The Tarantula Waltz: Kallocain

Vi har ett liv.

Ett liv.

Ett.

Det kommer inte åter. Vi kan sitta hemma och uggla eller så kan vi försöka åstadkomma någonting av vår stund på jorden, även om det så bara är något vi själva mår bra av att göra – blir andra människor engagerade eller berörda av det, eller rentav kan tänka sig att betala för det, får det ses som en bonus, är rimligen inget vi ska ta för givet.

Det tog ett tag för Markus Svensson att komma till den plats han befinner sig på nu, där han som artist på riktigt börjar kännas som någon vi inte kan byta ut, någon vi ogärna vill vara utan, någon vi då och då kommer på oss själva med att aktivt vilja höra eller uppleva.

Vill knappt veta vad som krävts för att få den här resan gjord. För det är en resa han har gjort från de där tidiga, lite trevande americana-försöken där man i vissa låtar, ibland, kunde höra stråk av storhet men ändå väntade på att en egen röst, ett eget tilltal och temperament, skulle skymta.

Med 2017 års »Blue as in Bliss« kom det. Det var ingen perfekt skiva, vad nu det innebär, men Markus lät som sig själv, pressade sig fram som ingen annan, vågade trycka på där andra inte trycker på. Inget dämpades av att The Tarantula Waltz på scen visade sig vara en alltmer väloljad maskin med ett groove och en puls som, lite beroende på vad som just då krävdes, antingen tonade ner eller förstärkte bandledarens känsloutspel.

»Kallocain« (döpt efter Karin Boye-romanen och dess sanningsserum) förfinar och expanderar allt det där. Visst finns fortfarande Bob Dylan och Van Morrison och Jason Molina och vilka det nu är mer med som grundfundament där bakom men det går aldrig missta sig på vem det är vi hör. Kanske för att det finns få artister som lägger in så mycket av sig själv i varje låt. Ibland kan den emotionella urladdningen nästan bli lite för stark för att kunna ta in. Det kan rentav vara välgörande att då och då stänga av, ta in lite luft, och sedan börja om igen. Inte för att det på något vis är dåligt eller obehagligt, bara… så höggradigt laddat från första till sista sekund.

Inledningen på detta femte album med The Tarantula Waltz är särskilt imponerande. »Fallin’« kan mycket väl vara Svenssons största låtskrivarstund hittills, inte bara som låt betraktad utan även vad han gör med den ifråga om arrangemang och totalt tillintetgörande sånginsats där han växlar mellan det snyggt återhållsamma och det hänsynslöst utlevelsefulla. Spår två, »Duende«, en radiohit i vardande, är inte långt ifrån. Flerfilig motorvägsrock med den där magnetiska framåtrörelsen så många vill komma åt men ofta är lite för hämmade för att riktigt hitta, Svensson skiter i vilket utan bara kör. »Can Not Be That Hard« är blue eyed soul av ett slag vi sällan hör i vårt land, där insatsen är lika total som uppriktigheten. Därefter är det snäppet mindre omvälvande, men just som du tror att du kan andas ut kommer så det avslutande titelspåret som får lyssnaren att flämta efter andan och famla efter något att hålla sig i. Det är den typ av låt som får dig att fundera kring det faktum att vi har ett liv.

Ni vet ett sådant som inte kommer åter.

Gör vad du vill med den informationen.