Det bästa ska aldrig hända men sämre vore om ingen försökte

En underbar story i Jeff Tweedys läsvärda självbiografi »Let’s Go (So We Can Get Back)« från i fjol handlar om när han som fjortonåring i julklapp önskar sig PiL-albumet »Flowers of Romance« av sina föräldrar.

Till sin stora häpnad får han också nämnda skiva.

Till sin stora fasa ber hans far honom sätta på densamma för att liva upp julfirandet en smula.

Hans pappa har så klart ingen aning om att PiL gör musik som är allt annat än anpassad till julfestligheter där betydande delar av Tweedy-släkten samt en del grannar medverkar.

Jeff Tweedy vet inte heller hur skivan låter för han har inte hört den men eftersom han känner till att frontfiguren John Lydon en gång i tiden kallade sig Johnny Rotten och då ingick i det lagom välkammade bandet Sex Pistols har han en känsla att musiken inte direkt kommer mötas av en öppen famn.

Du som är bekant med den 1981 utgivna plattan vet att skivan i allmänhet och kanske dess inledning i synnerhet möjligen utgör själva antitesen till julmusik: John Lydon kvider som en plågad grävling till högst oregelbundna trumslag.

Mycket riktigt tar det inte lång tid innan en uppbragt pappa Bob där i vardagsrummet kommer flygande över högarna av ännu oöppnade julklappar och bortrivna inslagningspapper för att väl framme vid skivspelaren slita bort nålen från vinylen.

Rwiiiiiiieeeeeeppppp.

Som Jeff Tweedy formulerar saken: »Konstigt nog lät det som en del av låten.«

Han har än i dag kvar det där exemplaret av »Flowers of Romance«, i sönderrepat och huvudsakligen ospelat skick. I boken skriver Wilco-sångaren att det lilla han då fick höra egentligen var allt han behövde från plattan, det var alldeles tillräckligt mycket för att han skulle få en förnimmelse av dess kraft: »The potential of the rest of the album might have been even more powerful, left to my imagination after that.«

Den tanken leder i sin tur in på hur han ibland har föredragit demoversioner av låtar före färdiga tagningar, särskilt när det gäller hans eget material. Jeff Tweedy förklarar med att han helt enkelt älskar den stund i låtens existens då den uteslutande består av möjligheter och potential, när det fortfarande går att fantisera om alla olika riktningar den kan ta. Han menar att han får en större kick av det än när låten är klar, för då är den liksom bara… klar. Vilket kan göra honom nedslagen och närmast sörja alla val han aldrig gjorde. Medan verket sprattlar runt i hans undermedvetna är det fortfarande gränslöst, »which means I haven’t found a way to fuck it up yet«.

Resonemanget går att applicera på mycket i livet. Det är inte svårt att tänka på uppspeltheten du känner i förväg inför något – en fest, resa, bok, kanelbulle, kärlek – som sedan nästan omöjligen klarar av att leva upp till ens förväntningar. Det kan så klart bli bra ändå, om än sällan vad du hade föreställt dig.

Att jag nu kommer att tänka på avsnittet ur Jeff Tweedy-boken många månader efter läsningen av den beror på att jag tar del av en annan bok.

»More Fun in the New World – The Unmaking and Legacy of LA Punk« är fortsättningen på »Under the Big Black Sun – A Personal History of LA Punk«. Nu liksom då är John Doe, en av frontfigurerna i klassiska punkbandet X, författare och redaktör ihop med Tom DeSavia. Precis som senast är en massa andra LA-profiler med och bidrar. Det är ojämna böcker, inspirerade och personliga essäer varvas med mer rutinmässiga eller småslarviga vittnesmål, men det är så gott som rakt igenom tankeväckande.

Där föregångaren lätt förenklat uppehöll sig vid LA-punkens uppkomst och initiala utveckling i mitten och slutet av sjuttiotalet följer nya boken med in i åttiotalet och vad som egentligen hände med allting. Mer specifikt hur punk och hardcore undan för undan övergår i new wave, paisley underground-pop, embryot till altcountry och annan rootsrock, alternativrock, grunge eller annat som i flera fall innebär somliga framgångar men knappast mer harmoni och lycka. För några kraschlandar alltsammans i missbruk, hemlöshet, undergång – i skarp kontrast till Reagan-årens löften och själv är bäste dräng-ideal, allt det där som X ringade in på sitt 1983 utgivna album »More Fun in the New World«.

Det den likadant betitlade boken framför allt understryker är den oslagbara euforin i att drömma, i att vilja och inte minst i att vara en del av någonting. När »scenen« sedan löses upp i en mängd olika fraktioner eller enheter som var och en på eget håll stretar på för att infria det ett skivbolag vill att de ska infria går inte bara samhörigheten förlorad, utan också hela meningen med alltsammans, typ: Det var ju vi som skulle förändra branschen, inte anpassa oss efter den, och vart fan tog allt kul vägen?

Nu har inte alla texter i boken den infallsvinkeln, men du slås av antalet som till slut hamnar i liknande frågeställningar.

Dave Alvin skriver om hur han på ett möte med Warner 1984 spelar upp nya The Blasters-låten »Kathleen«, som han är mycket stolt över, det är rentav hans favoritinspelning med bandet någonsin, och möts av den förnedrande axelryckningen: »Det låter lite för mycket som The Blasters.« Dave Alvin måste anstränga sig till det yttersta för att inte explodera inför kostymnissarna men kan så klart inte låta bli att snäsa ur sig det rätt självklara svaret: »Det kan ju bero på att vi är The Blasters.«

Maria McKee, det eldfängda underbarnet som frontade snabbt hajpade och av allehanda tungviktare (Linda Ronstadt, Tom Petty, Bob Dylan, U2) omfamnade cowpunkarna Lone Justice, verkar tidigt ha fastnat i en känsla av otillräcklighet, att hon inte ansåg sig kapabel att leva upp till lovorden. Panik, rädsla, tvivel, press. Ser jag tillräckligt bra ut? Har jag lagt på mig lite sedan senast? Ska vi verkligen spela in den här låten alla säger åt oss att vi måste spela in trots att den inte känns rätt? Innan hon vet ordet av åker de på förbandsturnéer på arenor runtom i världen, gör TV och massor av intervjuer men driver allt längre bort från det de ursprungligen ville göra och bli, och när de inte längre kan luta sig mot tryggheten i sin naturliga omgivning i form av LA-klubbarna där de formades irrar de runt i ett vakuum. Det tar slut lika snabbt som det börjat.

Jane Wiedlin stod för ett av de bästa kapitlen förra gången och gör det nu igen när hon i sin text omedelbart låter oss följa med rakt in i succéfabrikens baksida: hennes band The Go-Go’s är etta på Billboard-listan, på Rolling Stone-omslaget, Grammy-nominerade och uppbokade med gig upp över öronen, säljer sjusiffrigt, turnerar med Bowie, partajar med Stones, lever sin dröm, men tjugotre år gammal är hon – och flera bandkamrater – på god väg att falla i bitar. Det är fullt drag hela tiden, inte en antydan till paus men desto mer av bedövning på bedövning, allting trissas upp i en takt och på ett sätt medlemmarna för längesen förlorat styrningen över. Det blir interna positioneringar hit (frontfiguren Belinda Carlisle blir väldigt mycket mer stjärna än de övriga, vilket ingen riktigt tagit i beräkning) och pengatjafs dit. Dessutom anses bandet av den punkcrowd de nyss tillhörde numera vara en del av etablissemanget och ses därmed som ett bespottningsvärt byte. Wiedlin tycks genuint lättad när hon hoppar av allting för att i stället göra soloskivor som ganska få andra bryr sig om men hon själv brinner för, tar på så vis allting tillbaka till vad det handlade om från början: »I continued to make albums that sold less and less to this day. The good news is that I also came to care less and less what people think of me. I stand behind a lot of my music and, more importantly, keep making music because I HAVE TO.«

Andra – Sid Griffin (The Long Ryders), Peter Case (The Plimsouls), Annette Zilinskas (som hoppade av The Bangles strax innan deras genombrott för att satsa på sitt eget Blood On The Saddle), John Doe själv – är mer eller mindre tydligt inne på samma spår. Så länge du har kontrollen över det du gör betyder det någonting. När du tappar kontrollen, med en förhoppning om att nå ut till fler, betyder det du gör inte samma sak längre. En del klarar övergången mellan idealism och kommersialism, kan spela med och utnyttja det till sin fördel, men det är verkligen bara ett fåtal och det hänger mycket på personligheter, drivkrafter, management, tajming, en massa annat. De flesta andra stupar längs vägen, fuckar på ett eller annat sätt upp, gör folk eller sig själva besvikna.

Mycket handlar om ömsesidigt förtroende. Ett sådant finns mellan ett band och dess fans. Speciellt den första tiden, när det är en slags pakt. Publiken som hittat till bandet har (i regel) inte gjort det för de (ännu) fått det nerkört i halsen, de gillar bandet för att det är bra och känns rätt. Bandet delar i sin tur med sig av låtar de själva gillar för de känner att de blir både förstådda och uppskattade för att de är som de är. När stora bolag, managers, pengar och krav beblandar sig förändras allt – snabbt och skoningslöst. Plötsligt skrivs låtar för en imaginär publik som ofta visar sig inte finnas annat än i form av en stapel på något av styrelserummens diagram och skulle den mot förmodan finnas bryr den sig marginellt om bandets rötter, ideal, ambitioner; den vill ha fler hits, that’s it.

Indie vs storbolag/vara oberoende vs att sälja sig-tänket har i Spotify- och sociala medier-eran alltmer fallit i glömska eller anses omodernt och irrelevant. I dag finns ingen större uppgift, allt handlar om att slå – eller åtminstone infria sig själv. Varje artist är, låt vara ibland motvilligt, sin egen lilla entreprenör, varumärkesbyggare och narcissist. Cynismen och stressen från förr är däremot densamma, sannolikt långt värre nu när precis allting är mätbart och kvalitet, hur subjektivt det begreppet än var, har förbytts i kallhamrad statistik. Även de som säger sig stå över något så infantilt som siffror brukar inom kort komma gastandes: »Kolla kolla, vår nya singel har en miljon lyssningar!«

Just därför är Jeff Tweedys tankar om det som aldrig blir – klart, exploaterat, förstört – kittlande.

Även om det också är en återvändsgränd så god som någon, och knappast ett hållbart alternativ. För som han mot slutet av nämnda parti konstaterar: »Once a song goes out into the world, that’s when it really gets ruined. Other people get to listen to it and make it worse, by misreading intentions and judging and weighing in with opinions. I’m right there with them. Not just my songs, but all songs. People ruin everything. My songs are never as good as they were in my head when they had limitless forms and belonged only to me. It’s a leap of faith every time to share them. I do it willingly, because if I held on to my songs I’d eventually be the one to break the spell and I’d be the one ruining them. And that’s the only thing I can think of that could be worse than other people’s opinions.«