Jacques Greene: Dawn Chorus
- Artist
- Jacques Greene
- Album
- Dawn Chorus
- Bolag
- LuckyMe
Behövs Jacques Greene 2019? Svar: Ja.
Det var kul att lyssna på musik 2008–2012. Balearic, dubstep, whatever Burial does i all ära, men banerbärarna av unga producenter som plöjde ut dansanta beats korsat med r’n’b:n de växte upp med, ambient och en tung bas hade en stor roll i att den elektroniska musiken på många sätt öppnade upp nya möjligheter för hur den samtida och framtida dansmusiken skulle låta, den visuella kontexten den skulle avnjutas i och vad den skulle fyllas med.
Jacques Greene är nog den ende av dessa banerbärare som fortfarande har hjärtat fast och stabilt i den musikrörelsen. En era fylld med visuella konceptualiseringar av ögonblick, visioner, minnen och marxistisk teknikoptimism. En era som bubblade kanske på grund eller tack vare en stark motpol, den stora och dominerande EDM:en.
Men jag ska inte tjata om det. I tider när både året och decenniet ska summeras lär vi få veta vad som betydde något.
Men behövs Jacques Greene 2019?
I dag har vi ju vant oss vid att Drake låter mer och mer som Moodyman, James Blake öser ur sig trötta produktioner i toppsamarbeten med de största namnen inom soulfylld hiphop och Rihanna ska släppa dancehall.
Ja, skulle jag svara. Tillsammans med Caribou och hans senaste singel »Home« gjuts det nytt liv i gamla influenser, mycket på egna meriter och erfarenhet. Från den raveiga »Night Service« till rattvridandet i »Siblings‹ och avslutande ambivalenta »Stars« som långsamt trappas ner.
För en jämförelse: lyssnar du igen på Greenes samarbete med How To Dress Well 2013, i låten »On Your Side«, låter det slickt, professionellt och helt okej. Men i »Do It Without You« – singeln från det här albumet – drar Greene här fram alla ess som han tillryggalagt under tio års turnerande, mixande och skivbolagande. Den går tillbaka till hans drömmiga Aphex Twin-rötter, till jungle, till en repetativ sampling som fångar kärnan i hans arv: ett euforiskt tillfälle som långsamt tonar ut och lämnar oss ensamma med våra tankar.
Jag har omåttligt svårt för att tröttna på Jacques Greenes synthmattor av härdad betong, dansgolvsoptimism, noga avvägda samplingar och vocals, även om många stilgrepp kan kännas bekanta.