Way Out West dag 1-rapport

TORSDAGENS BÄSTA KONSERTER

TV Girl  

Trots inte mycket till show och en solglasögonprydd frontman i form av Brad Petering som fullkomligt dryper av LA-sarkasm i allt han utstrålar och säger utgör ändå helheten en riktigt minnesvärd konsert på den publikt överfyllda Höjden-scenen. Mycket tack vare en stark låtlista utan egentliga svagheter framförd av ett klädsamt groovestyrt band. Inte minst är det den unga publikens ohämmade entusiasm som lyfter det hela till nästa nivå. 

Ayra Starr

För vissa ser det bara enkelt ut. Den tjugoettåriga och Benin-födda vokalisten är så självklar på scen och har en röst som är både följsam och distinkt på samma gång. Hennes mix av afropop, r’n’b och sval dancehall förvandlar hela Linnétältet till ett stort lyckligt dansgolv och när signaturlåten »Rush« till slut spelas når festen sitt klimax. 

Devo

Gammal är äldst! Whatever that means. I det här fallet har vi att göra med ett gäng amerikaner i den övre pensionsåldern i lustiga hattar som spelar new wave-hits med drygt fyrtio år på nacken framför en trendkänslig publik i ett solgassande Slottsskogen. Det borde inte gå, men det gör det ändå. Det låter över all förväntan. Hårt, svängigt, krängigt och så där lagom skevt som Devo ska låta. Och Gerald Casale är den mest älskvärda man i overall som jag har beskådat. 

ÖVRIGT 

Gårdagens snackis utanför det rent musikaliska var givetvis det faktum att öltälten inne på området var slopade till förmån för försäljning av diverse alkoholhaltiga drycker vid scenerna. Kan tyckas vara en liten detalj i sammanhanget, men att slippa göra valet att se och uppleva en konsert i publikhavet framför scen eller lite distanserat inom avspärrat område förhöjer faktiskt hela festivalvistelsen ett extra snäpp.