Kanye West: Jesus is King

Podcasten En varg söker sin pod hade ett intressant instick för något år sedan där de utvecklade bilden av att slentriandissa prominenta kulturherrar. Geni och fullständig tokighet korsas ju ibland. Ett grovt exempel: »Never Learn Not to Love« av The Beach Boys är en fin poplåt, även om den är baserad på en låt skriven av massmördaren Charles Manson.

Hur mycket Kanye West än försöker snickra på sin mediabild av att vara ett kreativt geni är det nog ändå bara högertokar som verkar hålla med numera. Den bilden förblir trasig och sargad även på »Jesus is King«.

Om jag ska försöka mig på att tolka varför Kanye West skrotade »Yandhi« 2018 för att i stället skapa ett gospelalbum kan man säga detta:

Genom att använda sig av gospelns grundpelare – körer, bildspråk (Jesus »stretched hands«, försvarande änglar och en myriad av psalm- och bibeltolkningar som internet försöker bena ut) och referenser ämnar han staka ut en ny stig inom kristen rap. Från Kanyes perspektiv är säkert produktionen rå, industriell och nyskapande men för lyssnaren blir den gäspande, tafatt, själlös och stolpig. Ibland hör vi en cocktailstimmig tranceproduktion, ibland låter hans autotune som att han är förkyld (som i låten »God is)‹.

»Jesus is King« är motsatsen till ett djupt och storstilat gospelsound, eller till ett upplyftande ömsom nedtonat dito. Det enda skivan får till är uddlösa flämtningar utan en röd tråd, skapat av beats vi lika gärna kan göra på datorn hemma. Det är så tafatt och krympande producerat att allt låter futtigt, som att studiotiden plötsligt blev för dyr.

Men det mest tråkiga här är inte produktionen, det är minuter och åter minuter av en babblande Kanye West. Ni har hört det förut – Imma let you finish – men sedan blir han liksom aldrig klar.

Exempelvis har texterna inom gospel aldrig varit tomma ord, de har alltid en historia. För att uppdatera det arvet gör Kanye i låten »Water« en allegori över vad Jesus kan göra för oss, bland annat genom en poolrengöring:

»Heal the bruises, clean the music, give us strength, help us live, forgive, take the chlorine out our conversation«

I en gospelkontext relateras varje fras ofta till något andligt symboliskt, eller att ständigt känna styrka och samhörighet med religionen – exempelvis vid bomullsplockandet under det amerikanska slaveriet, vilket för övrigt Kanye tidigare beskrivit som fyrahundra år av ett medvetet »val«. Här blir de tomma signifier för ett artisteri på dekis.

En gammal sliten truism är ju att ateister älskar gospel för att känslorna i den är på riktigt, och är det något som är den heliga graalen i ett ständigt sökande efter ny musik är det autenticitet.

Om Kanye har haft något att göra med produktionen på »Jesus is King« är det i samplingarna som den äkta känslan kommer fram. I dag är det tyvärr bara stora artister som har råd med de dyra clearingkostnader som kommer med att sampla snygga, kända eller bortglömda röster.

Låten »Selah« har ett tempo och en ambition som saknas på resten av albumet, även här uppbyggt av en sampling i form av en baptistkör. Som lyssnare bryr du dig här inte om att Kanye babblar, det finns ett driv – man kan kalla det en klassisk Kanye-låt – som gör det hårt och motiverat. Den följs av »Follow God«, en annan extremt mysig gospelsoulsampling som tyvärr äts upp av ett daterat, oinspirerat försök att låta som J Dilla.

En ytterligare sampling finns i »God is«, en av pastorn James Clevelands signaturmelodier. Med det valet fortsätter Kanye med näbbar och klor knyta an sitt artisteri till gospel- och soulhistorien – samtidigt som »Jesus is King« tillbads av Donald Trump Jr. Hur mycket Kanye West än försöker balansera på någon form av skör tråd mellan extremhöger och svarta gospelkyrkor är det ändå kul att en rasist som Donald Trump Jr fått höra lite av pastorn som, bland annat i egenskap av arrangör på Aretha Franklins »Amazing Grace«, var med och skapade den moderna gospelmusiken.

Vad James Cleveland gjorde var ju att skapa något nytt genom att ta traditionella element – hymner, psalmer, spirituals – och samtidigt relatera dessa till den kommersiella soul- och jazzmusiken, inte för att förarga kyrkgående konservativa utan för att få med flera generationer på tåget.

Hur kan Kanye göra en Cleveland 2019 och förnya gospeln ytterligare? Inte genom en tafatt produktion i alla fall.