»Livet är bra!«

Under många år var Mark Lanegan mest känd som före detta grungeikon i Screaming Trees och notoriskt grinig pundare med gudabenådad röst. I dag är han drogfri och en av branschens hårdast arbetande artister, beundrad av kritiker, kollegor och vördnadsfulla fans. Just nu är han aktuell med nionde soloplattan »Phantom Radio«, varför Sonic såg anledning att upp honom hemma i Los Angeles för att prata om…

RÖSTER SOM BERÖR

– John Cale är en av mina absoluta favoritsångare. Hans sätt att sjunga och hans låtar går rakt in hos mig, de träffar på ett djupt och väldigt påtagligt vis. Varför jag blir så påverkad av just honom är svårt att sätta fingret på. Men listan på fantastiska röster kan göras lång: Roky Erickson, Neil Young, Jeffrey Lee Pierce, Son House, Lightnin’ Hopkins, K.D. Lang, Martina Topley-Bird, Blind Willie Johnson, Blind Willie McTell, Lou Reed, Everly Brothers. Och Gibb-bröderna i Bee Gees måste jag nämna, deras sätt att sjunga tillsammans är bland det bästa jag någonsin har hört.

– Jag tror inte att jag dras till en viss typ av röster. I mina öron är Paul Rodgers och Bob Dylan två av världens bästa sångare, och de är radikalt olika. Det är ett mysterium för mig varför vissa röster påverkar mig så mycket men jag är glad att det händer, för det är därför jag älskar musik.

NÄR HAN LÄRDE SIG UPPSKATTA SIN EGEN RÖST

– Jag måste nog säga att det inte hände förrän sent nittiotal. [skratt] Under åttiotalet höll jag fortfarande på att lära mig hur man sjunger. Att sjunga var inget jag hade planerat, jag bara ramlade in i det, så jag fick lära mig under tiden. När jag blev äldre började min röst bli mer som den är nu och det blev lättare för mig att sjunga, och jag tycker själv att jag blev bättre på det. Jag har aldrig tagit sånglektioner eller gjort några som helst röstövningar. Vissa sångare värmer upp rösten innan de går på scen, men jag har aldrig lärt mig hur man gör allt det där och jag antar att jag inte behöver det. De gånger jag behövt ställa in en spelning för att det har varit något fel med min röst har varit så få under trettio år att det känns som att jag är ganska osårbar. Min pappa börjar närma sig åttio, och har rökt i säkert femtio år, men han är ändå frisk och har hälsan. Vi Lanegans är väl ett motståndskraftigt gäng.

DEN STUNDANDE FEMTIOÅRSDAGEN

– Jag fyller femtio i slutet av november och för en gångs skull kommer jag inte att vara på turné på min födelsedag, vilket jag har varit de senaste tio åren. Jag brukar aldrig göra något för att markera min födelsedag, men den här gången tänkte jag faktiskt göra det. Fast inget storslaget, bara gå ut och äta middag med några vänner och min fru.

Vänta lite, sa du »fru«? Du som aldrig skulle gifta dig igen…

– Ja, det stämmer, jag har gift mig. Det är väl en del i min strävan att göra saker som ligger utanför min comfort zone. [skratt] Efter mitt första äktenskap svor jag att jag aldrig skulle gifta mig igen, men jag har varit ihop med min flickvän – som nu alltså är min fru – i tio år. Det är en stark relation och jag är glad att jag gifte mig igen.

LIVET UTAN DROGER

– Jag har varit förskonad från suget efter droger i nästan tio år, och det är en ren välsignelse. Mitt liv är mycket enklare nu, och i dag är det inte ett problem för mig att avstå. I många år kändes livet mest som ett komplicerat pussel, som jag visserligen hade designat själv, men ändå – ett pussel. Nu har jag blivit gammal nog för att känna mig mer bekväm i världen och tar inte längre åt mig så mycket av saker som händer. Livet är bra! När jag är hemma i Los Angeles gör jag helt normala saker som att umgås med vänner, läsa och hänga med mina djur. Vi har några hundar och hästar, bland annat. Jag är tacksam att jag har levt längre nog för att komma ut på andra sidan, på så många olika sätt. För tio–femton år sedan hade det här samtalet som du och jag har inte hänt. Men nu är intervjuer inte ett problem för mig, de är snarare ett nöje.

ATT HAN ALLTID SIGNERAR FÖR FANSEN EFTER KONSERTER

– I hela mitt liv har jag varit en person som hållit mig undan världen och andra människor. Jag började göra signeringarna efter spelningarna för några år sedan, dels för att det uppskattades av de som gillar min musik, dels för att det är bra för mig att placera mig själv i världen, bland andra människor. Nu har det blivit en grej som jag verkligen tycker om att göra. Och om jag kan göra något som kan ge andra glädje, utöver att spela min musik, då vill jag göra det.

Dina fans är väldigt vördnadsfulla mot dig har jag noterat. Märker du av det själv?

– Folk är alltid vänliga, hänsynsfulla och uppskattande, så på det sättet märker jag att folk har respekt för mig. Det är något jag är tacksam för, och jag försöker visa dem samma respekt. Men vördnad, nej det vet jag inte om jag har tänkt på. Och det kanske är bra, mitt ego är redan stort nog. [skratt] ■