Punk, psykedelia och dödsförakt






En aktuell liveplatta med Union Carbide Productions får Pierre Hellqvist att dra sig till minnes Hultsfred 1989.

Det finns de som för evigt minns sin första kyss. Det finns de som hellre blickar tillbaka på sitt första mål i fotboll eller den första utlandsresan. Nu finns det också de av oss som i långt större utsträckning har påverkats av andra saker. I mitt fall: det första mötet med rock’n’roll.

Åsyftar då mer specifikt det första mötet med riktig rock’n’roll, om en fortfarande tillåts tala i sådana termer i en tid då inte sällan farsoter vi bör lämna därhän får sortera under samma beteckning.

Fram till Hultsfred 1989 kunde mina största och mest meningsfulla rockupplevelser stavas U2, The Cure och Bruce Springsteen på, i nämnd ordning, ett övergivet varv, en hockeyarena och ett fotbollsstadium. Allihop fantastiska och för en spoling från obygden smått omvälvande upplevelser. Men kanske inte precis rockmusik i dess naturliga omgivning och definitivt inte rock’n’roll lika desperat, farlig och galen som jag av rockskribenter i stil med Mats Olsson hade lärt mig att den alldeles tydligt kunde vara. I så fall kom svartklädda inhemska band som Sator, Pushtwangers, The Nomads och Blue for Two närmare, de hade energin och något som stundom de facto liknade hotfullhet. Men hur bra de gigen än var kan inget sägas ha varit livsförändrande.

Hultsfredsfestivalen 1989 höll hög klass. Kanske inte minst tack det nytända Docenternas förtrollande uppvisning på områdets näst största scen. I samma tält kvällen därpå gjorde ett The Creeps på randen till genombrott en spelning som så totalt körde slut på oss att få som varit närvarande hade ork nog till att gå och se Motörhead spela på Hawaii-scenen direkt därpå. Van Morrison fick hela skockar att gubbgasta rakt ut till en mastodontversion av »Summertime in England«.

Men, det var ett annat uppträdande som fick mitt sjuttonåriga inre att bryta ut i aldrig tidigare upplevda eruptioner.

Ni har förmodligen någon gång varit med om samma sak; en efterhandsinsikt om att livet där tog en ny vändning, även om du inte nödvändigtvis förstod det fullt ut då.

Egentligen hade jag nog ingen aning om vad som väntade mig när jag tidigt på fredagkvällen närmade mig Teaterladan. Men jag har ett vagt minne av att solen på himlen slokade i takt med att oroskänslan i min mage tilltog. Så dags hade jag nog bara hört ett par Union Carbide Productions-låtar i Lars Aldmans ack så betydelsefulla radioprogram Bommen och läst några, huvudsakligen negativa, yttringar om dem i landets ledande musiktidning Slitz (först senare fick jag veta att indiemagasinet Sound Affects hyllat bandet). Det ytterst lilla jag visste om de fem göteborgarna var att de ryktades vara vilda, knappt rumsrena och att deras konserter kunde sammanfattas med ett ord: kaos.

Med andra ord var det med aningen trevande steg mitt inte så konsertrutinerade jag trampade in i den välfyllda lokalen. Ni vet den där kittlande symbiosen av nyfikenhet och rädsla du i regel känner när du gör något du inte gjort tidigare och tvekar inför om du verkligen vågar. Men eftersom största scenen var upptagen av tveksamma frisyrer-paraden Trance Dance och festivalprogrammet kärnfullt ringade in Carbide med beskrivningen »Bäst!« fanns det liksom inte så mycket att fundera över.

Innan jag visste ordet av bröt helvetet ut. Faktum är att jag inte vet hur mycket jag såg eller förstod. Folk runtom mig tappade fattningen. En distinkt, mullrande bas och brutala trummor bultade mot mitt bröst, medan gitarrer virvlade in från alla möjliga håll och fick öronen att lida. Framför oss på scen rusade sångaren runt, ylandes som en rabiessmittad varulv.

Vilka låtar de spelade? »Born in the 60’s«, tror jag. »Ring My Bell«, sannolikt. När jag på i dag lyssnar på »Another Rock’n’Roll Statement« och »Maximum Dogbreath« får jag någon sorts flashback. Men jag vet inte alls, minnesbilden är allt annat än knivskarp. Det är mer en känsla och mur av ljud som sitter kvar.

Då visste jag i princip ingenting om vare sig The Stooges, Black Flag, frijazz eller industriellt skronk, men med »Live at CBGB New York 1988« i lurarna är det referenser som snabbt tränger sig på – om än utan att göra Union Carbide Productions rättvisa. Kvintettens störda moment, deras humor och uppsyn, deras arrogans, otyglade energi och bedövande volym behövde upplevas för att bli… om inte begriplig så i alla fall ge en mer heltäckande bild.

Där i Teaterladan för tjugonio år sedan vill jag bestämt tro att jag lite uppspelt drog slutsatsen »det här är punk och psykedelia på en och samma gång«. Och att jag slogs av hur bandmedlemmarna såg ut som att de… inte hörde ihop. Rytmsektionen var mörk, allvarlig, på gränsen mellan arty och illavarslande. Båda gitarristerna (Björn Olsson hade väl så här dags ersatts av Ian Person) såg ut som arketypiska strandsvärmare, i långt blont hår, uppknäppta skjortor och skamlösa poser påminde de om den gamla skolans Robert Plant-rockgudar. Därutöver frontfiguren, som visade tilltagande tecken på att ha rymt från en sluten anstalt där han störtade omkring med en plågad psykopats dödsförakt.

Ja, samma slags attityd Ebbot – som jag lärde mig att sångaren kallades – gav prov på när han senare på kvällen utmanade ingen mindre än Lemmy på en whiskeydrickartävling. Det slutade, kanske inte helt överraskande, med att den övermodige svensken däckade vid rocklegendarens fötter.

Eller, apropå den aktuella liveskivan, samma slags attityd han uppvisar då han före »Down on the Beach« avfärdar den überhippa CBGB-publiken med harangen: »Ni är så äckliga så ni kan inte ens… Amerikaner är bland det fulaste folk jag vet. Ni är så tjocka och så äter ni hamburgare och det är helt beklämmande alltså. Herregud vilken samling köttskallar.«

På göteborgska men ändå.

 

Det här är en lite modifierad version av en text som skrevs till en aldrig förverkligad Union Carbide Productions-box för en massa år sedan.




Relaterat