En fuck-ups bekännelser

Min favoritstory om Lemonheads-sångaren är den Wayne Kramer, salig i åminnelse, berättar i sin självbiografi »The Hard Stuff« om när en sen upplaga av MC5 under DKT/MC5-flagg åker runt med olika gästsångare, däribland Evan Dando. Under en spelning i Australien kastar sig nittiotalets mesta alternahunk ut i folkhavet och förs på publikens uppsträckta armar allt längre bort från scenen han nyss uppträtt på, för att snart försvinna ur sikte och sedan… aldrig mer återvända till turnén eller höra av sig över huvud taget.

Det är inte svårt att föreställa sig hur Evan Dando (som i sin bok för övrigt ger en helt annan version av sitt avsked från bandet) i stället kom att surfa in på en strand intill en öppen eld i sällskap med droger, damer och en akustisk gitarr så att han kan plocka ut Parsons, Chilton och Westerberg hela natten lång, så som han närapå jämt föredragit att göra.

En vanlig och inte helt felaktig bild av Evan Dando är hur han slarvade bort sin karriär, även om han själv nog skulle förneka det. Den sammanlagda upplevelsen, nästa äventyr, har på gott och ont alltid, ända sedan den privilegierade uppväxten, varit av större vikt för honom än att följa någon utstakad väg till framgång. Ty upplevelser har han knappast lidit någon brist på. Framgång fick han de facto också, måhända snabbt övergående men för honom mer än tillräcklig. Det är knappast en slump att han på ett ställe i »Rumors of My Denise« citerar Townes Van Zandt: 

»Where you been is good and gone

All you keep’s the getting there«

En annan vanlig uppfattning är att Lemonheads under storhetstiden som bäst var en roande eller charmig men på det stora hela oviktig parentes. Det är en teori som bestämt måste skjutas i sank. När gruppen slog igenom dominerade tungfotad och tämligen melodibefriad grungerock. I ett kort tidsfönster, strax innan britpopen snodde all uppmärksamhet, lyste Lemonheads upp vardagen med de evigt unga och guldsäljande skivorna »It’s a Shame About Ray« och »Come On Feel The Lemonheads«, som påminde oss om att gitarrdriven pop- och rockmusik kunde vara, typ, kul. Vilket ju är nog så viktigt.

Evan Dando kan inte gärna kallas banbrytande pionjär eller ens särskilt unik stilist, men hans solvarma honungsröst, omedelbara popinstinkter, tidningsomslagsvänliga Dennis Wilson-looks och för det mesta intressanta val av covers räckte mer än väl – särskilt om du lägger till patologiska slackerkvaliteter som gick arm i arm med tidseran. Dessutom lyfte han countrymusik på ett sätt få andra artister av den magnituden och i det sammanhanget gjorde vid tidpunkten.

Farhågorna inför hans självbiografi var att minnet på grund av orsak skulle vara urgröpt, men så visar det sig inte vara. Snarare kan motsatsen på sina ställen bli ett problem eftersom han lägger mycket energi på att redogöra för alla förbipasserande medlemmar, flickvänner, substanser. Eller hans problem med att gå i sömnen, som i och för sig stundtals borgar för stor underhållning – som den där gången han spatserar ut från ett hotell i Basel bara för att senare hittas i en park pratandes i sömnen med en flock kaniner.

Den som sett Lemonheads eller Evan Dando live genom åren vet att det ofta är långt ifrån oförglömligt, och om det är det är det i regel så av fel anledning. Även de gånger han undgår att vara ett vrak utan lyckas hålla kursen hyfsat är han för någon vars karisma genomgående varit så omsusad egendomligt anonym eller åtmintone icke-kommunikativ på scen. I »Rumors of My Denise« betonar han flera gånger hur viktigt turnerandet har varit och är för honom men känslan är att det mer handlar om just livet det för med sig snarare än den faktiska stunden på scen; flykten är av större vikt än själva leveransen eller sätter i alla fall krokben på den.

Genom åren har han haft oräkneliga krascher (»When I fuck up, I go all the way«), tappat fattningen, slarvat bort saker, tagit sönder saker och bränt broar i samma tempo som han blåst pengar, blivit en karikatyr på rockstjärna utan att längre vara särskilt mycket rockstjärna, och även om han i boken ger såväl musikmedia som musikbransch och ibland också fansen slängar av sleven medger han att största skulden till att det gått som det gått är hans egen; »I was too much with myself, but it was too late to be anyone else.«

De nästan 300 sidorna är kanske ingen omvälvande litteraturupplevelse men befriande opretentiösa och uppriktiga. Dando får förklara sin tveksamma Charlie Manson-vurm. Lägger detaljrikt ut texten om Martha’s Vineyard. Skriver utförligt om bakgrunden till mängder av låtar. Den som vill ha namndroppande, skvaller och kändisar får lystmätet tillgodosett av möten med alla från Ozzy och Phil Collins till Courtney Love och Nirvana, detaljer om samarbeten med Gibby Haynes, Howe Gelb och förstås mångårige bundsförvanten Juliana Hatfield, vars såväl mänskliga som musikaliska egenskaper beskrivs med ömsinthet. Kokain tas med Lemmy och Shane MacGowan i Danmark, kokain tas med Keith Richards, Liv Tyler och Kate Moss på det i Stones-mytologin ikoniska godset Redlands, ja kokain – eller heroin, som i fallet Lou Barlow – tas nog fan med de flesta. Det blir lite tradigt i längden men humorn förlåter det mesta. Som när han beskriver hur vänskapen med Johnny Depp, som delvis baserade sin Gilbert Grape-roll på Dandos manér, mojnar sedan musikern haft en fling med Hollywood-stjärnans ex Moss: »Were we that close to death the night we took acid high above Sunset Boulevard? I don’t know, but I think Van Halen was right. When you go out to the edge, you lose a lot of friends there, baby.«

Annorlunda uttryckt: den som vill att somliga pusselbitar ska falla på plats har en del att hämta här, även om vi sannolikt hade fått ett ännu mer heltäckande porträtt av en bok där olika personer i hans närhet fått komma till tals. Trots allt är det inte Evan Dando själv som står bakom den mest träffsäkra låten om hans egen personlighet och problematik. Det var vännen Ben Lee som i den genuint sorgliga »All My Life« tillskrev artisten insikter han själv saknat – egentligen hela låttexten men speciellt orden: »All my life I thought I needed all the things I didn’t need at all«. ■