Gatans musik

Det är ett av årets bästa, viktigaste, modigaste album.

På sin sjätte fullängdare »The Navigator« bryter Hurray For The Riff tvärt av från deras inarbetade folkamericana och driver i stället ut i urbana rock’n’soulserenader med såväl punkattityd som en latinamerikansk underton.

Stilförändringen blir väldigt tydlig eller kanske snarare ännu starkare vid bandets första spelning i Sverige någonsin. Där på Pustervik i samband med Way Out West kommer Hurray For The Riff Raff, som i princip är New York-fostrade och numera New Orleans-stationerade frontfiguren Alynda Lee Segarra med ett ofta utbytbart koppel av medmusikanter, in på scen och kör ett rasande rappt, vansinnigt coolt set där undertecknad ideligen finner sig själv jollra i termer av »ett Fania Records-sajnat Blondie«.

Alla ens förväntningar kastas direkt över bord och ersätts av något annat, något mycket större, något mer omskakande. Det är underhållning och politik och sex och swagger och dramatiska livshistorier i ett, allt hör ju ihop, och när konserten avslutas med en new wave-energisk version av Bruce Springsteens »Dancing in the Dark« finns allt det där med och bakas ihop till något närmast uppviglande.

I mörka tider som dessa är låtvalet givetvis ingen slump, vilket leder oss in på det jag några timmar tidigare, i en soffa på Pusterviks ovanvåning, väljer att prata om med Alynda medan regnet vräker ner över Järntorget på andra sidan fönsterrutorna. Hurray For The Riff Raff kan inte sägas göra soulmusik men soul och då kanske framför allt det som ibland benämns nuyorican soul är i allt högre grad en viktig beståndsdel i gruppens musik.

Med ditt senaste album återvänder du i viss mån till Fania Records-skivorna du växte upp med. Hur kommer det sig?

– Det är så mycket som händer just nu både i Puerto Rico, där min familj kommer ifrån, och i USA. När låtarna skrevs hade Trump ännu inte valts till president men han hade påbörjat sin kampanj och jag kunde inte låta bli att notera hur mycket av hans retorik som vände sig emot immigranter, inte minst då mexikaner och latinamerikaner. Även om Puerto Rico skiljer sig från Mexiko på alla möjliga vis och människor därifrån räknas till amerikanska invånare eftersom USA äger territoriet kände jag ett starkt behov av att förena mig med alla latinamerikaner oavsett ursprung. Vid tidpunkten bodde jag dessutom i Nashville, hade tillfälligt flyttat ifrån mina vänner i New Orleans, och ensamheten där gav mig tid att fundera över vem jag är, varifrån jag kommer, vad mina rötter handlar om. Det ena ledde till det andra och någonstans tog det mig till Fania Records-musiken som min pappa ofta lyssnade på när jag var liten.

– Att skriva låtarna blev också ett sätt för mig att bearbeta varför jag i tonåren stack hemifrån och vad jag ville lämna bakom mig. Då handlade det nog om att jag försökte distansera mig från min familj och mitt påbrå i förhoppning om att kunna bli någon annan. Till skivan skapade jag en karaktär [Navita Milagros Negrón] som låtarna kretsar kring, och det var nog en metod jag använde för att liksom förlåta mitt yngre jag och kanske även lära henne en läxa. För i dag kan jag känna »människorna du lämnade är så fantastiska, varför ville du inte tillhöra dem?”.

– I USA är saker så komplicerade. Som latinamerikan kan du försöka bäst du vill att inte känna skam men vi får hela tiden inpräntat i oss att vi inte duger. När jag flyttade hemifrån drogs jag till punkscenen eftersom jag kände att jag hade en rebellisk sida, att jag var mot krig, mot korruption och så vidare, som jag behövde få utlopp för. Punken fyllde det tomrummet, gav mig en miljö där jag fick vara arg, där jag fick vara annorlunda. Ändå kände jag hela tiden att någonting saknades – och det var ju familjen, ett större samband. Man kan inte undkomma sina rötter. Även om jag försökte.

Är »The Navigator« i själva verket en skiva du önskar att du hade hört då, när du var yngre och gick igenom allt det där?

– Åh ja, definitivt. Det är mycket det skivan går ut på. Det är ett sätt att säga till unga latinamerikaner eller unga personer på det stora hela som viker av från den vita normen att jag vet varför du vill bryta dig loss från vem du är men det går inte. I stället är det så att det är först när du accepterar och omfamnar det som du kan se hela bilden. Det var när jag förlikade mig med mina rötter som jag lärde mig att många puertoricanska kvinnor – poeter och andra – genom åren vågat gå mot strömmen, varit revolutionärer. Och det budskapet känns viktigt att lyfta fram i dessa tider för jag kan knappt ens föreställa mig hur det är att vara en ung individ som inte passar in i Trumps USA. Det är så otäckt nu.

Du skrev låtarna innan Trump valdes till president. Vad gör det med upplevelsen av att sjunga dem nu efter att han blivit det?

– Då låtarna blev till var jag övertygad om att han skulle förlora men jag kände att de här sakerna behövde skrivas likafullt eftersom hans supportrar alltjämt finns där ute. När han sedan gick och vann förändrades allt. Det var som en stöt gick igenom min kropp. Jag brukade känna nervositet eller kunde vara lite ängsligt tyst, men nu är det verkligen inte läge att vara osäker. Nu känner jag att de här låtarna måste sjungas, att någon måste uttrycka det här, och det behöver ske nu och inte sedan.

Det Fania Records gav ut beskrivs ofta som »latin music«, vilket det förstås är. Men i mina ögon är det kanske i ännu högre grad amerikansk musik.

– Exakt. Exakt.

En låt av salsasångaren Hector Lavoe, eller vilken som helst av de skivorna, är ju mer än någonting annat ljudet av New Yorks gator.

– Så är det. Och det var precis detta vi ville fånga. Det speciella soundet av att det här är människor som har kommit till New York eller föddes där men ändå är fast någonstans mitt emellan. De gör en musik som kokar ner allt detta. Vilket ju är vad USA egentligen handlar om, och det människor älskar med landet. Ändå försöker de som styr nu få det att bli så homogent som möjligt och förmedla känslan av att du måste vara på ett visst vis för att räknas till amerikan. Som latinamerikan i USA blir du konstant påmind om att vi inte äger någonting och att vi måste återvända dit vi kom ifrån. Spelar ingen roll om det är människor vars förfäder flyttade hit från Mexiko för fem generationer sedan. Det är helt bisarrt.

– Apropå det du sa om gatumusik ville vi med nya skivan komma åt ljudet av gatorna, jag var väldigt fixerad vid idén om hur en stad låter. Sedan sak samma om det är Mexico City, New York eller San Francisco, jag känner nog att det finns ett universellt »stadsliv« där många invånare inte har så mycket till liv utan utnyttjas, kastas runt och tvingas leva extremt trångbott. Ur allt detta bildas ändå sånger, poesi, musik. Och det är absolut en grej jag lärt mig av nuyoricans och musiken som exempelvis Fania lämnade efter sig att inte ens svåra omständigheter dämpar folks kreativitet.

Du har alltid pratat om Nina Simone som en viktig influens. Känner du att hon rentav är ännu viktigare för dig nu?

– Jo. När jag är lite låg eller känner mig rädd brukar jag titta på videor med Nina. Jag kan inte greppa vidden av alla svårigheter hon måste ha gått igenom. Tänk dig den tiden och den platsen och vem hon var och hur hon behandlades. Hon var så briljant och hon vägrade låta människor säga att hon var något annat än ett geni under en tid då hela landet propsade på att hon var mindre värd. Hela hon utstrålar detta, du känner det bara av att titta på henne.

– Och: Kunde hon göra det måste jag, som inte tillnärmelsevis har gått igenom vad hon gick igenom, kunna göra det här. Så känner jag. Jag måste göra det här för Nina.

Vilka är dina favoritinspelningar med henne?

– Jag älskar hennes liveprylar och jag älskar hur hon med sina covers alltid tar låten vidare. Som hennes version av »Just Like a Woman«. Faktum är att jag alltid har blivit lite stött av den Dylan-texten. »Just like a little girl…«, det är något där som gör mig obekväm. Men i händerna på Nina Simone blir den något helt annat. Fram träder hennes sårbara sida samtidigt det är oerhört kraftfullt när det blir som att hon medger att »visst, jag bryter ihop ibland, innerst inne är jag bara en liten flicka eftersom även jag är mänsklig.«

– Min favoritlåt annars med henne är »I Wish I Knew How It Would Feel to Be Free«, som vi ofta går på scen till. Den ringar in så mycket, inte bara av henne och vem hon var utan alla människor, och varför alla begränsningar och gränser borde tas bort så vi kan få vara mänskliga tillsammans.

Hur skulle du definiera soulmusik?

– För mig är det en stor amerikansk skapelse som bottnar i ett oerhört lidande men lyckas vända det till något njutningsfullt och medryckande.

Om du får välja en soulartist, vem blir det då?

– [snabbt svar] Otis Redding. Om jag måste nämna en låt blir det nog »Try a Little Tenderness«. Jag bara älskar honom så mycket. Han har länge varit viktig för mig.

Vad gör honom så bra?

– Grejen med Otis Redding är att det känns som att du känner honom. Du får positiva vibrationer bara av att se honom. Jag kan inte tröttna på alla historier om Otis, hur han först var en roadie som liksom tjatade sig in i branschen, och jag kan inte heller tröttna på historierna om Stax Records. Jag har varit en hel del i den delen av Memphis och tycker mycket om den. Det är så kort avstånd mellan Lorraine Motel, där Martin Luther King mördades, och Stax-högkvarteret där svarta och vita musiker umgicks och skapade musik tillsammans.

Även New Orleans har en hyfsad tradition av jazz, r’n’b, soul…

– Faktum är att jag inte hade koll på det när jag var yngre. Jag har lärt mig om det genom att leva där. Jag flyttade nog dit mest för att det lät udda och coolt. [skratt] Men ju längre jag har bott där och ju mer jag lär mig om staden desto mer känner jag att det är av världens mest underbara platser.

– Numera bor jag nära inpå Congo Square med alla marschorkestrar som paraderar omkring i kvarteren. Allen Toussaint, som ju dog rätt nyligen, är fortfarande högst närvarande. Hans musik spelas, hans arv går så djupt. Fats Domino bor alltjämt kvar. Preservation Hall hänger med. Det finns så mycket av svart musikhistoria men det blir också tydligt vilken påverkan karibisk kultur haft på amerikansk musik. Här fanns slavar och urinvånare, hit kom folk som på andra håll trycktes ner, och ur allt detta skapades helt unik mat, helt unik musik. New Orleans är resultatet av att människor ger plats och samlas. ■