Tame Impala: The Slow Rush + Jonathan Johansson: Scirocco

Ångestpop deluxe.

Olika sorters sådan men ändå. Eller inte, ty det är som att de båda skivorna ämnar understryka att det går att göra popmusik av det mesta. Kanske är det bara popmusik som vill vara mer än just bara pop.

Tame Impala-överhuvudet Kevin Parker vill nu helst tänka bort genrer över huvud taget. Allt ska få samverka och pågå samtidigt. Vilket väl knappast är en originell idé i dag när närapå all popmusik är allt möjligt och absolut ingenting i ett, resultatet av vår tids supertillgänglighet och subkulturernas död.

Med det sagt har vägen fram till »The Slow Rush« kantats av prestationsångest, och i skivans texter märks en ångest över dåtiden som håller oss kvar och framtiden som alltför snabbt hinner bli passé. Parker kontemplerar över vem han var då, vem han är nu och kanske vem han kommer vara sedan, han gör det via några ronder med nostalgin han själv älskar och faran att fastna i det förflutna. Inser aningen motvilligt att det är alltför lätt att leva i något som har varit, utmaningen och själva jävla meningen med allt ligger i att omfamna det som händer nu eller ännu inte har ägt rum.

Musikaliskt utmynnar det i att hans vid det här laget patenterade Supertramp-uppdatering dekoreras med housepianodriv och ett ännu större mått än tidigare av sötmelodisk prakt. Det är trivselfunkigt, ruskigt genomarbetat och lagom progressivt rakt igenom. Kanske också lite småtråkigt i all sin bas- och trumpulserande perfektion och änglalika falsettsång. Emellanåt är ljudbilden och hantverket mer anslående än låtarna i sig. Ifall föregångaren »Currents« förvandlade Kevin Parker till rockstjärna försöker »The Slow Rush« hantera det faktumet, och gör det mestadels med såväl klass som förstånd men kanske också viss avmätthet. Skivan gör möjligen inte Perth-konstellationen ännu större men kommer säkert klara av att cementera deras position.

Jonathan Johansson är på ett helt annat sätt en risktagare. Möjligen inte av hävd men han tycks beredd att offra rätt mycket bara för att få fram det som måste sägas, för att förverkliga den vision han för tillfället bär på.

På »Scirocco« tampas han med en existentiell kris, sprungen ur dödsångesten framkallad av terrordådet på Drottninggatan den 7 april 2017. Bitvis blir det outhärdligt på ett pardonlöst Lukas Moodysson-vis och alla stilgrepp är inte lyckade, då mindre för att död och undergång rimmar illa med popmusik och mer för att Jonathan stundtals glömmer bort vikten av kommunikation, för att det här och där känns aningen överlastat eller både och.

Pretentionerna är svindlande, men något annat väntar vi oss rimligen inte härifrån – trots att föregångaren »Love & Devotion« var en tämligen konventionell och Oskar Linnros-direkt förälskelsesalut. Jonathan Johansson är trots allt artisten som får Kent att framstå som Drängarna. Så klart att han vill – och ska! – gestalta samtiden och förskjutningarna som skett både i samhället och inom oss själva efter Rakhmat Akilovs härjningar. Och de gånger han lyckas förena intellekt med bräckliga mänskliga känslor och de där sakrala, skuldtyngda stämningarna han alltid haft nära till, som i »7 april«, »För oss« eller »First War«, landar det i en popmusik du knappast hittar någon annanstans. Där är han unik, i en egen skola med ett ojämförligt tilltal, och det är ingenting vi vill vara utan.

Sammantaget är »Scirocco« Jonathan Johanssons antagligen intressantaste och garanterat djärvaste men knappast bästa album. Kortsiktigt kan skivan innebära en kommersiell svacka men i det långa loppet lär han vinna på att ha fått den ur systemet. Det är en markör – för samtiden, visst, men även för hans egna konstnärliga tjurskallighet och oberoende.