Samhörighetstörstande toner från den yttersta utposten

Där en kontinent upphör tar någonting annat vid.

Kalifornien är platsen som flödar över av mjölk och honung, febrigt fertil. Alltså om vi förbiser de alltmer frekvanta torrperioderna, som till viss del beror på klimatförändringar men till inte så liten del orsakas av storskalig misshushållning med vatten. Ja, Kalifornien är den där drömmen som också i en rad andra bemärkelser hela tiden befinner sig på randen till mardröm, ett andetag från apokalypsen.

Vilket så klart även var fallet med såväl Brian Wilson som Sly Stone, vilka kanske mer än några andra kom att förkroppsliga olika utopier som har med the golden land, för att låna av William Faulkner, att göra.

Problemet var att ju djupare in i sina respektive visioner Wilson och Stone gick desto större friktion uppstod vid deras inre kontinentalplattor, någonstans mellan överflöd och annalkande undergång.

Om Brian Wilson sades det ofta, förstås med ännu tätare frekvens efter hans bortgång, att han skrev den kaliforniska drömmen men själv undgick att leva den. Eller så var det just det han gjorde. Ett högproduktivt geni som trotsade barndomens fysiska och psykiska misshandel från pappan och skapade en somrig surffantasi utan slut, åtminstone fram till det att en existentiell kris tornade upp sig och understödd av ett eskalerande drogintag fyllde låtarna med alltmer melankoli, smärta och sedermera vansinne. Den avgränsade idyll som The Beach Boys representerade hade länge ingenting med motkultur att göra. Egentligen var det först när den äldste av Wilson-bröderna ökade ambitionerna, spårade ur och framför allt med »Pet Sounds« vidgade popmusikens ramar som en coolnessfaktor började infinna sig. 

Sly Stone var en genre- och rasöverskridande brobryggare, lika mycket ett musikaliskt underbarn som någonsin Brian Wilson men också en hyperaktiv, manipulativ doer med både munväder och overaller i läder, en visionär som såg möjligheter i varje människa, en vinnare även i en underdog, när han delade med sig av a whole new thing – i själva verket massa nya saker samtidigt. Eller som han själv formulerade det: »I was trying to knock the corners off every square.« Under andra halvan av sextiotalet såg det faktiskt ut som att han med sitt lika personliga som inkluderande budskap skulle lyckas då Sly & The Family Stone hippare, högre, bättre än något annat band gav ansikte åt kärleksgenerationen. En nation grundad på folkmord, rasism och slaveri kunde dock knappt göra annat än bjuda på hårdnackat motstånd. Allt Sly hade trott på och kämpat för drabbades av omfattande bakslag. Detta parat med hans missbruk fick allting snart att kantra över i paranoia, svajigt omdöme och isolering.

Sly Stone och Brian Wilson var långt ifrån efterkrigsepokens första musikaliska perfektionister men hör med lätthet till de största. Du behöver inte lyssna länge på deras mest betydelsefulla verk för att inse att upphovsmakarna ifråga ämnade ta musiken längre än den någonsin befunnit sig tidigare, ända till den yttersta utposten. Sådan musik gör du omöjligen utan uppoffring. Den kommer med ett pris. I det här fallet tog det sig uttryck i två stycken långvarigt frånvarande ikoner.

Även om deras arv lever vidare i strikt musikalisk skepnad och det alltid dyker upp nya begåvningar där ute som kan förvalta somligt av detta finns en markant skillnad mellan då och nu som emellanåt förbises. 

Sly Stone och Brian Wilson beskrev och tonsatte drömmen – »I am no better and neither are you/We are the same, whatever we do« eller »wouldn’t it be nice to live together/in the kind of world where we belong« – i realtid medan den i allra högsta grad fanns inom räckhåll, de hade i viss mån rentav varit med om att forma den. 

I dag, när klimataktivism kriminaliseras, yttrandefrihet begränsas, flyktingbåtar sänks, papperslösa jagas, krigsretorik skruvas upp, välfärd och kultursfär stympas och större klassklyftor välkomnas finns inget som ens liknar (godartade) gemensamma strävanden, faktiskt allra minst från popmusikaliskt håll. Man bör vara försiktig med att lägga för mycket ansvar på artister men nog kan de kännas en aning vingklippta när de i sociala medier-eran möjligen bygger sig själva men knappast tar sikte på en större sak. Förändring, från oss alla, lär snart behövas. ■