Jonathan Johansson: Love & Devotion

Ibland tror man inte att man har något förhållande till en artist. Man hör kanske en låt här och där, på radion och hemma hos en kompis, men man tänker att det ändå inte säger något till en. Det finns ingen connection.

Så är där ändå någonting. Vad det nu än är vill det inte släppa taget. Man kan vara i ett annat land, långt bort från Sverige, när någonting sakta uppenbaras.

»Musiken smög sig på mig över vattnen«, som T S Eliot påstod i »Det öde landet«.

Jag har hört Jonathan Johansson förut men det har inte varit för mig. Något har gnagt, sakta. Men inte riktigt tagit sig igenom. Så läste jag en grej om honom i Sydsvenskan för något år sedan där han berättade om huset här i Malmö där han växt upp och det visade sig vara min kompis Oskars hus. Oskar som jag startade Gidappa! med för hundra år sen. I det huset, Villa Axdala i Gullvik, där har jag varit många gånger. Nu hände något, vi fick en koppling, en kontaktpunkt.

Därefter kom den där »Alla helveten« som var en bråddjup malmöskildring och som ärligt talat lika gärna skulle kunna ha varit min berättelse. Nu stod vi plötsligt intill varandra, generations holding hands.

»Love & Devotion« är Johanssons sjätte album och hans mest konsekvent utförda. Det håller ihop. Liksom tidigare är styrkorna melodikänslan och den dynamik hans röst besitter. »Som ett eget instrument«, beskrivs den av min dotter, som är ännu större fan än jag. Och det är riktigt, det är så: rösten kränger och svänger, nyttjas, går högt och lågt, får ta plats.

Jag tycker mycket om Johanssons vision, som tydligt framgår här. Det är ett enda förvirrat mischmasch av förlorade drömmar och fromma förhoppningar, skälmsk populärkultur och brutalt allvar, kärlek och sex. Han blandar svenska med engelska, »lite sweet talk, lite dirty«, han låter Liv Ullman hålla en monolog från »Scener ur ett äktenskap«, han har såväl språket som någonting råare ordlöst, och han tror på sig själv samtidigt som han gett upp.

»Love & Devotion« är ett mycket starkt svenskt popalbum, for lack of a better word.