Lowe country

Pubrockare. Punkpappa. Smart poptjuv. Vuxensoulsångare. 

Nick Lowe har varit eller är allt det där. 

Lite mer finstilt har det också funnits en hel del country i hans musik. 

I början av sjuttiotalet kunde man höra Lowe sjunga countrypräglad rock’n’roll i Brinsley Schwarz, där han för övrigt också var tidigt ute med att ge sig på Jim Ford. Genom karriären har Lowe spelat in ett flertal countrylåtar, från Ray Price-dängan »I’ll Be There« till »Shame on the Rain« av Tom T. Hall. Så sent som härom året uppmärksammades countrysidan i hans repertoar med hyllningsskivan »Lowe Country« där artister som Amanda Shires, Caitlin Rose och Ron Sexsmith tolkar hans material. 

Eftersom den angivna intervjutiden är kortare än en genomsnittlig Yes-låt inleder jag med att informera den sextiofyraårige silverräven att det är ingen idé att vi ger oss in på hans fyrtiofemåriga musikaliska gärning. Tiden är för knapp. Låt oss i stället snacka country. Nick Lowe, gentleman ut i de nikotingula fingerspetsarna, skrattar och säger: »Jag ska göra mitt bästa.« 

FARON YOUNG 

Färgstark och frispråkig sångare, skådespelare och karaktär som i Nashville opererade under smeknamnet »The Singing Sheriff«, senare »The Young Sheriff« och till slut bara »The Sheriff«. Var länge något av högsta hönset bland de countrystjärnor som försökte staka ut riktningen efter Hank Williams bortgång och de svåra år som följde i kölvattnet på rock’n’rollrevolutionen. Elvis Presley började sin bana som uppvärmare åt Faron Young. När de något år senare spelade tillsammans igen, då med ombytta roller, brydde sig tidningarna som en gång svärmat kring Faron inte längre om att ens nämna honom. Men han kom tillbaka, gång på gång. 

Faron Youngs honkytonkinspelningar för Capitol 1952–1963 utgör grundkurs i countrylära. Efterföljande period hos Mercury, där hans musik blev lite mjukare i kanterna, ligger inte långt efter. 1972 års smäktande vals »It’s Four in the Morning« blev den sista stora hiten. Alkoholism, hälsoproblem och bitterhet mot en bransch han varit med om att bygga men som inte längre ville kännas vid honom bidrog till hans självmord 1996. Han var då sextiofyra år gammal. 

Så, varför snacka Faron Young med Nick Lowe? 

Förutom att Brinsley Schwarz-låten »Country Girl« lånade sin titel från en Faron Young- klassiker har Lowe tolkat såväl Youngs snärtiga signaturmelodi »Live Fast, Love Hard, Die Young« som »Feel Again«, en lite bortglömd Mercury-singel från 1975 om slumrande kärlek i medelåldern som låter som en arketypisk Lowe-skapelse. Vidare finns det betydande likheter mellan Nick Lowes sång och Faron Youngs träffsäkra, perfekt återhållna croonerstämma; under det vuxet sordinerade kan man skymta antydningar till pillemariska pojkstreck. 

– Jag är faktiskt ingen stor kännare av Faron Young, säger Nick Lowe. Till skillnad från andra artister som jag lyssnat mycket på vet jag ganska lite om honom. Men jag är svag för hela den eran av poppig countrymusik på sextiotalet som han var en del av. Likaså hans sångstil, den gränsar till det tramsiga samtidigt som det finns något hotfullt där. Jag gillar den kontrasten, som finns även hos vissa andra countrysångare från den tiden. Detsamma gäller Arthur Alexander, en av mina stora favoriter, som tog den här vita sångstilen och gjorde något annat av den. 

– Det var Bobby Irwin, trummis i mitt band [om än numera under namnet Robert Treherne], som tipsade mig om »Feel Again«. Han tyckte att den skulle passa mig. Det är en utsökt låt, popcountry med en nästan gammeldags melodi, och jag kände direkt att det nog var värt ett försök. 

– Varifrån jag fick »Live Fast, Love Hard, Die Young« minns jag knappt, det är så länge sedan nu [den återfinns på 1984 års »Nick Lowe and His Cowboy Oufit«]. Men jag tror att jag kan ha lärt mig den från Sleepy LaBeef, för jag vet att jag i samma veva snappade upp »Playboy« av… aah… av… 

Wynn Stewart? 

– Just det! Sleepy LaBeef gjorde nämligen den också. Men »Live Fast…« lyckades jag bättre med så det blev den som vi gav ut. 

ROGER MILLER 

LA-polis till Roger Miller: »Kan jag få se ditt körkort?« 

Roger Miller till LA-polis: »Kan jag få skjuta med din pistol?« 

Roger Miller var countrymusikens egen motsvarighet till komikern Robin Williams (som lär ha snappat upp ett och annat genom att studera Miller på scen). En reptilsnabb hjärna hos en hyperventilerande pillerknaprare som en kort men intensiv period under den brittiska invasionen i mitten av sextiotalet var den bästsäljande amerikanska artisten. I dag mest ihågkommen för odödliga »King of the Road« men hitsen var långt fler: »Dang Me«, »Chug-a-Lug«, »Engine Engine #9«, »Kansas City Star«, »England Swings«, för att nämna några singlar som låg högt både på country- och poplistorna. Så gott som samtliga utmärks av ett ordvrängeri av sällan skådat slag, kanske allra bäst exemplifierat av låttitlar som »You Can’t Rollerskate in a Buffalo Herd« och »My Uncle Used to Love Me But She Died«. 

Roger Miller var ohyggligt rolig, ett universalgeni som åtnjöt respekt i alla läger och vars sprudlande smittsamhet gick rakt igenom TV-rutan. Men där fanns mer än nonsens, vådlig scatsång och skarpa oneliners. Hans allt annat än okomplicerade inre lyser igenom i dramer som »When Two Worlds Collide«, »The Last Word in Lonesome is Me« och »Husbands and Wives«. (Boxen »King of the Road – The Genius of Roger Miller«, som presenterar alla hans sidor, rekommenderas varmt.) Med sin modsklädsel och världsvana framtoning påminde han ytterst lite om sina råbarkade kollegor hemma i Nashville, även om detta ingalunda hindrade honom från att vara en hellraiser och upptågsmakare av herkuliska proportioner. Skrönorna om honom är nästan lika otaliga som de om hans buddy George Jones. 

I slutet av sextiotalet torkade Millers låtskrivarkälla ut fullkomligt. Han gjorde några skivor med känsliga tolkningar på uppkomlingar som Kris Kristofferson, Dennis Linde och Mickey Newbury, men guldåren var förbi. Under sjuttio- och åttiotalet drog han fortfarande månghövdad publik på kasinon och ibland arenor, hade ett tag ett grymt band med både Danny Gatton och Thumbs Carlisle som gitarrister, fick ibland draghjälp av gamle polaren Willie Nelson, men tampades med drogproblem och minnen från fornstora dagar. Revanschen kom 1985 när han satte ord och musik till Broadway-musikalen »Big River«, en jättesuccé som för övrigt blev skådisen John Goodmans entrébiljett till Hollywood. 1992 insjuknade Miller i lungcancer och gick bort femtiosex år gammal. 

Så, varför snacka Roger Miller med Nick Lowe? 

På sitt senaste album, fjolårets julplatta »Quality Street – A Seasonal Selection for All the Family«, tolkar Lowe »Old Toy Trains«, en av Millers ömmaste sånger. Men det är mer än så, som låtskrivare lyckas båda förena en bubblande lekfullhet med bråddjupt allvar. De är exceptionellt vassa på att med koncisa, inte sällan vitsiga, strofer säga det mesta om mänsklig utsatthet. En Miller-låt som »Dang Me« kunde i princip lika gärna ha varit skriven av Lowe på lustigkurrehumör. En Lowe-låt som »All Men are Liars« verkar i samma anda som Millers dräpande slagkraftighet. 

– Oj, jag känner mig väldigt hedrad av att bli jämförd med Roger Miller, säger Nick Lowe. Det finns inte många låtskrivare av hans sort. Han var på sitt speciella vis en outsider, med en lätt skruvad världsbild. Han liknade ingen annan, gick hela tiden utanför ramen, men var ändå ohyggligt framgångsrik. 

– Jag har förstått att han inte precis var någon ängel, samtidigt var han otroligt intelligent. Han bröt mot bilden av Nashville-artister som rednecks och det bidrog sannolikt till att han lyckades ta countrymusiken till en ny och större publik.

Man får känslan att hans humor har gjort att han i dag mer ses som en sorts pajasartist än den store låtskrivare han de facto är. 

– Absolut, visst är det så. 

Vad fick dig att vilja spela in »Old Toy Trains«? 

– När jag först fick frågan om att göra en renodlad julskiva tyckte jag det var en fruktansvärd idé. I England har vi dåliga erfarenheter av julskivor, eftersom de oftast är just dåliga… Jag hade en snobbig attityd, såg mig nog för nobel och konstnärlig för att ägna mig åt sådan kitsch. Det var under min värdighet. Och när jag insåg det blev jag faktiskt lite rädd för mig själv. »Vänta lite här nu, det kan ju faktiskt vara skräddarsytt för mig.« Så, jag tänkte om och såg en chans att göra ett album som låter så som julen ska vara, något med ett stort och generöst hjärta. Men jag var bestämd på att det skulle vara lite annorlunda, något man vill lyssna på mer än en gång. 

– Jag visste att det svåraste skulle bli att finna material som folk inte hört till leda, jag kunde omöjligen skriva allt själv. Eftersom jag ville hitta lite udda grejer upplyste jag musikintresserade vänner om vad jag var ute efter: »Har ni förslag, vidarebefordra!« Fick massor av tips, lyssnade på hundratals, mestadels amerikanska låtar – amerikaner är galna i julmusik. En massa fantastiska inspelningar men som du vet är inte alltid en fantastisk inspelning lika med en fantastisk låt. Och jag ville verkligen åt fantastiska låtar. I alla fall fick jag »Old Toy Trains« av Gregg Geller, A&R som en gång sajnade mig till Columbia och än i dag en god vän. Jag hade ingen koll på låten tidigare, men den är visst rätt känd i USA. 

Skrev inte Roger Miller den till sin lille son? 

– Det skulle inte alls förvåna mig, säger Nick Lowe. Den har ett underbart sentiment, melodin är så mjuk och enkel. På ett bra sätt låter det som något han kom på snabbt. Trots att själva låtstrukturen är lite osofistikerad lyckas den beröra lyssnaren. Folk reagerar verkligen på den. Det är ingen slump att många artister har spelat in låten. 

JOHNNY CASH & JUNE CARTER CASH 

Ni kan storyn men vi snabbsammanfattar:

Han, countrymusikens mörka moln. Uppburen stjärna men länge plågad av skuld över sin storebror Jacks för tidiga bortgång och ett mångårigt drogmissbruk. Som sångare begåvad med en oslagbar gammaltestamentlig tyngd. Hela Johnny Cashs artistskap präglades av ett patos få andra artister har varit i närheten av, inte minst när det handlar om att stå upp för alla människors lika värde.

Hon, en av tre döttrar till Maybelle Carter – medlem av countrymusikens »skapare« The Carter Family som June turnerade med från unga år och sedermera införlivade i Johnny Cashs turnésällskap. June var glädjespridaren som blev en mammafigur för snudd på hela Nashville och därutöver fick den orolige Mannen i svart att tagga ner. 

Var och en ikon på egna meriter, tillsammans utstrålade de mer samhörighet och humanism än tusen kyrkor. Respekten för, och från, paret Carter-Cash gick i princip över alla politiska och musikaliska gränser. Både June och Johnny gick bort 2003. 

Framför allt Johnny Cash var länge en produktiv låtskrivare men i likhet med Roger Miller falnade glöden i takt med framgången. Åtminstone de tre sista decennierna var han i huvudsak en låttolkare. 

Så, varför snacka Johnny Cash och June Carter Cash med Nick Lowe? 

Dum fråga. 

1979 gifte sig Nick Lowe med Carlene Carter, dotter till June och styvdotter till Johnny, och kom med ens att ingå i countrymusikens förstafamilj. Lowe, som fick egna kompositioner som »Without Love« och »The Beast in Me« inspelade av Johnny Cash, har också rent musikaliskt ofta befunnit sig nära countrylegendens omisskännligt spartanska rockabillydriv. 

– Till en början såg jag Johnny och June först och främst som svärföräldrar. Det var liksom inget jättekonstigt att de ibland kom och sov över i vårt skruttiga lilla hus i västra London eller att det första som mötte en om morgnarna var åsynen av Johnny sittandes vid frukostbordet med en kopp kaffe, alltid med gitarren vid sin sida. Det var först senare som det gick upp för mig att jag hade haft Johnny Cash och June Carter boendes hos mig! 

– Även om de var en fröjd på alla vis måste jag tillstå att jag sällan kände mig helt bekväm i deras närhet, så som fallet kan vara med ens svärföräldrar. [skratt] Jag hade svårt att slappna av, var lite på min vakt hela tiden. 

– Men de var väldigt roliga, rentav extremt roliga, dessutom med en förmåga att skratta åt sig själva. Det finns inte ord för hur mycket jag saknar dem. 

Vänskapen med de forna svärföräldrarna påverkades inte av skilsmässan från Carlene. 

– Hon och jag hade ingen stor krasch. Eftersom vi båda hade musikkarriärer i full gång hann vi aldrig ses, gled helt enkelt ifrån varandra. Men Johnny och June fortsatte att betrakta mig som en del av familjen. Hade man en gång accepterats av dem var det för livet. Jag vet faktiskt inte vad som krävdes för att de skulle ta sin hand ifrån en. Med alla sina döttrar [sex stycken] från tidigare äktenskap hade de hur många ex-mågar som helst, däribland några – jag bör undvika att nämna namn – skumraskfigurer som jag hade aktat mig noga för att släppa över tröskeln. 

Lärde du dig något konkret av dem? 

– Ja, det gjorde jag. Johnny sa till mig, och då tyckte jag att det lät som världens kliché: »Du måste våga vara dig själv.« Ända sedan jag var en parvel hade äldre musiker jämt kommit dragandes med det där; »var dig själv«. Vad menade de med det? Det finns väl ingen som vill se mig, publiken vill ha något som är bortom fattning! Jag tänkte: »Bättre än så kan du, Johnny.« 

– Men med åren har jag mer och mer insett vad han, och alla andra, menade. Vad det handlar om är att försöka dra nytta allt det du vill dölja när du är ung, alltså allt det som gör dig till den du är, som gör dig unik, som bara du har. Fram med det bara. Då blir allt enklare. Då behöver du inte längre gå omkring och vara ängslig. Då bemöter folk dig på ett helt annat sätt. Jag var väl runt femtio när polletten trillade ner: »Åh, nu fattar jag…« ■