Himlar och helveten

Foto: Michael Steinberg
Med sitt nya album släpper Sveriges allvarligaste artist lite på masken. Samtidigt som det i vissa bemärkelser är det mest seriösa han gjort hittills. Pierre Hellqvist pratar Malmö, globalisering och rädsla med Jonathan Johansson (ur Sonic #79, februari 2015).
– Jag vill vara väldigt tydlig med att jag med den här plattan riktar udden mot mig.
– Många av mina kollegor har på senare år tagit upp politiska aspekter och jobbiga ämnen på sina skivor, vilket jag är supertacksam för. Men udden har ofta riktats mot dom. Vad jag har saknat är »jaha, du själv då? Det är ju vi själva som är problemet«.
En slaskig tisdag i januari sitter Jonathan Johansson på ett kafé i centrala Stockholm och pratar om sitt nya album, hans mest personliga och mest politiska hittills.
– Jag berättar de här historierna utifrån den privilegierade blicken. Det måste jag göra. Jag är en vit heterosexuell man. Det som sägs på skivan sägs av en person som för det mesta inte bryr sig, för man orkar inte bry sig mer än tio procent av tiden. Det är berättelsen om oss.
En månad tidigare spelar han upp merparten av albumet för mig. Det är just före jul. Stockholms gator myllrar av folk. På skivbolagskontoret äter vi dumplings och Jonathan pratar om att skivan har tre huvudspår: en kärlekshistoria, ett vänskapstema, uppväxten i Malmö, allt med den pågående globaliseringen som fond.
Man behöver inte lyssna så länge för att inse att Jonathan Johansson med »Lebensraum«, den nya skivans iögonfallande titel (Hitler använde ofta begreppet som benämning på det »livsrum« han ansåg att herrefolket skulle ha), lämnar rätt mycket av den Jonathan Johansson vi lärt känna bakom sig. Inte helt och hållet, men på många vis.
Hans föregående album har kännetecknats av ett sound, ett uttryck, ett temperament. De har hållit ihop från början till slut, så gott som aldrig vikt av från att låta som andaktsfulla cityhymner med tät stämning och ett ogenomträngligt allvar. Jonathan Johansson utmärkte sig där som en av sin svenska artistgenerations största stilister och visionärer. Det kändes bara logiskt att han fick en ledande roll i The Knifes opera »Tomorrow in a Year« och med den reste runt i världen 2010–2011.
»Lebensraum« är visserligen knappast mindre ambitiös i sitt »albumtänk« men dess låtar och stilar spretar åt fler håll i klart högre grad åt vad fallet har varit tidigare. Mer än så, det låter inte sällan mer soul, electrofunk och köttets lustar om Jonathan här än vad vi är vana vid. Det tunga anslaget från debuten »En hand i himlen« (2009) och uppföljaren »Klagomuren« (2011) tog han och ständige vapendragaren Johan Eckeborn till sin spets med deras musik till uppsättningen av »Dracula« på Uppsala Stadsteater, där Jonathan även medverkade som skådespelare (musiken gavs också ut på skiva som »Ett språk för dom dömda«).
– Båda två kände samma sak: »Nu får vi göra någonting annat«, säger Jonathan på kaféet. »Vi kan inte utsätta oss för att bli uttråkade igen.«
Men om utvecklingen till en mer urbant pulserande musik inte känns helt ologisk, klubbelementet har trots allt varit en viktig del i hans musik, är överraskningseffekten av texterna desto större. De är berättande snarare än poetiska. Högst personliga och detaljerade snarare än filosofiska. Inte minst, speciellt i »Alla helveten« och »Lätt att släcka«, väldigt malmöspecifika; från Pildammarna till Jesusparken och Nina Persson-möten utanför La Couronne. Där sångaren tidigare vidrört såväl existentialistiska frågor som mental ohälsa sänker han nu garden till sin egen sfär, samtidigt som han speglar vår tid och samhället av i dag.
Det var nu inte riktigt meningen att det skulle bli så. Men livet ville annorlunda. Och världen trängde sig på.
För Jonathan Johansson var det länge något av en stolthet att inte skriva om uppväxt och hemstad. Det var ett, som han kallar det, »no no«. Det är ändå så många andra som gör den grejen. Vändningen kom när han hösten 2013 hyrde hus på Sicilien med sin italienska flickvän. Med henne pratade han mycket om situationen i Italien: ekonomin, oron, alla båtflyktingar som kommer och hur de behandlas av kustbevakningen.
Ursprungstanken var att han på plats där skulle skriva »ännu en vanlig Jonathan Johansson-platta som följer samma spår och har samma språkbehandling, du vet med tusen olika tolkningar«. Det gick inget bra, förrän allra sista natten.
Utlösande effekt hade ännu en båtkatastrof i Medelhavet med människor som försöker ta sig till Europa. Därefter skrev han den text som blev låten – och nu aktuella singeln – »Alla helveten«.
– Det var då det lossnade. Det var då jag kände: »Det är det här jag ska göra.« Det fick mig att kassera allting jag hade gjort. Jag började om.
– Där hittade jag ett direkt tilltal, avskalat, inga omskrivningar. Den texten är nästan journalistisk.
– Därifrån var det lätt att ta det vidare. Det var som att slå ner en väg och inse att där bakom finns ett nytt rum. Då är man ganska peppad på att utforska det.
– Jag kände att jag ville säga något om Europa och försöka fånga den sjuka stämning som råder nu. Och då vore det idiotiskt att inte berätta om Malmö. Och ska jag berätta om Malmö måste jag berätta om det jag känner. Jag bor inte där nu, har inte bott där på femton år, men plötsligt var jag ändå där igen. Då fick jag bryta min regel.
När du har skrivit låtar till kommande Titiyo-skivan har du arbetat nästan journalistiskt genom att intervjua henne om hennes liv och sedan använda det i texterna. Nu gör du likadant med ditt eget liv.
– Den processen hade påbörjats innan jag började jobba med henne. Men förmodligen tog jag mig an hennes grej på samma sätt, eftersom jag hade hittat en metod.
Vad har du för relation till Malmö i dag?
– Starka band fortfarande. Familjen bor kvar. Många vänner likaså. Vi hade en middag i mellandagarna nu i julas. Hela mitt gamla gäng, hälften av dem är råkommunister… För mig är det väldigt viktigt att komma hem. Av många anledningar. Jag förstår väldigt mycket om mig själv när jag är där. När jag hänger med de här människorna förstår jag varför jag fungerar som jag fungerar.
Vad för familj växte du upp i?
– En frikyrklig men oerhört egen familj. Pappa är konstnär, och då klyschan av det: enormt ego, tar sig rätten att vara så speciell som en människa bara kan vara, bryr sig inte alls om vad människor tycker och tänker. Mamma är musiklärare, har jobbat med musikterapi och varit rektor på folkhögskola. Jag har en äldre bror och en yngre syster. Är uppvuxen i världens tråkigaste villaområde. Bara några hundra meter därifrån låg järnvägen och på andra sidan järnvägen ligger Hermodsdal, där jag gick i skola.
Var det en skyddad miljö?
– Nej, det var det inte. Det är klart att det hade varit en jävla skillnad om jag vuxit upp på gården till höghusen på andra sidan järnvägen. Men man levde ändå i det. Däremot växte jag upp med en oerhört tydlig vi och dom-känsla. När man gick genom tunneln var man på deras område. När man gick tillbaka var man på vårt område.
Hade du kompisar »på andra sidan«?
– Absolut. Vi gick ju i samma klass. Men det var också en känsla i klassen att vissa bodde där, vissa bodde här.
– Jag har tydliga minnesbilder av att mina svenneklasskompisars farsor var snickare och brandmän, hade vanliga jobb. Mina vänner var stolta över vad deras pappor gjorde. Men jag var inte alls det. Jag tyckte bara att han var en excentrisk person som gärna ställde till med en scen. Det tog ett tag innan jag förstod hur cool pappa var. Att han vågade vara sig själv. Det har jag fått med mig. Det här med att ta mig själv på riktigt stort allvar kommer hemifrån.
Hur uppfattade du Malmö under ungdomsåren?
– Ser man inte vilken plats man än växer upp på som grå, kall, fientlig?
– Samtidigt fanns alltid Köpenhamn, som var fantastisk att ha som tillflyktsort, bara att ta färjan över och försvinna. Vi kunde dra tidigt på dagen och komma hem sent på kvällen, ingen hade någon aning om att vi hade varit där. Där kunde vi utföra diverse hyss, utan vittnen och för inga pengar. Det var som en slags frizon. Jag kan inte minnas att jag under hela min uppväxt var på fritidsgård en enda gång. Det var inget vi gjorde bara. Vi drev runt.
– Sedan var jag och mina kompisar väldigt rädda. Rädda för våld. Det började någon gång i tioårsåldern, tror jag, när vi började röra oss utanför vårt direkta område.
Var det mycket våld eller var det just mer en rädsla?
– Jag vet inte vad som är mycket våld. Jag minns inte om det var åtta gånger eller om det var tjugo gånger som man blev rånad eller nedslagen. Men det var… ofta.
Du sjunger på nya skivan om »en gnista som är lätt att släcka«. Är det dig själv du sjunger om?
–Ja, det är det nog. Det är i och för sig också en gliring åt min egen persona som har vuxit fram på de plattor jag har släppt. Mina polare drar tusen och miljoner skämt om mig i fosterställning. Jag vet hur folk ser på mig. Som en whiner. Och det har jag ju varit. Jag har tagit mig rätten att whina rejält.
– Jag var en oerhört skör men hård person. Redan när kom in i puberteten var jag det. Malmö är förmodligen bättre nu men då var det inte en stad som var bra att ha stora drömmar i. Det fanns inte en kultur av »Vad vill du göra? Det är möjligt bara du kämpar«.
När kände du att det ändå var möjligt?
– Jag drog ju. Någonstans undermedvetet kände jag nog att ska jag göra något av den här odefinierade drömmen – vad det nu var, jag hade inte formulerat den än – måste jag dra. Det kan vara en efterhandskonstruktion. Men jag tror faktiskt att jag förstod att om jag stannar kvar kommer jag sitta i en lägenhet på Värnhem och röka brass för ofta. Och det finns det inte tid till.
Musiken var i allra högsta grad närvarande i hemmet. Via storebror, även han musiker, fick Jonathan från rummet vägg i vägg höra Bob Dylan och Neil Young. I hans egna umgängeskretsar var det mycket hiphop som gällde. Hans mamma fick honom att börja spela fiol. Som sedan blev bas. Vidare till piano. Och gitarr.
– Mina föräldrar är hippies. Sa jag »jag vill inte« blev alltid svaret »nähä, vad vill du göra i stället?«. Det där kan jag mobba dem för i dag, deras brist på stringens.
– Men vi musicerade aldrig så mycket hemma. Vi var ingen von Trapp-familj…
Av betydelse var förstås också musiken i den baptistförsamling hans familj tillhörde. »Svinviktig«, som Jonathan formulerar det.
– Jag har pratat en del med Emil Svanängen i Loney Dear om det här att det är klart att står man en hel uppväxt och sjunger psalmer varje söndag sätter det sig i ens dna. Och det är bara underbart att det finns med en. Men tyvärr var det så att i frikyrkorna på den tiden tog en annan yttring över mer och mer, alltså lovsångerna. En amerikansk uppfinning där alla sånger man sjunger tillsammans låter som den sämsta U2-låten. Väldigt banala texter, dåligt hantverk, en ynklig form av musik.
Kände du det redan då?
– Ja, jag minns att jag hade en stark aversion mot det, trots att jag ibland var med och spelade när det behövdes gitarr i en låt. Men jag märkte att även mina föräldrar hade svårt för den grejen. Och i dag har den sidan tagit över fullständigt. På många sätt tror jag att det utarmar de kulturella uttryck som ändå finns i kyrkan.
Efter flytten från Malmö läste Jonathan vid skrivarlinjen på Wiks Folkhögskola i Uppsala, där han bodde i ett kollektiv med »tolv stycken avdankade livetsordare« – i själva verket avhoppare eller Livets Ord-medlemmar som stod i färd med att hoppa av. Johan Eckeborn höll också till där i huset. Precis som det gänget hade Jonathan behov av att komma vidare och åtskilligt att bearbeta vad gäller sin bakgrund, sin tro, sin plats i tillvaron.
– Till skillnad från mig och mina polare i Malmö hade de i Livets Ord lärt sig att allting du tror på är möjligt. Det är egentligen kärnan i deras teologi. För alla dem var det väldigt självklart att bara köra på: »Jag håller på med en skiva«, »Jag håller på med en film«, »Jag ska anordna en festival«, eller vad det nu var.
– Så småningom började jag jobba med det som blev min första skiva [2005 års »OK, ge mig timmarna«], som ingen har hört och ingen heller bör höra, och jag behövde någon som kunde sy ihop den åt mig. Jag visste att Johan gillade vad jag gjorde och han hjälpte mig att fixa det. Sedan dess har det rullat på.
Deras arbetsmetod fungerar ungefär på så vis att Jonathan skriver en låt och tar den till Johan. Ibland är den klar och kan produceras av Johan direkt. Annars, om de märker att det finns potential i en låt som ännu inte är hundraprocentig, gör de klart den tillsammans. De delar på allt ansvar och på alla intäkter. Ifall den ene är trött och sliten kan den andre kliva in och hugga i.
– Som nu vid sluttampen av skivproduktionen när jag lagt min sista gitarr och min sista bas kan Johan den sista månaden sköta finliret i studion medan jag ägnar mig åt sådant här eller styr upp med video och livebiten.
Du sjunger med en annan attityd på den här skivan, lite hårdare. När vi sågs i julas sa du att du aldrig har skämts och rodnat så mycket som vid den här inspelningen.
– Jag var ju väldigt trygg i mitt uttryck. Det mest pinsamma jag gjort framför en mick tidigare är att lägga extremt smöriga stämmor. Den här gången fick jag ställa mig och stöna och skrika och leta efter olika läten som man kan göra med sin kropp eller sina stämband. Vilket man väl kan göra när man är ensam men nu satt ju någon där och flinade åt mig…
Hur kommer det bli på scen då?
– Ingen aning. Jag vet faktiskt inte hur vi ska lösa det. Jag borde kanske tvinga någon av bandmedlemmarna att bli den personen… Eller så kan vi bara sampla det.
Hur har du som artist påverkats av att jobba med The Knife och »Dracula«-uppsättningen?
– Jag tror framför allt att det var bra för mig att ställa mig på en annan sorts scen. Om jag inte åkt med The Knife hade jag nog inte vågat vara lika uttrycksfull som jag var på »Klagomuren«-turnén. Hade nog inte heller på samma vis använt den sortens mörka stämningar. I Knife-föreställningen var det ett noiseparti som höll på i kanske femton minuter, oerhört aggressivt och uttömmande, där min kropp skakade som i konvulsioner hela låten igenom. Någonting händer med en när man gör en sådan sak och måste göra det till hundra procent. Efter det känner man att man kan göra vad fan som helst.
– Med Olof [Dreijer] pratade jag också mycket om estetik i musiken. Jag såg ju hur oerhört konsekventa de är i allt det där. Själv hade jag aldrig tagit mig tid till det. På »En hand i himlen« hängde omslag och videor inte alls ihop med min liveakt. Inför »Klagomuren« såg jag till att det satt ihop på ett annat sätt.
Kringflackandet med »Tomorrow in a Year« kom även att påverka »Lebensraum« i en annan, mer konkret bemärkelse.
– När jag var yngre gjorde jag aldrig som många av mina vänner som backpackade sig runt i världen. När de var i New York, Thailand eller Australien och levde livet höll jag på med det här i stället. Men med The Knife-operan reste jag runt i Europa och senare Australien. Ofta på egen hand också eftersom de andra i ensemblen var danskar som reste från Köpenhamn. Så jag satt på flygplatser eller drev runt med mitt pass, allting var öppet och fritt för mig. En hel del av det jag sjunger om på nya skivan hade sin början där.
– Sedan blev jag ihop med italienskan och började pendla till New York, dit hon hade flyttat eftersom hon inte ville bo kvar i Italien – eller Europa för den delen. Under den perioden var det mycket tankar i stil med »vad håller jag på med, hon kommer ju aldrig återvända, det här är lönlöst«. På skivan har jag tankat oerhört mycket ur den berättelsen. Plattan slutar med att hon flyr, att hon försvinner. Verkligheten blev en annan. Men det tar vi inte denna gång. ■
OSKAR LINNROS OM JONATHAN JOHANSSON
Text: Pierre Hellqvist
De har inte samarbetat på skiva – än, är bäst att tillägga – men gästat varandras konserter. Jonathan Johansson och Oskar Linnros lärde känna varandra genom deras gemensamme basist och vän David Lindvall.
– Jag tror att Jonathan dök upp på en efterfest i min turnébuss efter en konsert jag hade i Uppsala runt 2010, säger Oskar Linnros. Så vårt häng började antagligen med en fylla klyschigt nog. Men det var nog nödvändigt för vi är båda lite misstänksamma och stiffa av oss, känsliga manliga egon liksom. [skratt]
– Vår vänskap går ganska mycket ut på att idissla ny konst och musik. Och så klart varandras skisser. Vi mejlar texter och så där, ifrågasätter och peppar varandra. Jag skulle haft honom som gäst på min låt »Det är inte synd om dig«, men jag drog mig ur och gjorde den själv i sista sekunden. Nyligen skickade jag ett asfett beat till honom men han har inte spelat in på det än, jag antar att han vill hämnas.
Hur skulle du beskriva Jonathan som person?
– Han är nog den mest utpräglade gruppmänniska jag känner, all hans vakna tid är kompisdriven. Han umgås jämt med någon, typ som en tonåring. Då är han en ledartyp, men han har en ovanligt fin moralisk kompass i huvet. Därför kör han aldrig över andra utan tänker på gruppen. Det tycker jag väldigt mycket om med honom, han är en riktig kompis-kompis.
Hur skulle du beskriva Jonathan som artist och musiker?
– Sexig, ambitiös och lite för allvarlig. I videor och på skivomslag har han nästan känts svartvit, sorgsen och lite… lack.
– Men han är precis tvärtom privat. Det tycker jag börjar sippra fram och jag älskar det. Han har någon funkig Keith Haring möter Bukowski-grej på gång nu som känns fet.
Relaterat
