I Break Horses stannar helst hemma

Hemma hos Maria Lindén är vardagsrummet belamrat av synthar, sladdar och pedaler.

Det är här som »Chiaroscuro«, I Break Horses andra fullängdare, vuxit fram.

Samtidigt är detta vardagsrum det ultimata konsertstället för I Break Horses.

– Musiken som jag gör är väldigt svår att ta till en livescen. Jag spelar med gamla synthar som både har högt affektionsvärde och är omtåliga, så att flyga med dem är ingen idé. Det här snurrar i huvudet hela tiden: hur ska jag i stället använda en sampler på bästa sätt? säger Maria Lindén i höstsolen på balkongen hemma i Stockholm.

Hon håller på att förbereda sig inför en europasväng som förband till Sigur Rós. Med på turnén följer det musikaliska bollplanket Fredrick Balck, som även bidrar med låttexter. Förra året var I Break Horses ute på en omfattande USA-vända med M83, en turné som påverkade inspelningen av nya skivan.

– Jag var helt slut efteråt och lyssnade knappt på musik i månader, säger Maria. Det var tyst här hemma. När jag väl började skriva igen tror jag att det undermedvetet smög sig in mer av den musik som jag lyssnade på under uppväxten.

Där två år gamla debuten »Hearts« var stöpt i en klassisk shoegazeform är uppföljaren öppnare och lättare att ta till sig. Elektronisk pop med mörka sjok där Maria Lindéns röst nu tar större plats.

– Tanken från början var att ge ut en svart och en vit EP. Men sedan kände jag att nej, jag vill kombinera det riktigt mörka med en dansant åttiotalskänsla. Första skivan är världens mest monotona skiva, två ackord och inga refränger. Nu ville jag utmana mig själv och göra refränger. På förra plattan hade jag mycket reverb på sången, nu är sången mer snustorr. Det är lite läskigt att inte kunna gömma sig på samma sätt.

I Break Horses föddes på allvar för fyra år sedan när Bella Union-bossen Simon Raymonde kontaktade Maria Lindén via hennes Myspace-sida där hon lagt upp en Spacemen 3-cover.

– I samma minut jag hörde den visste jag att hon var kapabel till något stort, säger Simon Raymonde. Vi började kommunicera och det visade sig att hon var en fantastisk person, lika neurotisk som jag! Sedan dess har hon utvecklats mycket, framför allt har hon blivit en väldigt bra producent. Jag är säker på att hon kommer att bli ett välkänt namn framöver.

Maria kallar sitt samarbete med Simon »väldigt personligt«.

– Jag tror att om man slår ut det har vi nog haft kontakt dagligen sedan vi hördes av första gången 2009, säger hon. Så mycket personlig kontakt kan vara bra ibland, dåligt ibland. Det blir alla känsloyttringar. Men jag gillar det. Vad gäller det kreativa har jag fått en oerhörd frihet.

Maria Lindén kommer från en musikalisk familj. Som liten spelade hon piano och fiol, även om fiolen snabbt hamnade i skymundan. Sedan tonåren har hon spelat i »diverse kassa band«, I Break Horses är första riktigt egna projektet.

Jag fastnar för låten »Medicine Brush«. Den låter som något Depeche Mode borde haft med på senaste plattan.

– Tycker du? Vad spännande! Visst har jag lyssnat på Depeche genom åren men mest på andra, liknande band. Jag blev inte riktigt nöjd med basljudet, annars är det den låt som ligger mig närmast hjärtat. Den bygger på en tragisk händelse, och blev därför så mörk som jag ville att den skulle vara. Mina föräldrar har alltid stöttat och hjälpt mig mycket, även om det inte alltid förstår musiken som jag gör. Men när jag spelade låten för dem för första gången, utan att de visste vad den handlade om, började de gråta. Det var väldigt märkligt, fint och speciellt.

Vad har du för drömmar?

– Mitt absoluta drömmål är att sitta på kammaren och skriva filmmusik, slippa det som kommer med artisteriet.

– Live är det jobbigare. Det extroverta har jag inte riktigt vant mig vid. Annars vill jag definitivt beröra med musiken. Och ibland få människor att dansa.