Westkust: Westkust

Det är inte musiken i sig så mycket som det är målmedvetenheten.

Nu är det inget fel på musiken, tvärtom. Men Westkust är knappast nytänkare. Det är postpunkmassiva gitarrmattor, bitterljuva melodier och avväpnande drömsk sång som vi lärde oss att åtskillig indie och shoegaze skulle utgå ifrån under nittiotalets upptakt. Men där rätt mycket musik i den fållan fastnar i stillastående stämningar och självömkan får den i händerna på Westkust en amfetaminerad framåtrörelse och rastlös låga som får din kropp att vrida sig av upprymdhet. Särskilt som Julia Bjernelid med (ett sedan senast personellt förändrat) göteborgsmanskap sitter inne på storstilade skapelser som »Swebeach«, »Drive«, »Cotton Skies« och kanske framför allt smärtsamt bedårande »Do You Feel It«.

2015 års debutalbum »Last Forever« hade någon slags trubbig charm, men fråga om såväl låtar som leverans är den självbetitlade uppföljaren snäppet vassare. Det låter bättre också, vi får en fantastisk klangvärld.

Oklart vad det Spotify-pop-fixerade Sverige kan göra för och med den här musiken i dag, men i världen finns fortfarande fungerande fickor. Det här är lite för angeläget för att tillåtas försvinna ut i ett intet. Exempelvis borde alla som en gång tillbad en skiva vid namn »Lacquer« för snart tre decennier sedan ta notis – eller om det nu är deras barn som ska göra det. Skitsamma, bara någon gör det.