Wilco: Ode to Joy

Med Wilco, Uncle Tupelo, olika sidokonstellationer och på solokvist har Jeff Tweedy gjort sisådär trettio album. Han har en smärre armé av devota fans och har lyckats vända personliga kriser och trauman till allmängiltiga anthems. Han har tänjt på gränser, tagit ut svängar, vågat gå på tvären mot det förväntade. Är därutöver mer kritikerrosad än de flesta och gör enligt recensenterna så gott som varje gång »sitt starkaste album hittills« eller åtminstone »bästa plattan på länge«.

Fast gör han verkligen det?

Jag kan gilla det nedtonade, avspända Wilco, det som inte hela tiden måste förhäva sitt mekaniska groove och sin inarbetade musikalitet. Men »Ode to Joy« är nästan demonstrativt slö och uddlös. Inte ens av det murrigt trivselmysiga som kännetecknade Tweedys senaste solotvillingsläpp (»Warm«, »Warmer«) märks här särskilt mycket. Menar inte att Nels Cline måste få utrymme att spänna sin båge i parti och minut, menar inte att det ska rockas loss eller brytas ny mark, kan rentav gilla att ingen får ta speciellt mycket plats, det är mest lite ledsamt när en låtskrivare som alltid haft lätt för att engagera inte längre engagerar något särskilt. Vet inte riktigt vad han gör. Viskar och mumlar, kanske.

På scen är Wilco fortfarande en upplevelse, med en katalog, variation och grundtrygghet de kan göra lite vad de vill med. Men det döljer inte faktumet att det är bra längesen en ny studioinspelning gav upphov till oförglömligheter. Spridda låtar, visst, det finns tre-fyra småfina och hörvärda saker även här, men en samlad återuppståndelse, en öppning in i en ny kreativt vital fas? Nja.

Egentligen är det allt annat än underligt, det blir inte sällan så när band och artister håller på tillräckligt länge. Grejen är väl att Jeff Tweedy som person och musiker fortfarande känns lite för pigg och öppensinnig för att redan befinna sig i ett tillstånd av stagnation. Det är helt enkelt något annat som inte stämmer. Behövs material att skriva om? Behövs ökad personalomsättning i konstellationen? Behövs en producent utifrån som rycker upp och skakar om allting? Någon annan form av… motstånd? Alltsammans på en gång? Något är det, ty »Ode to Joy« är bara genuint lycklig i sin titel.