Way Out West-torsdagen, enligt Fredrik Thorén

Moby (Azalea)
I april i år gästade Jacob Lusk från gospel- och doowopgruppen Gabriels Moby på scenen i Coachellafestivalens öken. Han framförde en omarbetad version av ”Natural Blues” som första gången släpptes på albumet »Play« 1999. Förutom att det lät storslaget och magiskt kändes det lite lyxigt, stort och elegant att Lusk flugits in för att medverka. Och det påminde oss om Mobys förmåga att accentuera och hitta den ljuva tråden i en djupt sentimental bluesrad, förstärkt av sin house-skrud.

Direkt när »Play« kom ut för tjugosex år sedan licenserade Moby – denne något bisarra figur i musikvärlden – musiken och krängde den till högstbjudande. Han gjorde en hel generation less på den, inte minst eftersom det var fullständigt omöjligt att njuta av musiken på det faktiska albumet när spritföretag, sportmärken, filmtrailers, resebolag och andra försökte göra den till sin.

Samtidigt var det ett smart drag. När skivbranschen ett par år senare kraschade fullkomligt blev Mobys affärsmodell – att ivrigt sälja ut, vad som helst till allt och alla – alltmer accepterad.

Hur han egentligen använde samplingar rakt av från musikologen Alan Lomaxs inspelningar med tidiga utövare av gospel, spirituals och blues, eller varför Vini Reilly från The Durutti Column kallar Moby för en plagiatör, behöver vi inte gå in på just nu.

Med det sagt var »Play« också en skiva som fick gospel – hur oetiskt själva greppet än må ha varit – att hamna på topplistorna. Den lyssnades på i bilar, på film, på sportarenor. Gospel lyssnas faktiskt bäst på i grupp.

Det allra bästa hade varit om någon tog fram en stol och satte en keyboard framför Moby för att låta honom styra de filmiska musikaliska ljudlandskapen han är så duktig på att klippa och klistra ihop. Med sin violinist och kör – samt inte minst Jacob Lusk – skulle han ha alla förutsättningar för att lyckas med det.

Men det gör han inte. Han sitter inte still. Moby är ingen popstjärna, det har han aldrig varit. »Ta gitarren ifrån honom, någon, för guds skull« viskar jag åt mig själv flera gånger under alldeles för långa gitarrsolon (de är flera sekunder!) när han struttar i väg över scenen. Värst är det när han öppnar munnen och försöker föra ett mellansnack, om vädret eller hur man uttalar Göteborg.

Hur mycket en kombination av alternativ gitarrock från nittiotalets slut och Fatboy Slim Moby än försöker efterapa finns här ingen naturlig karisma du som betraktare kan hämta styrka från.

Precis som på Coachela gör Lusk också Mobys låt »When It’s Cold, I’d Like To Die« i ytterligare en omarbetad version. Den släpptes första gången 1995, men användes i tv-serien Stranger Things säsongsfinal – inte en, utan två gånger. Mobys bankkonto kommer överleva oss alla.

Lily Allen (Azalea)
Det enklaste för Lily Allen hade varit att dra av sina hits. Många i publiken hade denna sena eftermiddag gärna dansat till både »Smile« och »Fuck You«. I stället ägnar hon hela sin föreställning åt att, låt för låt, framföra sin senaste skiva ”West End Girl” i dess helhet.

Resultatet blir en exceptionell popkonstärlig teater (hon tackas också av med en blomkrans).

Uppbrottet med skådespelaren David Harbour och Lily Allens återkomst till musiken i form av ett skilsmässoalbum använder sig av popmusikens berättartekniska makt på ett underbart vis.

Arthur Verocai (Azalea)
Bokningen av smått bortglömda, vi kan kalla det underskattade, artister som på senare år fått ett uppsving är en av Way Out Wests finaste traditioner.

I år rör det sig om Arthur Verocai, född i Rio de Janeiro 1945, som i slutet av sextiotalet började lära sig musikalisk komposition av landsfränder som Jorge Ben och Gal Costa. 1972 resulterade det i ett självbetitlat debutalbum – lika delar inspirerat av amerikansk soul och funk som av salsa och latin jazz. Albumet floppade. Verocai var inte ensam om att försöka bedriva kulturell innovation i början av sjuttiotalet, något som bland annat Apple TV+-serien 1971 – the year that changed everything, som kom för några år sedan, visade.

Verocai, som slutade göra egen musik och i stället började komponera reklamjinglar, fick lagom till pensionen nys om att hans gamla album sågs som en raritet i initierade skivnördkretsar. Det utmynnade i en comeback.

Även om åttioettåringen sitter längst fram på Azalea-scenen – med ett bandagerat ben – är det som att han inte deltar i sin egen återkomst. Att det bakom honom projiceras bilder från studion i Brasilien i början av sjuttiotalet förstärker bara det faktumet ytterligare.

Med ryggen mot publiken rafsar han i sina nothäften och låter den underbara stråkorkestern sköta arbetet med att gjuta nytt liv i hans ömsom lågmälda, ömsom sprudlande gamla album.