The Lemonheads: Varshons II

I MC5-överlevaren Wayne Kramers förra året utgivna självbiografi »The Hard Stuff« ägnas de avslutande sidorna åt att berätta om de sentida turnéer gitarristen gjorde under DKT/MC5-flagg där gäster som Nicke Andersson, Mark Arm, Marshall Crenshaw, Lisa Kekaula och Evan Dando fyllde ut de fallna medlemmarnas platser. Sistnämnde profil får i boken inget vidare smickrande betyg. Kramer berömmer Lemonheads-sångarens röst men människan Dando förefaller, i den mån det inte redan stått klart, allt annat än tillförlitlig. Som när han försvinner ut i publiken under ett gig för att sedan undgå att återvända.

Genom åren har det inte heller som beundrare jämt varit enkelt att försvara The Lemonheads och Evan Dando. Mer konkret har det varit omöjligt. Vi talar en karriär som på nittiotalet lyckades hålla kursen rent musikaliskt, trots otaliga urspårningar på det personliga planet, men på den här sidan av millennieskiftet förlorat fokus i fler bemärkelser än en. Alltsammans i takt med att Dandos vådliga leverne urholkat såväl det egna omdömet som viljan från den pålitliga delen av hans omgivning att fortsätta ha tålamod med honom.

Ändå går det aldrig med bestämdhet att räkna ut den nu femtioettårige strandsvärmaren. Allt han är inblandad i rymmer moment av magi. Konserterna kan vara frammumlade hafsverk utan antydan till styrsel för att plötsligt, out of the blue, övergå i skärpa och mirakelmelodisk stringens.

Det där stämmer även in på coverplattorna »Varshons« och »Varshons II«. Båda liknar i attityden blandband som spelats in i ett ostyrigt, marginellt genomtänkt och, inte minst med tanke på att tio år passerat mellan dem, långvarigt rus.

Den första volymen var spretig i låturvalet (Gram Parsons, GG Allin, Christina Aguilera) och hölls därutöver knappast ihop av en lätt sinnesfrånvarande produktion från Butthole Surfers-galenpannan Gibby Haynes (bara att komma på idén att låta Gibby Haynes hålla ordning på Evan Dando, nästan så att det omvända hade varit mindre iögonfallande).

Nu aktuella skivan präglas inte direkt av mer helhetstänk. Ljudbilden är långt ifrån enhetlig eller uteslutande begriplig. Ändå skiljer några saker skivorna åt, och dessa räcker för att del två ska visa sig vara den klart mer lyssningsvärda av de båda.

Dels finns en annan musikalisk målmedvetenhet den här gången. Inte hela vägen – vi har trots allt med Evan Dando att göra, att karln ska tappa koncentrationen vart tredje eller sjunde minut hör faktiskt till – men långt mer än på föregångaren. Framför allt lägger »Varshons II« en större tyngdpunkt på den där sorgen och värmen i hans uttryck som kanske mer än någonting annat höjde honom över mängden av likasinnade artister på nittiotalet. Du kan tycka vad du vill om Evan Dando, en bildskön och bredaxlad trust fund-babe som aldrig behövt ta ansvar för någonting och verkligen haft »råd« att slösa bort sitt liv, likafullt går det inte ta sorgen och värmen ifrån honom. Inte ens han själv har kunnat göra det – och då har han ändå försökt, hårdare än med nästan någonting annat, just det kan du vara säker på.

Det är en bit in skivan, närmare bestämt spår fyra, fem och sex, då han i tät följd tar sig an Paul Westerbergs »Things«, »Speed of the Sound of Loneliness« av John Prine och Lucinda Williams »Abandoned« som det bränner till på riktigt, som den här skivan får ett existensberättigande bortom det triviala eller skivnördiga. Inte för att Evan Dando egentligen gör något nytt med dem eller ser saker ingen annan sett i materialet, utan det är mer att när han lägger in all sin sorg och värme i denna trio högkvalitativa uppbrottslåtars själva smärtpunkt kommer vi honom närmare än vad som varit fallet sedan Ben Lee specialskrev deklarationen »All My Life« till 2003 års soloalbum »Baby I’m Bored«.

Skivan i övrigt då? Jodå, både Yo La Tengos vackert porlande »Can’t Forget« och NRBQ:s fjäderlätta »Magnet« görs med den äran, och när The Lemonheads tar sig en Sir Douglas Quintet-svängom med »Now and Then« av Nashville-bandet Natural Child talar vi uppsluppenhet med ett självupplevt sting. En akustisk tagning av Florida Georgia Line-hiten »Round Here« har absolut någon slags »Frank Mills«-charm. Däremot kommer han inte helt rätt in i vare sig Nick Caves »Straight to You« eller The Jayhawks »Settled Down Like Rain«. Jackson Browne/Eagles-standarden »Take It Easy« passar honom men känns ändå mest överflödig. Det finns utflykter in i skrammelpunk och pseudoreggae som stör mer än vad de här och nu tillför. Och så vidare. Men spår fyra, fem och sex lär du återvända till upprepade gånger då du önskar råka ut för någonting som gör ont på ett skönt vis, då du vill vistas i en för en gångs skull närvarande famn.