Den jättehäftiga dårfinken i New York

– Co do cholery!

Två polska flyttkillar strör svordomar omkring sig i hissen som stannat på femte våningen. Hur i helvete kan dörren vara mindre här uppe än där nere?

Det luktar svett och Boo-Hoorays medarbetare samlas runt sceneriet med flyttkillarna och den stora designersoffa som just burits de tvåhundra metrarna runt hörnet, från 265 Canal Street till 153 Lafayette. Det sammetsblå åbäket som mjukt gled in i hissen på bottenvåningen vägrar att låta sig rubbas här uppe på femte. Svenska Boverket hade aldrig godkänt en liknande hiss men det här är New York, i kvarteren där stadsdelarna Tribeca, Chinatown och Little Italy korsbefruktas, och hela verksamheten för Boo-Hoorays galleri, arkiv och kontor håller på att byta lokaler.

Vi är med andra ord mitt uppe i en flyttprocess.

Kartong efter kartong kånkas in, alla med tuschpennemärkt innehåll som »Moe Tucker«, »Stooges«, »Factory: Joy Division«, »Living Theatre«, »Jack Smith«, »Åke Hodell«, »Dictators«, »Johans office«, »Antiquarian Books«. Det tycks aldrig ta slut.

– Titta här, det är Larry Clarks chilirecept. Larry tyckte att det var den absolut dummaste grej han varit inblandad i. Ända tills det var färdigt och han fick se det. Då tyckte han att det var det coolaste han någonsin gjort.

Johan Kugelberg halvsitter i den blå soffan (jo, till slut, med hjälp av en smula våld gick det vägen) och plockar i en stor kartong med böcker och allehanda trycksaker. Att producera en liten folder med filmregissören och fotografen Clarks handskrivna chilirecept, tillsammans med ett foto på en portion chili, bara för att kunna dela ut trycksaken som present på en vernissage, eller att tillverka en hyllningsbok till Crypt Records-bossen Tim Warren inför trettioårs-jubileet av garagerocksamlingarna »Back from the Grave« – en utgåva som dessutom bara gick att byta till sig, alltså inte köpa – är ganska talande för Johan Kugelbergs kreativa business.

Till Boo-Hoorays julkort för några år sedan lät han göra en mix av de mest bisarra youtubeklipp man kan tänka sig. En liten film som får en att skratta högt och se tillvarons absurditet i ett helt nytt ljus. I julkortet ingick ett litet häfte med en kvasiintellektuell filmanalys.

– Så, kanske samlaren gillar att göra grejer som andra kan samla på, säger fiffighetsfantom Kugelberg finurligt och tillägger:

– Man måste ibland göra grejer som man förlorar pengar på. Annars är man ju som fienden.

Förutom att skriva, driva bokförlag, skivbolag, galleri och restaurang är Johan Kugelberg arkivarie och invald i styrelsen för konstboksorganisation Printed Matter. Han arbetar som efterkrigstidslärare på universitet som Yale, Cornell och University of Virginia, vilka han dessutom förser med arkiv av olika de slag. På Yale är han medlem i universitetets »post-war study group«.

– Jag har väl placerat ungefär fyrtiofem arkiv, curerat hundratjugo utställningar och gjort fyrtio böcker nu, summerar han.

Vad Johan Kugelberg lär ut är ungefär vad hans universum kretsar kring i övrigt: motkultur, undergroundkultur, subkultur och populärkultur, allt från tiden efter andra världskriget fram till nu. Att undervisa curatorer, arkivarier och bibliotekarier (»bibliotekarier är vår tids hjältar«) hur de ska hantera kassetter, gatumode och fanzines, eller hur Yale ska förvalta det enorma Crass-fanzine-arkiv som Johan upprättat åt dem, är bara en del av hans många sysslor.

– Även Cornell har ett sjujävla punkarkiv numera.

Stoltast är han över hiphoparkivet som donerades till nämnda Cornell. Johan, förmodligen den ende före detta Kumla-bo som någonsin kommer upptas som medlem i Afrika Bambaataas Zulu Nation, fick hedersuppdraget att organisera, beskriva och sortera de fyrtiofemtusen skivor som lade grunden till efterkrigstidens kulturellt mest inflytelserika musikstil.

– Bambaataa är en av hiphopens tre arkitekter, en visionär och en stor, stor konstnär, säger Kugelberg. Men han är fan ingen stjärna på att arkivera. Han var på väg att slänga kostymerna från »Planet Rock« innan jag stoppade honom.

Bambaataas skiv- och kassettsamling med alla de breakbeats och ljud som skapade hiphopen fanns utspridda i olika lagerlokaler runtom i USA. Johan Kugelberg samlade ihop dem och gjorde en happening av själva arkiveringsarbetet, en levande utställning på sitt galleri Boo-Hooray 2013.

Fotoboken om hiphopkulturens barndom, »Born in the Bronx: A Visual Record of the Early Days of Hip Hop« gavs ut redan 2007.

– Jag är ingen fotograf själv men jag är bra på att redigera fotoböcker. Att välja ut fyrtio bra bilder av de kanske fyratusen man har att gå igenom när man startar, sådant är jag bra på, säger Johan och visar ett annat av de många verk han ligger bakom: »Houston Rap Tapes«. Han har även publicerat en bok om black metal, »världens löjligaste musikstil«, och en samling med egna essäer, »Brad Pitt’s Dog«, i vilken man bland annat kan läsa kärleksfullt knivskarpa iakttagelser från den typ av nördiga event vi kallar skivmässor. Tillsammans med den brittiske musikjournalisten och författaren Jon Savage har Johan genomfört många upptåg. Nu färdigställer de sin tredje bok ihop, den handlar om Sex Pistols och ska ges ut i oktober. I den förra »Punk – An Aesthetic« (2012) bidrog Savage med texter tillsammans med bland annat William Gibson och Gee Vaucher. Johan var redaktör. Syftet med boken var att undersöka ifall punken hade någon estetik.

Och vad kom ni fram till?

– Kanske. Att kanske hade den det.

»We finally became a coffee-table book, Moe«, säger Lou Reed till Maureen Tucker i prisbelönta praktverket »The Velvet Underground – New York Art« (2009). Johan intervjuade dem i den, faktiskt, första konstbok som tillägnats New York-bandet.

– Det är lite pinsamt att säga, och kändes märkligt som kalenderbitare och VU-fan, men vi blev vänner, berättar Johan. Jag träffade Lou 2007 och presenterade idén om en riktig konstbok om Velvet Underground. Många skapande konstnärer och artister skulle ha blivit sura men Lou blev superstimulerad och bjöd ut mig på sin favvokinesrestaurang.

Många av alla dittills opublicerade foton, brev, flyers, affischer, övrig artwork och memorabilia i boken kommer direkt från Andy Warhols högra hand, Paul Morrissey.

– Paul Morrissey är en familjevän sedan många år tillbaka. Vi brukade vistas hos honom på somrarna i Montauk, han hade en massa fantastiskt i gömmorna. Men han hatade Lou Reed och brukade kalla bandet för Velvet Underpants, säger Johan Kugelberg som köpte loss hela samlingen av Morrissey personligen. Numera är »hela skiten« donerad till Cornells universitet, avdelningen för sällsynta manuskriptsamlingar.

Arbetet med boken tog tre år. Att lösa rättigheter till bildmaterial kan ibland bli komplicerat och dra ut på tiden. Doug Yule, Lou Reed och Maureen Tucker hjälpte till i arbetet.

– Men de flesta pusselbitarna kom från VU-fans som Sal Mercuri, Jon Savage, Olivier Landemaine, Nuno Robles, Jeff Gold, Geoffrey Weiss, David Swartz, med flera, som gav oss tillgång till deras privata samlingar, berättar Johan som är speciellt stolt över att Vaclav Havel medverkade samt att Velvet-medlemmarna själva – Lou, Moe, John Cale, Doug Yule samt Sterling Morrisons änka Martha – samtliga var/är stolta över boken. Efteråt genomfördes en resande utställning i Japan, Holland, Frankrike och USA.

– Jag gjorde dessutom några fantastiska bokevenemang med Lou Reed där han läste dikter och småpratade och signerade böcker. Ett av mina största minnen i arbetslivet, nästan lika fint som att baka bullar med mina barn när de var små.

Vi rotar i en annan kartong med udda skivutgåvor. Johan pratar om värdet av metadata och drar upp en LP ur lådan.

– Den här skivan till exempel gavs ut av ett gäng hippies som sålde den för att samla in pengar till sitt kollektiv. Det är en bootleg med kända sextiotalslåtar och helt ointressant som skiva. Men det ljuvliga handtryckta omslaget och det extremt konstiga fanzinet som medföljer gör det till en fantastisk artefakt.

Johan Kugelberg började samla skivor bara för att han ville höra all punk som någonsin gjorts. Att själv äga sakerna är inte längre så viktigt. Att vara sakletare och skattsökare är emellertid roligare än någonsin. Samlingarna kommer till honom och Johans uppgift blir att bedöma, eventuellt organisera, beskriva, dokumentera och curera, eller sälja dem vidare till något universitet.

– Det beror lite på vad ägarna, eller familjerna, vill. En del av de saker jag har fått hantera är ju fan helt sanslösa, konstaterar Johan och visar ett foto i sin mobiltelefon där han står och bläddrar i en gammal bok.

– Vet du vad det är? Dantes »Den gudomliga komedin« i en förstaupplaga, det enda exemplaret kvar i privat ägo. Boken befann sig i New York endast tre timmar. Jag var förstås där och pillade, blev superstimulerad.

På nätet finns en över två timmar lång filmupptagning av Johan och Gee Vaucher, medlem i och formgivare bakom anarkopunkens urband Crass, när de i ett scensamtal på galleri Boo-Hooray diskuterar Rank Xerox-maskinernas prisfall på sjuttiotalet, vad det betydde för framställningen av fanzines och, tja, sådant. Att Johan curerat utställningar i USA med Carl Johan de Geer, intresserar sig för Åke Hodell eller någon gay artonhundratalsexcentriker vid namn Baron Corvo känns helt logiskt.

Johan förklarar att hans eget intresse för skivsamleri falnade när internet kom, nu vill han hellre prata om skådespelarsamhället.

– Situationisterna är den enda rörelse som jag faktiskt håller med, och tror på. Har du läst Guy Debord? Gör det.

Jag antecknar febrilt. Johan fortsätter:

– Det roliga med alla de här arkiven är att de lever. När Fela Kuti dog surrades det om hur i helvete hans samling av afrikansk musik skulle hanteras, det blev lite internt familjebråk. Men när arkivet väl var upprättat och donerat till Cornell kom andra inblandade, som Tony Allen, dit och föreläste. Sådant där händer hela tiden.

Arkiven är den största inkomstkällan för Boo-Hooray och Johan berättar att de har sålt arkiv för såväl miljondollarbelopp som ibland rena struntsummor till olika museum och universitetsbibliotek. De säljer även sina böcker och konsulttjänster inom arkivfrågor, just nu utvecklas här till exempel en app för museum som ska lanseras i höst.

– Jag tjänar ganska bra som författare och bokkonsult i musikbranschen. Men som lärare ganska pyttelite.

När han för tjugosju år sedan lämnade Sverige för USA började han med att jobba för Chris Lombardis då nystartade indiebolag Matador Records i New York.

– Jag sålde skivor, marknadsförde, gjorde A&R. Det var helt fantastiskt, speciellt att vara inblandad i Alternative Distribution Alliance när det bildades av Time Warner.

När sonen Sam föddes 1992 insåg Johan att han behövde tjäna mer pengar än vad Matador kunde betala. Han skaffade ett nytt jobb på Rick Rubins Def American/American Recordings i Los Angeles. I fyra år jobbade Johan Kugelberg – som VD – både med återutgivningar och ny undergroundmusik, och med stjärnor som Black Crowes, Slayer och Danzig.

– Jag var där i fyra år. Rick Rubin var en fantastisk chef, en visionär konstälskare som alltid tyckte konst var viktigare än korv. Han underströk alltid vikten av att stödja den konstnärliga visionen, säger Johan.

Bara för att en sekund senare tillägga att Rubin var vegan.

Producenten Pelle Gunnerfeldt spelade i svenska Fireside som Kugelberg under sin tid som A&R sajnade till American på nittiotalet.

– Johan åkte hit och kom på en spelning. Han hade med sig två stora flyttlådor med amerikansk memorabilia, typ sådant han visste att vi skulle gilla, som t-shirts med knasiga band, Daniel Clowes artwork. Så där som A&R-personer gör. Sedan åkte han hem och pitchade hos Rubin.

När »Do Not Tailgate« hade släppts i USA 1996 medverkade Fireside på Lollapalooza-turnén samma år.

– Vi i bandet åkte van men Johan hade hyrt en Trans Am och tyckte att två av oss kunde åka med honom. 101:an är en väldigt vacker väg men med kilometerstup på sidorna. Det började skymma och blev mörkt. Det visade sig att Johan hade glömt att tanka, vi fick stopp mitt i natten och fick gå hela vägen till Santa Barbara.

Gunnerfeldt beskriver Johan Kugelberg som en väldigt kreativ och begåvad person men som kan vara svår att få att passa in i en grupp, och som ibland varit lite för snabb med att lova saker han senare inte kunnat hålla.

– När Johan senare flyttade tillbaka till New York blev han bortkopplad från oss, det slutade med att bolaget stämde oss för att bli av med kontraktet. Johan hade idéer om vad vi skulle göra men det blev inte så och American gick så småningom i graven.

Pelle Gunnerfeldt arbetade senare med inspelningarna av de Freddie Wadling-album (»En skiva till kaffet«, 1999, »Skillingtryck och mordballader«, 2000) som Johan Kugelberg producerade i Sverige.

– Jag organiserade, spelade in och mixade. Johan hade fritt spelrum, det är då han funkar bäst. Han lagade mat och berättade historier. På nätterna spelade vi in Freddie som låg ner och läste in någon novell till bakgrundsljud, tror den hette »The Wild Party« [ett jazzpoem av Joseph March från 1928]. Stefan Kéry var med, likaså Björn Olsson och Esbjörn Svensson Trio. En bra grej med hela det här projektet var att EST som aldrig spelat rock förut nu kom in i andra sammanhang. Jag fick ihop dem med Nicolai Dunger efter det där. Mycket av nattinspelningarna blev så sjukt bra, men jag vet inte vad som hände med dem efteråt.

– Inför Freddie-skivan hade Johan gjort bra research. Han fick också med extremt många människor, bara genom några telefonsamtal. Inte många lyckas med sådant. Med personer som Johan får man uppleva saker man annars aldrig skulle ha varit med om, och blir alltid några erfarenheter rikare. Jag saknar honom.

Halv tolv på förmiddagen och det är dags för ett skivbolagsmöte. Vi rusar tillbaka till det gamla stället som börjar se övergivet ut; dammråttor, sladdar och endast några få möbler kvar. Ett original av anarkistkonstnären Ben Morea ståtar ensamt på väggen i det som tidigare var konferensrummet. Johan, Boo-Hoorays kontorschef Katie och Jesper Eklöw, samt ytterligare en kille och två tjejer från skivbolaget Mexican Summer, slår sig ner runt ett av borden.

Det som ska avhandlas är marknadsföringen kring två kommande bokprojekt inom ramen för underetiketten Mexican Summer Anthology Editions. Ett av de aktuella projekten involverar Paul Major, den sextiotvåårige musikkonnässören, skivsamlaren och sångaren i bandet Endless Boogie. Bokprojektet framstår till hälften som ordinär affärsverksamhet, till hälften som en räddningsaktion. På samma sätt som de bildade Endless Boogie delvis för att Paul skulle »komma ut ur sin lägenhet« försöker de nu skapa en hållbar tillvaro för mannen som Jesper beskriver som »en bättre musikskribent än Lester Bangs, men helt utan cynism«.

Paul Major är en av de där existenserna som genom sin enorma musikkunskap och näsa för vinyl i decennier kunnat leva på att deala skivor. Nu tycks han lida av någon slags internetdepression och eftersom utsikterna till konstnärslön är små måste det till en insats från vännerna. »Vi erbjöd honom en anställning som innebar att sitta och köpa skivor på Discogs för åtta dollar och sälja dem för åttio. Men han avböjde«, informerar Johan de andra runt bordet som nickar allvarligt och inkännande.

Är det möjligt att få honom att göra en podcast undrar någon. Johan och Jesper tittar på varandra. Suckar. »Vi ska komma på något.«

2012 gav Johan ut boken »Enjoy the Experience – Homemade Records 1958–1992« på sitt bokförlag Sinecure. Boken är en odyssé i så kallade vanity pressings (se valfria youtubeklipp med Kenneth Higney eller The Shaggs så förstår ni vad det handlar om) och sammanställdes av Johan och Paul Major tillsammans med Michael P. Daley. Den bok som nu är under produktion är en biografi och hyllning till Majors stora betydelse som pionjär inom skivsamlandet. Boken kommer ut i höst.

Den andra boken som ska lanseras och diskuteras på mötet handlar om science fiction-författaren Jack Womack och hans sanslösa samling av flygande tefatböcker.

»När man bankar ur sig ett mästerverk och ingen bryr sig kan man antingen bli som Moe Tucker eller John Cale. Jack Womack är Moe Tucker«, slår Johan fast och behöver inte vidareutveckla resonemanget. Alla runt bordet nickar allvarligt.

Både Jesper och Johan säger att de inte vet hur Facebook fungerar och Johan, som är den ende som räcker upp handen när han vill något, börjar genast skruva otåligt och irriterat på sig så fort synnerligen ostimulerande ämnen som instagramflöden, marknadsföring och försäljningsfrågor kommer på tal.

Han räcker upp handen bara för att få säga något nedsättande om människor med »crappy millennial eight second attention spans«.

Sista punkten på dagordningen gäller vilken bild som bäst skulle representera Mexican Summer Anthology Editions – ett flygande tefat med Paul Major på kanske? Johans hand far blixtsnabbt upp i luften: protest. I stället föreslår han ett foto av en fisk som smashar in i en bilruta. »Det kommer ingen att fatta, det kommer inte att sälja«, argumenterar PR-experterna. Men det är en bra bild, envisas Johan. The professional againster.

Marknadsföringen överlåts slutligen till dem på Mexican Summer som gör det bäst och det är uppenbarligen inte någon av de två medelålders skivnördarna Johan och Jesper.

– Nu behöver jag mer kaffe, säger Johan Kugelberg och på vägen till kaféet tar vi med hans två surfingbrädor för att lämpa av på det nya kontoret. Den ena brädan är handmålad med teckningar av Carl Johan de Geer, den andra dekorerad med fiskar.

– Jag har börjat surfa. Det är skitkul men svårt.

Jesper Eklöw och de andra följer med för att ta en titt på den nya lokalen. Johan och Jesper har känt varandra sedan tiden i Göteborg på åttiotalet innan de flyttade till New York, Johan 1989 och Jesper 1992, då för att jobba på Matador.

– Jesper spelade i ett band som hette WC Fleur du Mal, berättar Johan på vägen ut.

– Vi hette Fleurs du Mal, rättar Jesper.

– Lägg av!?! Jag som alltid trott att ni hette WC Fleur du Mal på riktigt, hävdar Johan förvånat. Det går inte att avgöra om han menar allvar eller inte.

Numera arbetar Jesper med just Mexican Summer och spelar i Endless Boogie, bandet Johan en gång var med och startade: »Vi behövde något grabbigt att göra tillsammans på torsdagarna och att spela en oändlig boogie kändes som en vettig sysselsättning.«

Johan är en entusiast och kännare, på flera sätt precis som Paul Major, berättar Jesper när vi väl är ute på gatan. Men de är helt olika personligheter. Johan har en driftighet som aldrig riktigt funnits hos Paul. Johan måste konstant röra sig framåt medan Paul sitter ganska lugnt där han är, menar Jesper.

– Pauls specialitet är att hitta fantastiska men okända privatpressutgåvor. Hans legendariska skivlistor var geniala och innehöll personliga, förbryllande och magiska recensioner av underliga skivor, varav åttio procent av dem var okända till och med för väl rutinerade skivsamlare. Listorna blev en slags bibel för oss som ville förstå mer om den riktiga amerikanska undergrounden, ett slags parallellt universum. De fantastiska, underliga och obskyra skivor som Paul har upptäckt är hundratals.

Kaxig konnässör, kreatör, knasboll. I skivsamlarkretsar har Johan Kugelberg inte alltid haft bästa tänkbara renommé och ryktena kring hans person har antagit snudd på mytiska proportioner. »Psykopat«, »mytoman«, »gift med en svinrik porrstjärna och kan ägna hela dagarna åt att bara köpa skivor«, »skulle gå över lik för de skivor han vill komma åt«.

– Det bästa ryktet jag hört är nog att Jesper och jag äger alla Sibyllas korvkiosker i Sverige, säger Johan själv.

Hans blivande fru – den tredje i ordningen – må se ut porrig ut, enligt Johan, men hon är utbildad kiropraktor. »Inte så dumt det heller.«

Men visst, ingen rök utan eld: Johans första fru hade en roll i TV-serien Battlestar Galactica och hon ägde ett kosmetikaföretag som Johan skötte marknadsföringen åt när de var gifta. Företaget såldes senare för en stor summa pengar, paret skildes.

– Skilsmässor i USA är jobbiga historier, speciellt om det finns pengar inblandade, säger Johan.

Han är nu tvåbarnsfar, har en tjugofyraårig son och en dotter som är sexton.

På frågan om han aldrig tvekat över sitt val att flytta till USA svarar han:

– Mamma säger att om man inte gör något så blir det inget. Sverige är ju fint och fantastiskt och så, men mamma säger också att det är bättre att vara borta och längta hem än att vara hemma och längta bort.

Själv föddes Johan i Helsingborg 1965 (hans femtioårsfest blev recenserad i New York Times förra året, kanske främst för att Johan lyckats få jazzsaxofonisten Pharoah Sanders att stå för underhållningen, men ändå. Kalaset hölls till ära av en man med »skarp smak och många vänner«). När Johan var liten bodde familjen Kugelberg några år i Kanada och därefter i Kumla utanför Örebro, innan föräldrarna skildes. Tommy Olsson, numera konstkritiker i Norge, lärde känna Johan Kugelberg i Örebro vid tiden runt klubben och allaktivitetshuset Rock-Magasinet:

– Johan var väl femton då. På åttiotalet satte han ju en ära i att vara ett rövhål. Men han är en av de bästa jag känner. Han har en högre grad av entusiasm än de flesta andra och den där entusiasmen är väldigt smittsam. Om han får för sig är något är bra – må det vara hollywoodmusikaler, turkisk folkmusik eller polsk jazz eller vad fan som helst – kan han i ett rum med tio personer få alla tio att inom fem minuter sitta klistrade framför dataskärmarna och leta efter skivor de fått för sig att de bara måste ha. Sådan är hans entusiasm. Johans lista med hans hundra favorit-DIY-singlar, kolla den och kolla sedan priserna på Ebay. Det är tack vare Johan. [skratt] På gott och ont, men mest gott tycker jag. »Killed by Death« är en signifikativ kulturgärning.

I de senare tonåren bodde Johan i Örnsköldsvik och pluggade i Umeå innan han i mitten av åttiotalet flyttade till Göteborg. Där jobbade han i skivaffär och började hänga med Union Carbide Productions, vars sångare Ebbot Lundberg minns:

– Jag tror vi träffades allra första gången 1984 eller 1985. Det var Kakan [Patrik Caganis] som skulle byta några singlar med honom. Johan kom i polotröja och någon slags pottfrisyr, han var lång och jävligt dryg. På den tiden körde jag en yuppiestil med kostym och var så där antigarage, antipunk, så det blev en lite frostig stämning mellan oss. Vid närmare eftertanke var jag nog lika dryg, antar jag.

Något år senare var Carbide i gång. Johan satt ofta med i replokalen och agerade lite som bandets manager. Han och Ebbot var inte de bästa vänner, även om de umgicks en del.

– Vi hade en massa issues som vi senare har rett ut. Johan hade så otroligt mycket energi. Det var väldigt mycket adhd över honom, liksom oss andra, på den tiden. Det blev lite för mycket attityd. Johan var ökänd som skivsamlare, han lyckades verbalt lura skjortan av folk när det kom till vinyl och andra prylar och var skyldig många pengar. Men vad jag har förstått har han sedan betalat tillbaka.

Björn Olsson som då var gitarrist i Carbide har liknande minnen:

– Johan Kugelberg är en underbar figur. Men när han lämnade stan 1989 var han ju skyldig folk pengar. Kanske inga enorma summor egentligen men då tyckte man ju kanske att tretusen kronor var jättemycket. I efterhand framstår mycket av det han gjorde nästan som gulligt. Allt man hör om honom, en sådan person måste man ju bara älska.

Det var Johan Kugelberg som introducerade Ebbot till Onkel Kånkel.

– Det var på Johans tjugotvåårsdag i maj kommer jag ihåg. Där fann vi något väldigt, väldigt gemensamt. I synnerhet »Ingen Rolls Royce« och »Smek mig, guran« på »Onkel Kånkels gyllene tider«. Vi är naturligtvis båda hardcore Kånkel-fans.

– Johan har ett otroligt djup och kan samtidigt verka påfallande ytlig och nördig, men på ett skönt sätt, fortsätter Ebbot. Han kan gå från det mest banala till det mest ångestladdade ocavgrundslösa, och har en genial förmåga att uttrycka sig, att måla upp bilder med ord. Som texten till Kånkel-LP:n »Kalle Anka suger pung«, den är ju helt fantastisk! Han är kort sagt en skön figur.

Att Yo La Tengo, då de spelade i Göteborg på nittiotalet, ska ha lämnat scenen bara för att Johan Kugelbergs namn nämndes i publiken är inget som Ebbot hört talas om. Men å andra sidan, påpekar han, kunde Kugelberg ju också vara den riktigt elaka journalisten (medverkade bland annat i amerikanska musiktidningen Spin).

– När vi var i USA med Steve Albini och Johan kom på tal blev Albini så upprörd att han började slå nävarna i väggen. Kugelberg måste ha retat upp honom hårt på något sätt. Johan var ju på ett underfundigt sätt suverän på att använda sig av viss lyteskomik i sitt uttryck också när det kom till recensioner. Inte så jättesnäll alltid. Men definitivt rolig.

Ebbot berättar att de under Carbide-tiden ofta hängde hemma hos Kugelberg och kompisen Johan Frick på Nedre Fogelbergsgatan i Göteborg. Författaren Johan Frick, som tyvärr alltför tidigt gick bort förra året, var en viktig inspiration och mentor för Kugelberg, och en bästa vän sedan tiden i Ö-vik.

– Kugelberg hade skrivit ett brev som Johan Fricks pappa läste upp på begravningen och det var så oerhört träffande och kärleksfullt skrivet att alla grät och skrattade om vartannat, säger Ebbot. Det blev en otroligt stilfull och värdig begravning, med alla dessa udda kufar som från olika håll plötsligt krupit fram under stenarna. Vi överlevde ända hit ändå, tänkte jag då. En tanke som var rätt otänkbar för sisådär trettio år sedan!

En annan person som Johan lärde känna i Göteborg på åttiotalet var Chips Kiesbye i Sator.

– Vi hade gemensamt intresse i skivor och han var väldigt ofta hemma hos mig och studerade skivhyllan. Johan kläckte idén till »Killed by Death«. Jag hade skivorna.

Inspirerade av andra, inte helt legala samlingar som lyft fram guldkorn ur obskyritetens mörkaste skrymslen – som »Back from the Grave« och »Pebbles« – gav de ut fyra volymer i en serie rare punksamlingar under namnet »Killed by Death«.

– Det hade inte gjorts tidigare och skapade ett intresse för något som var lite bortglömt vid tidpunkten, säger Chips. Många av banden är väl snarast tacksamma över att ha fått vara med på samlingarna. Men vi fick vårt straff: skivpriserna gick upp. Och efter de första tre eller fyra utgåvorna började andra kopiera konceptet. Det kom en australiensisk kille som gav ut en volym och Johan blev sur. Det var ju hans idé! Då gjordes genast en volym till – med endast obskyra låtar som fanns på australiensarens egen want-list. Den ultimata skivsamlarhämnden!

Av allt som han varit inblandad igenom åren är »Killed by Death« något av det absolut roligaste tycker Chips i dag.

– Det finns de som bara liksom suger ut det de vill ha av en och aldrig ger något tillbaka. Sådan är inte Johan, jag har alltid fått minst lika mycket tillbaka av honom. Johan är en karaktär. Jag gillar sådana människor, man måste bara lära sig handskas med dem. Jag tror Sverige kanske är lite för litet för en personlighet som hans.

Johan Kugelberg själv vill minnas att det var en annan kille som gav ut den där femte eller sjätte samlingen för att reta australiensaren men skitsamma, vem vill förstöra en bra story?

Ankdammar är inte något som är förbehållet Sverige och ju mindre folk gör själva desto mer skit tenderar de ofta att snacka, menar Johan apropå en del av de människor han har lyckats reta gallfeber på genom åren. Visst, han har tjafsat med Ira Kaplan i Yo La Tengo, Thurston Moore, Tim Warren och några andra.

– Men det är ju som när Birger bråkar med Berka. Tim Warren och jag har varit osams lite då och då men jag beundrar honom djupt. Det var en oerhörd ära när han tackade mig på »Back from the Grave«-konvoluten. Han gav förresten nyligen ut volym nio och tio i serien, sjutton år efter de första utgåvorna. De är så bra så man dör!

Vi är tillbaka på Canal Street och Johan krafsar bland de sista grejerna på en hylla som ska med till det nya kontoret. En återutgåva med Träd, Gräs och Stenar, Suicides debutalbum, med originalteckningen till omslaget bifogad (vilket Johan påpekar två gånger så jag verkligen ska fatta), och en »Nuggets«-LP med Lenny Kayes egna anteckningar från arbetet med samlingen.

– Kolla, från början hette den »Rockin’ and Reelin’ USA«, flinar Johan och visar Lennys maskinskrivna låtlista som inte alls stämmer med den som slutligen hamnade på skivorna.

Överst i en fullastad kartong på golvet ligger Boel Westins bok om Tove Jansson.

Jag minns plötsligt ett blandband som Johan Kugelberg gav mig någon gång i början på åttiotalet, vi var typ sexton eller sjutton. Det hette »Trajdidaj vi« och var en härlig hitkavalkad med Cabaret Voltaire, Joy Divison, Residents, Throbbing Gristle och – Mumintrollen. Jag känner ett litet svaj av ångest inför uppgiften att skriva ett personporträtt av Johan. När jag kommer hem läser jag Ola Larsmos text om Umberto Eco i DN. Att läsa Eco, skriver Larsmo, är som att »följa efter en vänligt småpratande professor in bland överlastade bokhyllor som hotar störta ned på ens huvud«.

Om jag byter ordet bokhylla mot skivhylla kan jag sno det rakt av, tänker jag.

Jag minns också att Johan berättade att hans mamma, som han för övrigt anser är »den absolut coolaste person jag träffat«, har tyckt att sonen borde få sommarprata.

– Hon fattar liksom inte att jag inte är känd i Sverige.

Hörde du, Bibi Rödöö? The boll is yours. ■

HAMBURGARE UTAN HAM

Johan Kugelberg är också delägare i en restaurang som heter Superiority Burger, en pytteliten kakelinredd lokal en halv trappa ner på nionde gatan i East Village. Ställets chefskock var tidigare trummis i hardcorebandet Born Against och lär nu göra några av New Yorks godaste hamburgare – dock utan »ham« eftersom allt som serveras på restaurangen är vegan eller vegetariskt. Ingen av de fem kompanjoner som äger restaurangen – varav Johan är en, musikern Matt Sweeney en annan – är själva vegetarianer men Superiority Burger, som öppnade i somras, är redan nominerad till Årets hamburgare i GQ Magazine.

– De övriga tjugofyra restaurangerna som är nominerade har alla gemensamt att de kan erbjuda gästerna vin, porkchops och toaletter – vi har inte något av detta.