falska trygghet. 

Skivan gavs ut i andra änden av en brant spiral i vilken okontrollerat drogmissbruk, våld, svek, kallsvettigt delirium, sönderfallande moral och regelmässigt, demonstrativt misshandlade spelningar (en tredjedel av Sly & The Family Stones åttio kontrakterade spelningar under 1970 genomfördes inte över huvud taget) hade malt ner en enastående, gränslöst lovande talang och karriär till värdelöst grus. Bandet hade splittrats i ett moln av kokain och »bad vibes«. 

»There’s a Riot Goin’ On« var uppföljare till »Stand!«, ett stolt jublande album som definitivt hade cementerat Slys stjärnstatus. En av hans senaste hitsinglar hade varit »Hot Fun in the Summertime«. Men nu var det andra tider. Glädjen var någon annanstans, inte i Sly Stones liv. 

Den gång på gång försenade plattan lanserades med en slogan som löd »Two years is a short time to wait for a work of genius« och i ett av albumets mest ointagliga, men också mest gripande, spår sjunger Sly sårat att »time needs another minute… at least«. 

Sanning var snarare att tiden var på väg att rinna ut för Sly Stone. 

Han hade systematiskt bränt bort delar av sitt förstånd med den hjärnätande drogen »angel dust« och vad helst annat Los Angeles kemiska bakgatsfabriker kunde frambringa. Det var ingen slump att han mumlade och kved sig igenom texter som var mestadels ohörbara och – när de ändå var det – odechiffrerbara, oförståeliga, en enda lång sluddrande bekräftelse på Slys egen förvirring och panik. I »Spaced Cowboy« joddlar han drucket, utan mål och mening, utan känsla för vilket universum han befinner sig i. 

Albumet lär ha kostat en miljon dollar att spela in, en vid den tiden svindlande summa. Miles Davis, Herbie Hancock och Johnny »Guitar« Watson är några av de kända musiker som sägs ha medverkat på inspelningarna, men ingen kan säga var de hörs, eller ens om deras insatser fanns kvar på den tejp som Sly levererade till skivbolaget. Sly la till och drog ifrån så mycket under inspelningarna att tejperna nästan slets ut; därav soundets utpräglade lofi-karaktär. 

En av anledningarna till slitaget sägs vara att Sly i en strid ström inviterade Hollywoods »starlets« till studion med löften om att de skulle få medverka på hans album. När han väl hade haft sex med dem raderades deras vingliga sånginsatser hjärtlöst ut. 

Många hiphopartister har senare vittnat om vilken påverkan musiken på »There’s a Riot Goin’ On« haft på deras egen, men det tycks också som om de tagit djupa intryck av att en inspelning helst inramas av droger, skjutvapen, orgier och pitbullhundar. Slys hette för övrigt »Gun« och den uppmuntrades att attackera alla som kom till studion i hatt. 

Musiken blev en omedelbar kommersiell succé, mot alla odds. Albumet tog sig snabbt till albumlistans förstaplats i svallvågorna av att det mest tillgängliga spåret, »Family Affair«, placerat sig i topp på singellistan. Frågan är bara vad skivköparna tänkte när de hörde resten av det klaustrofobiska albumet. Andrasingeln »Runnin’ Away« nådde inte ens in bland de tjugo mest sålda när den gavs ut. 

Och Slys karriär var i princip över. Trots att det uppföljande, mer kommersiellt inriktade albumet »Fresh« förtjänade ett betydligt bättre öde än vad det faktiskt gick till mötes. 

Sly Stones musik i stort har genom åren inspirerat artister från Michael Jackson och Prince till Talking Heads och Outkast. Men det är framför allt musiken på »There’s a Riot Goin’ On« som, med sin märkliga cocktail av förvridna, fragmentariska funkrytmer och kallsvettig desperation, har fångat in lyssnare och musiker. Och säkert också förskräckt dem. 

Det är ett fantastiskt album, men jag vågar knappt spela det. 

Det finns gott om historier kring inspelningen. Som att Sly ofta jobbade i studion tre–fyra dygn i sträck, utan sömn, eller att man på Slys bestämda inrådan installerade ultraviolett belysning i studion, bara för att man lättare skulle se kokainet man konstant hällde ut på mixerbordet. När Sly väl somnade kunde ingen väcka honom. Och Bobby Womack, som var med under större delen av inspelningen, var övertygad om att den skulle bli hans död. 

Det är historier som man skulle kunna kokettera med, men det är snarare så att man vid vägs ände är oförmögen att romantisera, att spela på någon enda sorts drogmystik. Eller eländesromantik. Den starkaste känslan man tar med sig är att man bara vill spy. Åtminstone känner jag det så just i denna stund. 

Just nu klarar jag inte av att lyssna. Jag stänger av musiken och gräver i en omedveten, avledande manöver fram ett gammalt favoritavsnitt av »Cityakuten«; det som avslutade första säsongen för mer än tio år sedan. Och kontrasten är så stor att den nästan tar andan ur mig. Jag överväldigas under fyrtio välregisserade minuter av illusionen av mänsklig godhet. 

Över att Dr Benton trots all vrånghet och attityd visar sig förstå att Carter har alla förutsättningar att bli en bra läkare. Över att Carter lyckas vinna den blodsjuke lille killens förtroende, och vad det betyder för killens storasyster. Över att Carol är så ärlig gentemot Tag i sanningens minut, precis innan de ska ta det stora steget in i äktenskapet. Över alla de andra heroiska, humanistiska, kärleksfulla handlingar som programmet rymmer. 

Och kanske säger det något om hur kallt och jävligt det har blivit i vår värld att jag numera har slutat gråta över den mänskliga ondska som man hela tiden görs påmind om. Tårarna kommer i stället när jag ser prov på osjälvisk, kravlöst uppoffrande godhet. Även när den bärs fram i amerikanska tv-serier. 

Ja, jag vet – andra tider, andra världar, andra syften och bevekelsegrunder, andra problemställningar, andra verkligheter, andra uttryck. Jag förstår att det Sly åstadkom med »There’s a Riot Goin’ On« är en större konstnärlig bedrift än ett sketet hollywoodutsnitt ur verkligheten, och jag vet att hans musik på det albumet säger enormt mycket om den tid och de strömningar som tippade ner det svarta gettot i det crackinfekterade helveteshål som det än i dag befinner sig i. Jag vet att det faktiskt också finns ögonblick av ren, oförfalskad skönhet där inne i det becksvarta albummörkret. 

Ändå gör den här kontrasten mellan stenhårt, krackelerande knarkelände och cynismbefriad, snudd på sentimental mänsklig godhet att jag påminns om att även Sly en gång var en frambärare av precis samma goda, naivt positiva men så in i bänken hjärtevärmande människokärlek. 

Och då måste jag plocka fram Woodstock-filmen, där Sly och hans grupp stiger fram, som upplysta inifrån av neonljus, på ett hemligt funkuppdrag, och ger halvmiljonpubliken en glädjechock. Och får alla att skrika »higher, higher, higher« tills extasen obevekligt infinner sig. Det är den Sly jag gärna minns. 

Skivbolaget Sony BMG ger dessutom under våren ut åtta uppfräschade album med Sly & The Family Stone. Förutom »Riot« från 1971 blir »A Whole New Thing« (1967), »Dance To the Music« (1968), »Life« (1968), »Stand!« (1969), »Fresh« (1973) och »Small Talk« (1974) åter tillgängliga. Plus en självklart omistlig »Greatest Hits«, om ni inte tänker skaffa något annat. 

Mitt inköpsråd är att i första hand lägga pengarna på »Stand!«, »Riot« och »Fresh«. Men lyssna gärna från början. De första skivorna rymmer en på den tiden revolutionerande mix av pop, soul, jazz, rock och funk. Från ett svart/vit-integrerat och kanske just därför sensationellt kreativt band. Som bubblade av livsglädje. Musiken de gjorde injicerades snabbt med en stegrande grad av självkänsla och självsäkerhet. Det är fortfarande oslagbar, jublande popmusik. 

Vi ska självklart fortsätta att lyssna på »Riot«, gång på gång, men vi ska inte glömma bort den andre Sly, den vi möter i början av karriären. Den Sly som var fylld av glädje och framtidstro, som trodde på oss människor och vad vi kunde åstadkomma tillsammans. Som kom med ljuset, som alltid gjorde vintern till sommar, som faktiskt fick oss att tro att vi kunde dansa oss till lycka. 

Och det skadar kanske inte att då också reflektera lite över hur han så snabbt förvandlades från dansande kärleksprofet till ett självupptaget, självdestruktivt offer för den gigantiska knarkbaksmällan. 

Eller kanske snarare, vad det var som förändrade honom. 

En av ledtrådarna kan vara den korta monolog som ligger inbakad i »Life«, en undanskymd singel från 1968. Den inleds med orden »You might be scared of something; look at Mr Stewart, he’s the only one he has to fear.« 

Slys riktiga efternamn är Stewart. ■ 

MER RETRO! 

Missa heller inte, under några omständigheter: 

Neil Young & Crazy Horse

Live at the Fillmore East March 6 & 7, 1971 

Reprise/Warner 

Får en att vilja börja spela elgitarr. 

Waylon Jennings 

Nashville Rebel

RCA/Sony BMG

Briljant sammanfattning av en makalös countrykarriär. 

Diverse artister 

Friends of Old Time Music 

Smithsonian Folkways/Border

Från fjorton legendariska old-timey-konserter i New York 1961–1965. Med alla från Bill Monroe och Doc Watson till  Maybelle Carter och Dock Boggs. Tre CD; allt i princip outgivet. Fantastiskt. 

John Martyn 

Grace and Danger(Deluxe Edition)

Island/Universal

Ett av tidernas största skilsmässoalbum, med bra bonusmaterial. 

Dyke & the Blazers

We Got More Soul

Beat Goes Public/Bonnier Amigo 

En redan fantastisk funksamling blir dubbelt så lång och faktiskt ännu bättre. 

Diverse artister 

Forever Changing 

Elektra/Warner

Skivbolag blir knappast mer legendariska. »The Golden Age of Elektra Records 1963–1973«; hundrasjutton välvalda spår på fem välmatade CD. 

Tony Orlando 

Halfway to Paradise

Ace/Bonnier Amigo 

»You had love on your lips… but, oh, such lies in your heart«! Brill Building-pop av sötaste, mest bitterljuva slag. 

Eddie Senay 

Soul Preachin’

Vampi Soul/Bonnier Amigo

Måste höras: den minimalistfunkiga instrumentalversionen av »Ain’t No Sunshine«. 

Susan Christie 

Paint a Lady

Finders Keepers/import

Måste höras: nio minuter långa folk/psych-underligheten »Yesterday, Where’s My Mind«! 

Johnny Paycheck 

Shakin’ the Blues

Bear Family/Border

Hans tidigaste. Bra, så klart. 

Gigi & the Charmaines

Gigi & The Charmaines

Ace/Bonnier Amigo

Som bäst en förtjusande mix av The Supremes och Dusty Springfield. 

Luna 

Best of Luna

Beggars Banquet/Playground

New York’s finest, in memoriam. Lysande bonus-cd med bara covers. 

John Sebastian 

Tarzana Kid

Collector’s Choice/Border

Sorgligt bortglömt americana-mästerverk från 1974. 

Joan Armatrading 

Steppin’ Out

Hip-O Select/import

När kommer den stora Joan Armatrading-hajpen? 

Smokey Wilson 

Round Like an Apple

Ace/Bonnier Amigo

Bästa bluesreprisen på evigheter. 

Big John Hamilton

How Much Can a Man Take

Sundazed/Border

Soul och blues man kan hålla sig i när det stormar. 

David Crosby 

Voyage

Atlantic/Warner

Stilig box, fantastisk musik.