Lady Day i vemodslandet






Tänk ändå att Billie Holiday kom hit i bistra januari 1954. Hennes första, och enda, sverigebesök. Johan Jacobsson luskar reda på hur det togs emot. (Ur Sonic #91, juni 2017.)

I slutet av fyrtiotalet började många afroamerikanska jazzmusiker att drömma om Europa. 

Goda förhoppningar om respekt, pengar, konstnärligt erkännande, berömmelse och frihet fick bland annat tenorsaxofonisten Don Byas, klarinettisten Benny Waters, pianisten Tadd Dameron, trummisen Kenny Clarke och trumpetaren Benny Bailey att packa sina instrument och söka lyckan på andra sidan Atlanten.

Söndagen den 10 januari 1954 lyfte ett SAS-plan från Idlewild Airport (numera John F. Kennedy International Airport) med destination Stockholm-Bromma flygplats. Ombord satt Billie Holiday, Buddy DeFranco Quartet, Beryl Booker Trio och två tredjedelar av Red Norvo Trio. Framför dem låg en gemensam och intensiv – 23 städer på 24 dagar! – Europa-turné döpt till Jazz Club USA. 

»Ever since I got to be a name I had thought about going to Europe too«, skriver Billie och hennes medförfattare William Dufty i den skönlitterära biografin »Lady Sings the Blues« från 1956. »So in 1954 when the deal was actually set, I still didn’t believe it.« 

 

Billies entusiasm är lätt att förstå. Hennes tålamod med hemlandet – hårt prövat under hennes trettionio år på jorden – var nästintill slut. Hösten 1947 – i samband med att hon oskyldigt dömdes till 366 dagars fängelse för att ha »mottagit och gömt ett narkotiskt preparat [läs: drygt hundra mg heroin]« – blev hon av med sitt New York City Cabaret Card. Detta innebar i sin tur att hon inte längre kunde uppträda på New York-etablissemang där alkohol serverades, vilket förstås påverkade hennes karriär oerhört negativt. Vart hon än vände sig i USA möttes hon av vidriga rasister, korrumperade poliser och samvetslösa skvallerjournalister. 

Samtidigt… Mellan 1952 och 1956 sjöng Billie – i tätt samarbete med producenten/managern Norman Granz – in ett gäng avskalade, innerliga, glödande och fantastiska tiotummare. »Billie Holiday Sings« (1953), »Billie Holiday« (1954), »At Jazz at the Philharmonic« (1954) och »Music for Torching With Billie Holiday«(1955) – samtliga utgivna på Granz egna skivbolag Clef Records – är måsten i ens jazzsamling. 

Musikalisk nytändning i kombination med ett skriande behov av miljöombyte? Klart Billie längtade ut på de europeiska vägarna! 

 

Jazz Club USA fick emellertid – till arrangörerna Leonard Feather och Nils Hellströms stora fasor – en tämligen knackig start. Dels hade det varit en smärre produktion att fixa fram ett pass till Billie (för att få tag i ett exemplar av hennes födelseattest krävdes ett besök på hennes hatade gamla skolhem The House of the Good Shepherd for Colored Girls i Baltimore), dels tvingade ett kraftigt snöoväder ner deras plan på Københavns Lufthavn, Kastrup. 

»Vi fick sedan ta en båt till Malmö och från Malmö tog vi ett tåg till Stockholm«, har Red Norvo berättat. »Ingen av oss fick någon sömn.« 

Så det är lätt att förstå att Jazz Club USA:s två första konserter – som hölls den 11 januari (19.00 och 21.15) på Stockholms konserthus – var ganska så skakiga historier. »Billie Holiday uppfyllde inte de förväntningar man haft«, konstaterade till exempel signaturen S. L. i Dagens Nyheter dagen därpå. »Sägas måste dock att hon sjunger i en strängt personlig stil, vittnande om ett djupt och moget konstnärskap, där vemodet ligger som en dov underklang.« Nils »Micro« Färnström var inne på en liknande linje i Stockholms-Tidningen (12 januari 1954): »Med stor spänning motsåg man Billie Holidays entré. Tyvärr måste man nog säga, att hon rent musikaliskt var en besvikelse. Hennes röstresurser är skäligen skrala, men detta kompenserades i viss mån av äktheten i hennes framförande. Men hon är säkert en av de originellaste mest särpräglade vokalister man hört på en jazzestrad – det var jazz, fast en sorts hjälplös resignation ersatte vad man önskat av livsbejakande känsla och färg.« 

Trots dessa rätt hårda omdömen satte Stockholms-Tidningen en stor bild på Billie och »den vita bassisten (sic) Bonnie Wetzel i Beryl Bookers trio« på sin etta den 12 januari. »Succé för Billie«, utropade rubriken ovanför den. 

 

Efter ytterligare en helkväll på Stockholms konserthus klev Jazz Club USA-gänget ombord på en chartrad buss och reste de dryga sjuttio kilometrarna norrut till Uppsala. Klockan åtta den 13 januari skulle de ta Universitetsaulans skålformade scen i besittning. 

Vilket, så här i efterhand, får ses som en felbokning. 

Den i slutet av artonhundratalet uppförda Universitetsaulan må nämligen vara väldigt vacker, men den lämpar sig inte för högljudda jazzgig. Signaturen Passer Domesticus (för övrigt det latinska namnet för gråsparv) inledde sålunda sin Jazz Club USA-recension i Upsala Nya Tidning (14 januari 1954) med ett långt anförande om Universitetsaulans usla akustik innan hen tyckte till om själva konserten. »Det var roligt att höra Billie Holiday igen, men någon stor comeback var det inte. Hon sjöng bra, men inte bättre. Hennes pianist är värd ett omnämnande – han var utmärkt.« 

Pianisten ifråga hette Carl Drinkard. 

 

Vad sysselsatte Billie Holiday sig med under tiden som Jazz Club USA-bussen dundrade genom ett snöigt och vinterkallt Sverige? 

»Lady Sings the Blues« lär oss att hon gillade att spela tärning – kanske hon och Carl kastade några omgångar? Eller satt hon mest och tittade ut genom bussfönstret? Och i sådant fall – fann hon skönhet i den svenska naturen? Ansåg hon att Uppsala var en vacker stad? Hur kände hon för den halvcirkelformade sportarenan Idrottshuset i Örebro? 

Frågor som kan hålla ett vetgirigt Billie Holiday-fan vaken om nätterna. 

I Idrottshuset, på kvällen den 14 januari, gick i alla fall Jazz Club USA-gig nummer fyra av stapeln. Endast sjuhundra personer hade hittat dit (Idrottshusets stora sal har plats för ungefär det dubbla antalet sittande åskådare), men de blev å andra sidan konstnärligt belönade. »Med Carl Drinkard vid pianot kom så den i publiksynpunkt efterlängtade Billie Holiday, som vid de senaste framträdandena i kungliga huvudstaden fått så besk kritik«, skrev signaturen Enur i Nerikes Allehanda (15 januari 1954). »Nu var inte hennes röst i bästa trim, men att ’tragikens sångerska’ har mycket ogjort i genren är inte tu tal om, ännu finns det spår av konst i hennes tolkningar av några melankoliska stycken.« 

Liksom samtliga datum på Jazz Club USA-turnén avslutades Örebro-konserten med ett jam där Billie (sång), Red (vibrafon), Beryl Booker (piano), Buddy DeFranco (klarinett) och en uppsjö andra musiker bland annat framförde Romberg/Hammersteins swingiga »Lover, Come Back to Me«. 

 

Ny dag, ny stad.

Även i Göteborg – där Jazz Club USA spelade den 15 januari, på Konserthuset – svek publiken. 

Även i Göteborg tycks Jazz Club USA levererat grymma konserter ändå. 

I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (16 januari, 1954) förklarade signaturen Cosy varför man gjort ett misstag om man valt att stanna hemma: »Billie Holiday sparades förstås till sist. Hennes röst är kanske inte vad den har varit, men inlevelsen och rytmkänslan placerar henne alltjämt i toppen bland jazzsångerskor.« 

Svenska Dagbladets mångårige jazzpenna Sven Malm var en av personerna på plats i Konserthuset. I OrkesterJournalen #2/2015 berättade han att det enda han minns från den kvällen är att Billie Holiday sjöng »Strange Fruit«. 

Å andra sidan – vilket minne! Verkligen något att vårda ömt. 

 

Från Göteborg tog Jazz Club USA en avstickare till Oslo för två spelningar på biografen Colosseum Kino. (Inom parentes kan nämnas att en sexton år gammal Karin Krog befann sig i publiken på en av dessa.) Redan den 17 januari var man emellertid tillbaka i Sverige för en konsert på MFF-Stadion (eller Fair Play Stadion som den heter i dag) i Malmö. 

Malmö – och Skåne i gemen – har alltid varit ett starkt jazzfäste. När Charlie Parker uppträdde på danssalongen Amiralen 1950 slöt till exempel »ett par tusen« själar upp för att se honom. Så signaturen K A:s ord om Jazz Club USA i Sydsvenska Dagbladet Snällposten (18 januari, 1954) förvånar. »Minst populär blev Billie Holiday, men det var inte hennes fel. Hennes teknik är nu lite svår att haja – hon sjunger ungefär som Lester Young spelar, om jämförelsen tillåtes. Uppenbarligen var det en del av publiken som inte fattade poängerna i hennes framträdande – förslagsvis kunde de dolt detta genom att hålla tyst.« 

K A själv gillade i alla fall vad hen hörde. »Billie Holiday sjöng bl. a. ’Willow Weep for Me’ och ’Strange Fruit’ på ett utsökt sätt, och hon avslutade kvällen med att framföra ’Lover Come Back to Me’ med Buddy de Franco (sic) m. fl. i bakgrunden.« 

MFF-Stadion-giget satte punkt för Jazz Club USA:s vistelse i Sverige. 

 

Europa tycks ha uppfyllt Billie Holidays skyhögt ställda förväntningar. 

»Dream of Life«, kapitel 23 i »Lady Sings the Blues«, är ett enda långt kärleksbrev till människorna hon mötte i Europa, till jazzen hon hörde i Europa, till den europeiska pressen (»the newspaper people all across Europe had been wonderful to me«), till engelsk drogpolitik… 

Och i en krönika om sin tid med Jazz Club USA (publicerad i Down Beat, 24 februari, 1954) påstår Leonard Feather att »the constant aura of applause, bouquets, photographs and autograph hunters has done for Billie’s morale what a trip like this could do for many a despondent American artist«. 

Femtiotalets Europa var givetvis inte förskonat från rasism och sexism. Det vore totalt blint dårskap att påstå något annat. Vårt koloniala förflutna – blodet på våra händer – får inte heller glömmas bort. 

Detta sagt så är det faktiskt ett faktum att amerikanska jazzmusiker ofta blev – och än i dag ofta blir – bättre mottagna i Europa än i deras hemland. 

Red Norvo Trio-basisten Red Mitchell (förvisso vit) blev så betuttad i Sverige att han flyttade hit 1964. Ofta återberättad är historien om hur han och Billie bad en limousinchaufför att ta dem till Stockholms slumområden. »Det finns inga slumområden i Sverige«, fick de veta. »Och inga Beverly Hills heller.« »Jesus!«, tänkte Red. »Dis mus’ be de place.« 

Billie Holiday, å sin sida, kom att återvända till Europa två gånger. 

Men det är helt andra historier.  

 

INSPELNINGAR

 

Billie Holidays tid i Sverige är tyvärr inte dokumenterad på skiva. Vill man få ett hum om hur hon lät på exempelvis MFF-stadion så kan man emellertid med fördel vända sig till LP:n »Lady Love« (ibland »Ladylove«), som spelades in live i Köln den 22 januari 1954. Det finns en uppsjö olika versioner av »Lady Love« att välja bland, men för finsmakaren kan jag meddela att Cornbread Records återutgav den på hundraåttiogramsvinyl i februari i år. 

 

NÅLEN I BILLIES LOGE

 

För mindre nogräknade Billie Holiday-biografer – det vill säga sådana som älskar att ensidigt porträttera Billie som ett offer och som gärna glömmer bort att hon först och främst var en musiker – är Jazz Club USA:s gästspel på Stockholms konserthus mest känd som »dagen då en injektionsnål hittades i Billies loge«. När man läser deras luntor och kommer till den 11 januari riktigt märker man hur de vädrar blod. Hade Billie fallit tillbaka i sitt mångåriga heroinmissbruk? Eller var nålen någon annans? Personligen skulle jag gärna vilja veta om det verkligen funnits någon nål över huvud taget. Eftersom jag inte lyckats få något bestämt svar på den frågan förpassar jag »dagen då en injektionsnål hittades i Billies loge« till en sidoruta. 




Relaterat

Moses Boyd: Dark Matter