Johan Lindström Septett: Music for Empty Halls

Måste man vara gammal jazzmusiker för att spela briljant psykedelia?

Nej, givetvis inte. Men faktum kvarstår – varken du eller jag behöver gräva särskilt djupt i skivsamlingen för att hitta exempel på skickliga och själfulla instrumentalister som känner sig väl hemma inom både jazzen och psykedelian.

Innan han satte sig bakom trummorna i Can utgjorde Jaki Liebezeit (1938–2017) ett omistligt kugghjul i frijazzkonstellationerna Manfred Schoof Quintett/Sextett. Uriel Jones (1934–2009) – som bland annat trummar på The Temptations mästerliga LP »Psychedelic Shack« (Gordy, 1970) – hade Art Blakey som största förebild. Robert Wyatt tog några avgörande trumlektioner av jazztrummisarna George Neidorf och Ramon Farran…

I avsnitt fyrtiosju av podden Guitar Geeks Podcast – »Mer än du vill veta om gitarrer, förstärkare och allt däremellan« – berättar västerortsonen, gitarristen och producenten Johan Lindström att han genom åren hämtat influenser från Beatles, Pink Floyd, Ulf Janson (I Don’t Know Betty… But I Think You Can Dance To It), Genesis konceptalbum »The Lamb Lies Down on Broadway«, Max Schultz (Mynta, In and Out, Max Schultz Band), Mattias Torell (Blacknuss, Eagle-Eye Cherry) och Blur. Med andra ord är Lindström ytterligare en av dessa gränslösa »jazz? psykedelia? spelar ingen roll/allt på en gång!«-musiker. Och »Music for Empty Halls« – den första plattan som släpps under namnet Johan Lindström Septett, den första plattan som det står »all songs composed & arranged by Johan Lindström« på – återspeglar givetvis detta. Öppningsspåret »Serengeti« svävar in på ett sådant där tassigt, svängigt groove som Kvartetten Som Sprängde var så himla bra på att få till och svävar sedan ut i ett mäktigt barytonsaxofonsolo signerat Jonas Kullhammar. Efterföljande »Dance of the Marble Hearts« innehåller i sin tur allt från ljuvligt svepande pedal steel till kyrkklocksklämtande pianon och nästan r’n’b-stötiga blåspartier, medan »The Run« är en slags ohelig/sinnesvidgande allians mellan Henry Mancinis »Baby Elephant Walk« och Hansson & Karlssons »Tax Free«. Jimmy Giuffres saliga ande svävar över »Music for Empty Halls: Part 1« – lyssna bara på Lindströms och Per Texas Johanssons gitarr/klarinett-samspel! – och i den episka »Europe Endless Boogie« (snygg Kraftwerk-passning, där) bevisar Mats Äleklint åter igen att han är en trombonist med få jämlikar. Apropå Äleklint och enastående svenska jazzkatter – har jag nämnt att pianisten Jesper Nordenström, basisten Torbjörn Zetterberg och trummisen Konrad Agnas också medverkar på »Music For Empty Halls«? Inte?

Hur som haver. Är du bekant med Tonbruket – det vill säga kvartetten som Lindström har tillsammans med Dan Berglund, Martin Hederos och Andreas Werliin – kommer du att åtminstone känna igen dig på »Music for Empty Halls«. Är du Lindström-nybörjare rekommenderar jag att du genast införskaffar »Music for Empty Halls«, Per Texas Johanssons »De långa rulltrapporna i Flemingsberg« (2015) och Rebecka Törnqvist with Johan Lindströms ‎»Home Secretary« (2017). Personliga, färgstarka och intrikata skivor att försvinna in i, att låta sig uppfyllas av.