Jonas Kullhammar

Jazz är lätt.

Bara att sluta tänka.

Vi kom fram till det i köket hemma hos Jonas Kullhammar i Orminge strax öster om Stockholm.

De är bland de mest korkade frägor man kan ställa eftersom de aldrig går att svara på. Men jag envisas ända med att ställa dem:

Hur hittade du på den melodin?

Hur gör man mål?

Var kom orden ifrån?

Hur hittar man på en fint?

Hur gör man när man improviserar jazz?

Det var just den frågan jag bad Jonas Kullhammar svara på och Jonas svarade som när fotbollsspelarna säger att de tänkte för mycket när de missade mål, fast – tvärtom. Jonas Kullhammar sa:

– Man ska inte tänka.

Han sa:

– Det gäller att koppla bort allting.

Jonas Kullhammar sa:

– Om man släpper allting, om man kopplar bort allting – det är då det händer prylar.

Och Jonas sa, ungefär som en Zlatan Ibrahimovic kan säga när han i efterhand ser en fint han gjort på TV:

– Oj, var kom det ifrån?

Det är väl så det är med de stora konstnärerna, de tänker aldrig.

Jonas Kullhammar har nyss fyllt tjugofem år. Han är den svenska jazzens stora hopp. Han spelar sax med en talang, en vidd och en inriktning som är häpnadsväckande nyskapande men också fantastiskt lättillgänglig.

Och Jonas är fortfarande så ung.

Hade han varit amerikan hade han redan marknadsförts som det nya unga geniet – eller också inte.

Jonas Kullhammar bor i ett radhus i Orminge med sambon Stina och dottern Thea, som är ett år och nio månader.

När jag var där var huset, enligt Jonas, som ett hönshus för det hade varit släkt med barn på besök och medan alla packade och packade sig i väg fick vi kaffe av den väldige Mattis Cederberg frản Sonic Mechatronik Arkestra. Han hade sovit över sen han och Jonas varit på Stockholms Jazzfestival.

Huset innehåller tjugotvå saxofoner, pianon, trumset, en liten studio och – i källaren – det som är vad Jonas Kullhammar kretsar kring: i en liten skrubb står en dator och där är kartonger och kuvert för skivor.

Det är detta som är Moserobie.

Det är detta som började som Jonas Kullhammars punkiga lilla jazzprojekt men som håller på att växa honom över huvudet. Det är också själva den tanken och grundidén som gör att han förmodligen aldrig hade lanserats av ett skivbolag ens om han så hade varit född i USA.

Han vill inte.

Jonas Kullhammar spelar jazz men är punk i tanke och inriktning. Han sa:

– Jazzen är grymt underground.

Precis som punkmusikerna en gång bestämde sig för att gå utanför de stora skivbolagen och i stället spela in och distribuera musiken på egen hand spelade Jonas Kullhammar in »Salut« och sålde den på nätet.

Det var så jag upptäckte Jonas Kullhammar.

Jag var med i nätprojektet Feber och Jonas CD låg länge i ett skåp innan jag förbarmade mig över den och omedelbart föll för att han ser så kaxig ut på bilderna, att det står »PLAY IT LOUD!« när man plockar ut själva CD:n ur fodralet och att spåren har titlar som »Pumpernickel« och »I sheriffens klor« – jag är så lättroad.

Men – naturligtvis: musiken.

Det här är en typ av jazz som går sina egna vägar, en typ av jazz som inte har så mycket med den gammaldags svenska att göra; en typ av jazz med fotfäste i det som en gång varit men som har fått skott av både populärmusik, punk, soul och hiphop.

»Salut« sålde så pass att Jonas fick råd att göra en skiva till och som det ena gav det andra kunde han också ge ut fullständigt lysande plattor med de musiker han omger sig och spelar med. Alldeles nyligen kom Moserobies första punk-CD, The (International) Noise Conspiracys »Live at Oslo Jazz Festival«.

Moserobie har blivit vuxet.

– Även om jag inte vill måste jag skaffa en distributör, jag kan inte tillbringa min tid med att packa och skicka CD-skivor, även om det är väldigt roligt att ha just den nätkontakten med publiken och köparna. Det är en stor kick när folk beställer skivor och samtidigt skriver att de tycker om musiken, det här handlar om folk från… Ja, från en fjortonåring till en åttioåttaåring.

– Skivbolagen säger att de satsar på jazz, och det gör de väl, till en viss gräns. Men det känns som att de har en eller annan jazz-CD som kredd och inte för att de verkligen bryr sig.

Det är här Jonas Kullhammar blir som allra mest punkig.

– Jag vill ha full kontroll över det jag gör. Jag vet folk som har gett ut skivor på stora bolag och hur de har fått kompromissa om musiker och musik och… Min filosofi är att antingen gör man det man vill eller så skiter man i det.

Jonas farfar heter Lasse Kullhammar. Han spelade storbandsjazz och tänkte bli bebopstjärna i New York på femtiotalet under namnet Laz Kool.

Jonas pappa heter Janne Kullhammar och spelar trummor.

Jonas började med trummorna men säger att det inte var ett val utan mer att alla ungar gillar att larma med trummor.

Han började spela piano eftersom han inte ville spela synth och när han var nio år började han spela saxofon vid kommunala musikskolan.

Och nu är det dags för ytterligare en fråga som aldrig går att besvara: hur visste Jonas att just han skulle gå vidare?

– Det… Det var väl att jag hade det lätt för mig, jag hade i alla fall det lättare än de andra. Och jag tyckte det var roligt. Då spelade vi bara barnlåtar, enkla melodier. Men jag kommer ihåg – när jag gick i sexan, eller kanske sjuan, och började i musikskolans storband. Då satt jag och spelade en låt och folk spelade solon och jag trodde att det stod i noterna för det är så barn får lära sig spela musik nu, efter noter. Men plötsligt pekade läraren på mig, som »spela solo nu«, men jag skakade på huvudet och sa att »nej, nej – jag har paus nu« för det stod inget i mina noter. Jag fattade ingenting liksom.

– Det var första gången jag kom i kontakt med improvisation, att man kunde improvisera. Och jag provade det då och – det lät för jävligt. Jag fattade ingenting och mådde jättedäligt men… sen skrev de ner lite förslag på hur man kunde spela och så kom jag in i det.

– Och jag är sån att jag snöar in på saker totalt, det är därför jag har så många instrument, så många plattor.

Som ung tonåring snöade Jonas in på hiphop, på grupper som Public Enemy och Run-DMC, innan han gradvis gick över till soul som Tower of Power – »mycket blås« – och James Brown och så småningom mer åt det vi kallar fusion, som bröderna Brecker.

Sen rullade det på väldigt fort.

– Jag bestämde mig tidigt, som tretton- eller fjortonåring, ungefär samtidigt som jag upptäckte det här med improvisation, för att bli professionell musiker. Och sen fick jag en väldigt bra saxlärare som heter Rune Falk, en legend i jazzkretsar. Han har spelat med »Dompans« [Arne Domnérus] band, med Jan Johansson – och han tog sig verkligen an mig och tog med mig på de repetitioner som han hade med sina band och jag fick sitta där och dubbla hans stämma. Han spelade första altsax och ledde saxsektionen och det ledde i sin tur till att jag fick mitt första jobb i just det bandet.

Samtidigt började Jonas gymnasiet på Södra Latin och fick en ny »grymt bra« saxlärare som »styrde upp allting«.

– Jag kommer ihåg första lektionen, hur han sa »varför spelar du så och inte så?« Han pratade mycket om andning och var också väldigt duktig på att lära ut improvisation. Eller – lära och lära – man kan ju lära sig spela på ungefär samma sätt som man lär sig matte men jag tror inte på det. Och därför var han så bra, han diskuterade mer. Det finns ju de som talar om skalor och hur man kan eller ska spela men han var mer som… han slog an ett ackord och så »OK, känn på det här ackordet, vad passar till det?«. Han var jävligt öppen.

Denne lärare heter Gunnar Andersson och är mannen bakom mảnga svenska saxofonister, som bland andra Per »Texas« Johansson och Joakim Milder. Jonas säger att han är värd all uppmärksamhet han kan få.

Elva år gammal fick Jonas en Charlie Parker-platta av sin farmor och farfar men tyckte aldrig att musiken lät bra.

– Men så hände det nåt där i gymnasiet. Jag vet inte vad det var som utlöste det men helt plötsligt sa det bara pang och jag blev helsåld. Just när man är i den åldern är man så jävla bestämd, man gillar vissa saker men inte andra och när jag förstod Charlie Parker sålde jag alla mina hiphopskivor och började köpa en jävla massa jazzskivor.

Men var du inte ensam om detta, eh, jazzintresse?

– Nä, inte där, inte på Södra Latin men här ute, i Orminge, var det ingen som gillade jazz. Parallellt med mitt hiphopintresse snöade jag in helt på Beatles och då tyckte alla att jag var helt kucko. Det första jag gjorde när jag kom hem till polare var inte att leta igenom deras skivsamling utan deras föräldrars skivsamling – i jakt på John Lennon-plattor. Men på Södra, där fanns folk som gillade jazz och – det var mycket tack vare dem… Där var en kompis som spelade upp John Coltranes »Giant Steps« och det var första gången jag kom i kontakt med Coltrane och jag tyckte »nä, fy fan«. Han hade ett så fult sound. Jag var ju mer van vid det här »slicka« soundet, vid de här smöriga skivorna jag lyssnade på på den tiden.

Ryktet om Jonas Kullhammar spred sig och han fick gig med trummisen Fredrik Norén (som allltid är på jakt efter unga musiker), Hector Bingerts storband och Magnus Lindgren men också med namn som Christian Falk, Blacknuss, Wille Crafoord och Bo Kaspers innan han skapade sin egen kvartett med Torbjörn Gulz på piano, Torbjörn Zetterberg på bas och Jonas Holgersson på trummor.

Men – och här måste jag fråga: läraren Gunnar Anderson la ut ett ackord och frågade »vad passar till det?«. Hur vet man vad som passar?

– Nä, men det är ju vad man själv hör. Det är ju det som är hela…

Men kan nån då säga att »nä, det där är fel!«?

– Ja, visst, nån kan säga det men vadå, det var det som var hans [Gunnar Anderssons] stora grej, det finns inget som är rätt eller fel, man hör själv vad man gillar. Och det är det som är poängen med det hela. Tycker jag.

Eftersom jag växte upp med Elvis Presley och brittisk pop var jag länge allergisk mot jazz. Jag förstod den inte. Eller trodde inte att jag förstod. Men det är att lyssna som att spela – man ska sluta tänka och följa musiken, följa solisten och man både förstår och tycker om det man hör.

Det brukar skrivas helsidor om hur fantastiskt det är att Bruce Springsteen kan byta ut en eller annan låt mellan konserterna men sanningen är att den mesta rockmusiken är väldigt statisk och numera uppbyggd på ett sådant sätt – med ljus och kameror och effekter – att den måste låta likadant varje gång och alltid.

Jazz är inte sån.

Jazz är mer otyglad och därmed både farligare och mer spännande.

I riktigt bra jazz vet man aldrig vad som händer.

Vi talade länge om en Nacka Forum-låt (Nacka Forum är Jonas Kullhammar, Goran Kajfeš, Johan Berthling och Kjell Nordeson) som heter »Zlatan«, mest för att jag tycker så mycket om den. Den har ett inledande och avslutande tema men däremellan är det ganska fritt fram – för att inte säga alldeles fritt fram.

– Det är visserligen jag som skrivit den men jag kan ju inte säga åt Goran hur han ska spela. Det är upp till honom själv. Det finns musiker som skriver, arrangerar och styr musiken väldigt hårt men att Nacka Forum låter som Nacka Forum låter beror på vilka musiker vi är.

Men »Zlatan« är alltså som Zlatan, helt oberäknelig och aldrig densamma från gång till gång, från match till match?

– Det finns musiker och grupper som är väldigt beräknande, som gör exakt samma saker varje gång de spelar låten men det tycker inte jag är så intressant.

– Det som man jobbar mot är ju rutinerna. Jag försoker chansa så mycket som möjligt. Jag tänker inte att »nu måste jag chansa« men det man jobbar mot är att spela det som sitter i fingrarna.

Ja, att göra det oväntade, som Zlatan.

Men även om Jonas Kullhammar är på ett entusiastiskt korståg för jazzen säger han att han aldrig skulle kunna hålla sig bara till jazz, han skulle i så fall bli tokig. Han säger att han gillar rock men säger sen att han egentligen inte tänker i såna kategorier, han vet vad han tycker om och vad han inte tycker om, sen får det vara vad som helst.

– Ta en sån som Nicolai Dunger. Han har allt som jag älskar med jazz, allt som jag älskar med musik – han är som en konstnär, det är som… Ja, han skrivs upp i pressen men folk har inte hajat än, det kommer att dröja innan folk fattar vilket geni han är. Han sprutar ur sig musik och det är så briljant, han är så fri, det är det som ärsả otroligt mäktigt när man lirar med honom. Ingenting låter likadant. Det är samma låtar men de låter aldrig likadant.

På frågan om det är någon speciell som har betytt mer än andra,rent musikaliskt, sa Jonas Kullhammar:

– Nä, inte direkt. I mitt livs musikhistoria är det väl vissa som sparkat mig lite längre fram. Jag jämförs till exempel nu för tiden alltid med Sonny Rollins i pressen och jag måste nog köpa det på något sätt. Han var ju en av de första jazzsaxofonisterna jag gick loss på ordentligt. Och det var till och med innan jag började gilla jazz. Det är en sån jävla power i hans musik, så mycket soul och just att han är en så grym improvisatör, det är så – vad ska man säga – livsfritt, det är inga klichéer, det är pang på bara.

– En som var viktig för min kvartett, hur jag ville att den skulle låta, var Charles Lloyds kvartett, faktiskt. Den tidigare, den med Keith Jarrett och Jack deJohnette. Det är fortfarande en av mina favoritgrupper.

Just Charles Lloyd var en musiker som, precis som Jonas Kullhammar, kände sig lika hemma på sextiotalets rockfestivaler som på jazzklubbarna. Den tiden var som gjord för öppenhet och frihet men trots ett bitvis beklämmande svenskt musikliv säger Jonas att han faktiskt ser ett ganska stort ljus. Han har fått en del beska kommentarer för att han sagt att jazzen inte ska in i kultur- och konserthusen utan ska ut bland folk och han känner ett betydligt större släktskap med rock och punk än med det som är överklassens jazz.

– Rock och punk ses alltid som mer »revolutionär musik«. Men de har ju texter där de kan framföra sitt budskap. Även om vår musik är instrumental är ju det jag och vi sysslar med lika politiskt. I dag har du Fame Factory och Bert och de som bara försöker tjäna pengar på kidsen. Det är inte vad det handlar om. Min grundtanke i livet och i musiken är att bry sig om alla människor. Att göra det man tror på och vill.

– Jag får en kick av alla mina vänner, alla är eldsjälar som inte tar skit.

Som sagt: jazzen är grymt underground. ■

ALLA MOSEROBIE-SLÄPP

JONAS KULLHAMMAR QUARTET: Salut (2000)

JONAS KULLHAMMAR QUARTET: The Soul of Jonas Kullhammar (2001)

ALBERTO PINTON CLEAR NOW: Common Intent (2001)

THE TORBJÖRN ZETTERBERG HOT FIVE: The Torbjörn Zetterberg Hot Five (2002)

NACKA FORUM: Nacka Forum (2002)

THE TORBJÖRN ZETTERBERG HOT FIVE: Hela Sveriges Lilla Fästmö (2002)

LUDVIG BERGHE TRIO: Ludvig Berghe Trio (2003)

ALBERTO PINTON CLEAR NOW: Terraferma (2003)

JONAS KULLHAMMAR QUARTET: Plays Loud For The People (2003)

SONIC MECHATRONIK ARKESTRA: Mechatronycon (2003)

MATHIAS LANDÆUS: House of Approximation (2003)

THE (INTERNATIONAL) NOISE CONSPIRACY: Live at Oslo Jazz Festival (2003)

Framöver väntas plattor med MOKSHA, Dog Out, Magnus Broo Quartet och LSB. För mer info gå in på moserobie.com.