Kärlek i medelåldern




Foto: Martin Slivka



Tracey Thorn inledde sin musikaliska bana som indieidealist i The Marine Girls. Efter internationella superhits med duon Everything But The Girl och ett sju år långt uppehåll från musiken följt av en hyllad comeback från 2007 är hon nu tillbaka där allt började. Sara Martinsson dricker te med kvinnan bakom vårens mest privata och kanske också politiska album. (Ur Sonic #53, juni 2010.)

tracey_thorn: »In answer to your questions – the train is busy, in fact full, they say. Except for the seat next to me. Which remains empty. Thankyou god.« – 8:00 PM Apr 15th 

 

I designerheels utsträckt på en schäslong har Tracey Thorn just tillbringat åtta timmar i Paris med att svara på frågan: »vad är motsatsen till kärlek?«. Medan reporter har avlöst reporter i ett just inlett franskt promotionmaraton inför hennes tredje album »Love and Its Opposite« har hennes hemstad London bara två timmar bort förberett sig för ett för Storbritannien historiskt ögonblick: för första gången någonsin kommer en direktsänd partiledardebatt inför ett kommande val att äga rum. Intresset är enormt. ITV som står för den första av de tre sändningarna räknar med mångmiljonpublik. Medan Tracey avslutar den sista intervjun för att rusa mot Gare du Nord rättar de tre politikerherrarna till slipsarna. 

 

tracey_thorn: »If I was going to be home watching it I’d suggest a tv debate drinking game. One shot for every mention of ’hard working families’« – 8:32 PM Apr 15th 

 

Det är med nästan kuslig precision som släppet av Tracey Thorns tredje album sammanfaller med den brittiska valspurten. I ett Storbritannien med det största budgetunderskottet sedan andra världskriget har opinionen stadigt svängt åt höger de senaste åren, och de konservativas ledare David Cameron har mer eller mindre ansetts given att ta över premiärministerämbetet från Labours Gordon Brown. När du läser det här vet du också att det blev så, men i mitten av april är utgången fortfarande oviss – med en viss fördel för EU-skeptikern Cameron som i sin portfölj jämsides med joggingskorna och Florence And The Machine-albumet har vallöften om drastiska besparingar, hårdare tag mot invandringen och så något som kallas för »the marriage tax«. På svenska en äktenskapsskatt alltså, som om den genomförs kommer innebära ekonomiska lättnader för gifta par, förutsatt att den ena parten väljer att avstå från att arbeta. Det är enligt Tory-ledaren helt enkelt bättre för Storbritanniens barn om en av deras föräldrar stannar hemma. 

Men det som är bäst för barnen i de konservativas England förutsätter vissa saker. Som till att börja med en mor och en far. Och det förutsätter också ett lyckligt, stabilt äktenskap. Samtidigt: såväl i landets alla villaförorter som bland de bruna tegelhusen i det Hampstead där Tracey Thorns »Love and Its Opposite« utspelar sig är bodelningarna, varannan helg-föräldrarna och skilsmässorna verklighet och vardag. 

– Massor av vänner till mig har skilt sig den senaste tiden, säger Tracey. Så har det i och för sig alltid varit, men skillnaden mellan förr och nu är att en separation i dag innebär så mycket mer. De flesta av mina vänner har barn, det finns vårdnadstvister att lösa, hus som ska säljas. Det är väldigt stor skillnad på när kärlek tar slut i vår ålder jämfört med hur nästan romantisk en separation kunde vara när man var yngre. 

Hon bjuder på te på ett fik som om det legat i Stockholm hade sålt surdegsbullar men som här, i en märkligt rofylld bubbla av Camden Market, i stället specialiserat sig på florsockerpudrad paj. Tracey säger att hon bestämde sig för att skriva poplåtar om medelålders kärlek som dör när hon insåg hur förändrad själva upplevelsen av en separation blir med åren, men att det knappast var ett varken medvetet eller självklart val. 

– Jag vet ju så klart vilken typ av ämnen som annars är standard i popmusik. Men i stället för att låta mig avskräckas av tankar som att »det här kanske är för medelålders för pop« bestämde jag mig för att hålla fast vid temat. Det är ju de här sakerna som jag och mina jämnåriga tänker på och pratar om: jag valde inte temat, det valde sig självt. 

»Love and Its Opposite« berättar om krackelerande kärleksaffärer i norra London. Om åldrande, nakna kroppar i lysrörsljus, sökandet efter kravlös acceptans och närhet medan barnen växer upp med ryggen vänd och begreppet »singelklubb« får en helt annan innebörd än vad det hade under åttiotalets indieår. Långa, vita klänningar och otroheter. Giftermål och skilsmässor. Duettpartnern Jens Lekman kommenterar på sin blogg skivans inledande ballad »Oh, the Divorces!«, där Tracey för övrigt nämner honom vid namn, med att: »Ingen kan som Tracey bevisa omöjligheten med evig kärlek.« 

– Jag skulle nog aldrig använda uttrycket »evig kärlek«. »Långsiktig kärlek« verkar långt nog för mig! säger hon och fyrar av ett av de där stora skratten som man inte väntar sig ska finnas där under en av pophistoriens mest melankoliska röster men som får kafégästerna att ideligen titta över axeln. 

– Vad jag har tänkt mycket på under arbetet med skivan är svårigheterna med »romantisk kärlek«. Jag tror att nästan varenda journalist jag träffat har frågat: »Så… vad är motsatsen till kärlek?«, och då har jag till slut kommit fram till svaret att motsatsen till kärlek är romantik. Tänk till exempel på kvinnor som blir besatta av sitt eget bröllop, av klänningen, av att få vara i centrum, av att allt ska vara perfekt. Den sidan av romantiken är ju precis raka motsatsen till vad ett äktenskap kräver. Ett fungerande äktenskap behöver att du inte tänker bara på dig själv, att du inte är skrytsam, att du accepterar att allt inte kan vara perfekt hela tiden. Romantiken inpräntar helt absurda förväntningar i oss på vad kärleken ska vara. 

Faktum är att Tracey Thorn själv är nygift. Hon och Ben Watt bytte ringar i höstas, efter ett nästan trettio år långt förhållande. 

– Vår generation har ju ärvt mycket av sjuttiotalets hippiekultur och feministiska ideal. När vi träffades i början av åttiotalet såg man på äktenskapet som en patriarkal institution som man till varje pris måste protestera emot. Jag kan inte ens föreställa mig att den diskussionen skulle kunna äga rum i dag. Dekonstruktion av könsrollerna inom äktenskapet känns som tankar från en annan tid. Generationen som kommit efter oss verkar snarare tänka: »Vi har ju haft feminism så länge nu, vi kan ignorera allt det där.« 

Och alla har ju sett TV-programmen, eller hur? Och magasinen? I och med kronprinsessan Victorias bröllop till sommaren kan du till och med äta chokladen. Bröllopets, och därmed också äktenskapets, status verkar – åtminstone om man ska döma av medierna – vara god. 

– Men ingenting blir annorlunda för att man gifter sig, säger Tracey. 

– Eller, det blev åtminstone inte det för mig och Ben. Alla vi känner är så vana vid oss som par, ingen av oss bytte efternamn, och vi har varit tillsammans så länge att det kändes inte som att det skulle vara någon direkt fara för att könsrollerna i vårt förhållande skulle ändra sig bara för att vi gifte oss. 

 

buzzin_fly: »Photo: as official label rep for the artist aka @tracey_thorn i have been instructed to take and upload this…« [bild på en trädgårdsgroda] – 5:11 PM Apr 23rd 

 

På Buzzin’ Fly-kontoret en våning upp från kaféet där vi sitter spelar Ben Watts tre anställda passande nog en annan skilsmässoplatta: Fleet­wood Mac:s »Rumours«. Medan Tracey de se­naste tre åren försiktigt men stadigt byggt en solokarriär har hennes musikaliske partner koncentrerat sig på att driva skivbolag. Precis som Traceys projekt är det en liten men väl­ fungerande business vars systerbolag Strange Feeling är etiketten som nu ger ut »Love and Its Opposite«. Ett släpp som alltså innebär inte bara Traceys första indieplatta sedan åttiotalet, utan också i någon mening en återförening av Everything But The Girl, om än bara på papperet. 

– Jag kände verkligen den här gången att jag ville göra en riktig soloskiva, förklarar Tracey. 

– Det var dags för mig att utmana mig själv; att göra en skiva där allt utgår från mig, där det är jag själv som gjort det allra första ljudet. Ti­digare har jag haft Ben som skapat den faktiska musiken, och efter det har jag samarbetat med massor av olika producenter. Att bara sitta med en gitarr och skriva är att gå tillbaka långt, långt i tiden för mig, och det sättet att jobba innebar också oundvikligen att den här skivan blev mycket mer akustisk. 

Inspelad hos och tillsammans med Ewan Pearson i Berlin är »Love and Its Opposite« inte tillkommen helt fri från utomståendes inverkan. Men närapå, och likheterna med Traceys allra första soloalbum, »Distant Shore« från 1982, är på flera sätt större än de med tre år gamla »Out of the Woods« som snarare har rejäl slagsida mot den typ av organisk disco Traceys till tonen så uppenbare själsfrände Arthur Russell stod för. 

Att »Out of the Woods« över huvud taget blev till lär vara en annan till Tracey nära mu­sikalisk släktings förtjänst. Neil Tennant från Pet Shop Boys ska på en fest hos gemensamma vänner stegat fram till den då på obestämd tid föräldralediga Tracey och frågat vad hon »egent­ligen gör med den där fantastiska rösten nu för tiden«. När »Out of the Woods« väl släpptes 2007 hade Tracey, frenetiskt delaktig i den brit­tiska indiescenen sedan sent sjuttiotal, inte gjort musik på sju år. 

– »Out of the Woods« var en viktig skiva ef­tersom den fick mig att upptäcka hur roligt jag tycker det är att göra musik, säger hon nu på tal om det långa uppehållet. 

– Jag tror att hade den unga Tracey vetat att jag nu skulle släppa egna skivor på indiebolag så hade hon varit »all for«, men däremot hade hon nog ställt sig mycket frågande till att jag gick upp så totalt i moderskapet som jag gjorde. Jag var aldrig den typen av person som läng­tade efter barn. Jag hade nog antagit att jag sna­rare skulle vara den som om jag skaffade barn skulle börja jobba så snart som möjligt. Jag är fortfarande förvånad över att det blev som det blev, att jag blev heltidsmamma. 

Ironiskt nog tillhörde alltså tjejen som på åttio­talet tyckte att ett ja till äktenskapet är ett ja till patriarkatet som vuxen den minoritet av den brittiska befolkningen som faktiskt skulle ha tjänat på David Camerons äktenskapsskatt. Medan Ben fördjupade sig i klubbkulturen, bör­jade DJ:a och startade skivbolag blev Tracey »bara« mamma. 

– Jag tror att jag kände att jag redan hade åstadkommit så pass mycket med musiken att jag saknade motivation. Och jag var inte sär­skilt kreativ under de där åren heller. Det blev lite läskigt efter ett tag, jag började ju undra om all inspiration försvunnit för gott. Men så bör­jade jag faktiskt skriva en bok under den här ti­den. En slags självbiografi om att växa upp som en del av indiescenen under slutet av sjuttio-­ och början av åttiotalet. Jag gjorde aldrig klart den, men skrivandet fungerade som en väckar­klocka. Tankarna på vad jag kommer ifrån fick mig att minnas vem jag var som person, innan ledigheten. Att det fanns någon annan därinne som det var dags att släppa fram igen. 

Hon säger att det inte är säkert att någon som lyssnar helt utan förförståelse skulle kunna höra skillnad på texterna hon skrivit innan och efter uppehållet, men att åtminstone en sak blev ex­tremt viktig när hon väl bestämde sig för att börja göra musik igen: 

– Jag visste att jag inte ville skriva låtar om barn, det tror jag skulle bli total katastrof. Den där magiska barnvärlden är fantastisk, och vissa tycker ju att den är jätteinspirerande. Men, du vet, det där är inte jag. Jag fascineras av konflikter, spänningar, missförstånd. Allt sånt som hör vuxenvärlden till, det inspirerar mig. 

Så de tre egna barnen tar liten plats i Traceys musik. På »Love and Its Opposite« figurerar bara tonårstvillingarna i en låt, »Hormones«, en indiehit som till ljudet blinkar ivrigt åt Traceys ungdomsår men som skär sig mot historien med en text om, just det, östrogenproduktion. Döttrarnas ökande och den egna avstannande närmare bestämt, och det är den typen av betraktelser från vardagen som Tracey Thorns poptexter i dag är fulla av. 

Även om hon själv kanske inte skulle hålla med om det möter man på nya albumet en sedan tidigare djupt personlig textförfattare som blivit ännu mer privat. Och hon är inte ensam. Den senaste tiden har fler och fler, framför allt kvinnliga, musiker fokuserat intensivt på just det privata. Bara hemma i Sverige var två av förra årets allra bästa album, de från Fever Ray och Jenny Wilson, rena stridsskrifter baserade på privata upplevelser av moderskap, ojämlika nedärvda familjestrukturer och vardagens osynliga kamp. 

Samtidigt hörs röster om att den politiska musiken skulle ha försvunnit från kartan; som om dessa privata berättelser inte skulle vara politiska nog. När det privata i själva verket är mer politiskt än någonsin tidigare, eftersom det i dag är så offentligt. Tracey Thorns privatliv är, trots att hon kommer från en integritetsfylld indievärld, inget undantag. 

– Jag har verkligen dragits in i det, eller hur?! säger hon och skrattar igen för jag frågar om Twitter. 

Dagen innan vi ska ses har alla europeiska flygplatser stängt och jag vet att Tracey är i Paris. Fotograf Martin mejlar och undrar vad vi ska göra: jag kollar Twitter. »Det är lugnt, Tracey tar Eurostar tillbaka«, svarar jag. Jag vet det, för Tracey har skrivit det själv. 

– Det började med att jag missade ett avsnitt av »The X Factor«. Jag frågade på Twitter om det var någon där som visste hur det hade gått, och jag fick hur många svar som helst! Då fattade jag att »oj, det finns en massa människor där ute!«, och på den vägen är det. Jag har hittat så många roliga och intressanta personer på Twitter, att prata med dem där är precis som att sitta på puben. Jag älskar det! 

 

buzzin_fly: »@tracey_thorn do you want me to keep some shepherd’s pie for you?« 8:16 PM Apr 15th 

 

Den som följer både @buzzin_fly (Ben) och @tracey_thorn får snarare än pubkänslan upplevelsen av att vara hemma i vardagsrummet hos paret. Hon twittrar från soffan till honom i köket, de retas efter några glas vin, peppar och är omtänksamma om de är på varsitt håll. Till och med husdjuren finns representerade på Twitter, där man har kunnat följa både införskaffandet av familjens hamster och det senaste tillskottet i faunan: trädgårdsgrodan Froggys öden och äventyr. 

– Jag uppfattas nog som väldigt personlig, säger Tracey. 

– Men ibland läser jag sådant som andra skrivit och känner att de är ännu mer privata än jag, så jag tror att alla har sina egna individuella gränser. Man har ju den totala kontrollen själv. Och så är det med alla de nya kommunikationsmöjligheterna: man har så mycket mer makt över sin egen situation, man behöver inte sitta och vänta på att någon ska liksom släppa in en i musikindustrin. På så vis påminner det väldigt mycket om hur indiescenen var på åttiotalet. Vi som är uppvuxna med att man gör det man vill, på egen hand, vi känner oss nog väldigt hemma i situationen i dag. 

Säger Tracey Thorn, samtidigt som hon erkänner att hon är rätt ensam om att fortfarande syssla med musik bland vännerna från ungdomsåren. Något hon säger att hon tycker är ganska konstigt, men som kanske också gör hennes röst om möjligt ännu mer angelägen. Hennes personliga – eller ja, snarare privata – skildring av livet i en medelålders vänskapskrets i norra London bjuder in lyssnaren så nära att man nästan kan se solranden på sitt eget finger när hon i en låt som »Singles Bar« sjunger om en avlagd vigselring. Och den omedelbara närheten på »Love and Its Opposite« bevisar inte bara vilken god berättare Tracey Thorn är, utan också hur explosivt det privata är när det hamnar i rätt händer. 

De verkliga människorna du lär känna som dina egna vänner i hennes låtar är inte betjänta av några skattelättnader. De bryr sig inte om huruvida den ena parten kan få en extra slant för att ta hand om hushållet. Ser livet inte ut som mannen med slipsen på TV-skärmen vill lagstifta om att den borde göra är nämligen plötsligt ingenting av det han säger av vikt, för det handlar ju om någon annan. Finns det inte längre något äktenskap att kämpa för att reparera, vad spelar en äktenskapsskatt då för roll? Och på så vis blir också »Love and Its Opposite« en sant politisk skiva för våren 2010. Ett vittne från verkligheten, där ingen (verkligt) levande själ kan kontrolleras av något annat än möjligen sig själv.  

 

EVERYTHING BUT THE GIRL


– Vi kommer alltid att vara nitton. Jag kommer alltid att anropa henne i Union-husets högtalarsystem den där första dagen: »Om Tracey från The Marine Girls finns i huset, var vänlig kom till receptionen nu.« Och hon kommer alltid att komma gående i röda slitna skor med stilettklackar, och jag kommer alltid att inleda med att säga: »Vi ligger på samma skivbolag. Har du gitarren med dig?« 

Så berättar Ben Watt i sin bok »Patient« om hur han och Tracey Thorn träffades första gången. Året var 1981 och platsen studentstaden Hull där tjejen från C86-bandet förenades med singer-songwritern i något som sedermera skulle bli ett av världens mest firade elektroniska popprojekt. 

Men att det var den musikaliska vägen Everything But The Girl skulle välja var i början knappast något självklart. Debuten »Eden« från 1984 presenterar snarare än nyskapande rytmer den typ av jazziga cocktailpop som närbesläktade The Style Council gjorde vid samma tid, medan exempelvis »Idlewild« från 1988 snarare för tankarna till Prefab Sprouts slipade, skira stämningar. 

Det var först efter att Watt i början av nittiotalet drabbats av och hjälpligt återhämtat sig ifrån livshotande sjukdomen Churg-Strauss syndrom som duon på allvar fick upp ögonen för den nya brittiska elektroniska vågen. När houseproducenten Todd Terry remixade duons »Missing« med en internationell jättehit som resultat blev Everything But The Girl själva ett av erans mest namnkunniga band. Albumen »Walking Wounded« (1994) och »Temperamental« (1996) nämns i dag regelmässigt som två av de viktigaste och bästa exemplen på hur brittisk klubbkultur, drum’n’bass och triphop mötte pop. Bägge är omistliga skivor, men de är också Everything But The Girl sista livstecken som band. Och några planer på ny musik verkar heller inte finnas. Å andra sidan, kunde Tracey Thorn komma tillbaka efter sju år utan att någonsin ha trott att hon skulle göra fler skivor ska man kanske aldrig säga aldrig om Everything But The Girl heller?

 

TRACEY PÅ TWITTER

 

»Well. I’ve just watched the ’shocking’ new MIA video. And yes, I am shocked. But it does make an important and valid political point – « 

»- it IS very wrong to shoot ginger-haired people. I am glad someone has stood up and said that. «

Tracey recenserar videon till M.I.A:s »Born Free«, och lovordar popmusikens kraft som moralisk kompass! 

 

»@thestephmerritt my 9 year old happily tells anyone now that ’Tories have heads full of poo’ cause that was my *joking* definition of them«

Tracey och Magnetic Fields frontman diskuterar barnuppfostran och vikten av ett välbalanserat Tory-hat. 

 

»i have to fly this week, and i’m not sure how thrilled i am about the airlines now starting to say, ’oh come ON, it’s PROBABLY OK…’« 

även popstjärnor drabbades av vulkanaskan… 

 

»So tonight, @buzzin_fly is at the piano again, and this time i’m singing ’i know him so well’.«

Everything But The Girl återförenas: för Chess-tolkningar? 

 

»yesterday an interviewer asked me if i was ’for or against divorce’. he looked about 12 years old, but even so – i think that rates as possibly the single most inane question i have been asked in nearly 30 years of being asked questions.« 

Tracey recenserar rockreporter, till alla framtida intervjuares stora fasa! 

 

»@ewanpearson well done ewan, you are the FIRST with nonsense. everyone else has been VERY HELPFUL. *rolls eyes*«
Tracey svarar på producentens förslag att nästa gång hon gör en cover borde hon välja »I’m Henery the Eighth, I am«. 

 

»when i go in the greenhouse now she looks up and blinks at me. i have put a bit more earth round the plant, and she seems happy with that.« 

grodan Froggy kräver minst lika mycket underhåll som Traceys kära