Decimerade men vitala legendarer

I kön till Debaser är folk uppspelta. De surrar om Paragons-vinyler och om Scientist-giget på Fasching i somras (»Han körde fem Dennis Brown i rad!«). Många väntar sig mirakel i kväll men tycks ha undgått informationen att The Congos sannolikt viktigaste instrument, den omisskännliga falsetten Cedric Myton, tyvärr är frånvarande sedan han fallit ihop på scen i Dublin härom veckan och just nu befinner sig ur skick att uppträda. »Lite som Gladys Knight & The Pips utan Gladys«, som någon formulerar det efteråt.

Med det sagt: det finns värre saker än att få 2025 få uppleva den mångfacetterade tenoren Congo Ashanti Roy och Watty »King« Burnetts basbaryton.

Vi talar trots allt om människor som varit med om att skapa ett heligt feskegubbefundament som »Heart of The Congos«, ett av tidernas åtminstone elva bästa album. En del skulle nog rentav säga kronan bland Lee »Scratch« Perrys alla djupa Black Ark-juveler med ett The Upsetters (Sly Dunbar! Ernest Ranglin! Boris Gardiner! Med flera!) i praktslag och assisterande mirakelsång från såväl The Meditations som självaste Gregory Isaacs (»He was the most generous… and he was a rude boy!«, som The Congos formulerade det i en intervju).

Utan Cedric blir det kanske inte det mest rörande vokaluppträdandet i stan sedan Mr R&B tog The Dixie Hummingbirds till Immanuelskyrkan 1999, som undertecknad hade kalkylerat med. Likafullt är det karibisk gospel som den varken förr eller senare har låtit och vars mystik ingalunda är superlätt att gestalta på scen, men trots några felstarter och nödlösningar ror The Congos uppgiften för det mesta i iland i afton. Det är faktiskt även ett plus att de plockar material från hela sin katalog, ty där finns mer av värde än »Heart of The Congos«. Med det sagt, det är den nämnda 1977-klassikerns låtar – »Open Up the Gate«, »Sodom and Gomorrow«, allsångsfesten »La La Bam-Bam«, »Ark of Covenant« samt, så klart, extranumret »Fisherman« – som dominerar setet och gör den stora publiken som mest hänförd. De vitala, hårt dansande och muntra vokalisterna backas upp av ett femmannaband som spelar stramt, tajt, klokt. På sina ställen förekommer dub-breaks, som är lysande och gärna hade fått vara längre. Ofta får man känslan att alla inblandade anstränger sig lite extra för att täcka upp för den uteblivne medlemmen.

Annars är en höjdpunkt under konserten »Youth Man« från 1979 års album »Congo Ashanti«, vars upprepade textrad »Don’t let them take your rights from you« är särskilt svår att skaka av sig – eller lätt att ta med sig – just nu på grund av anledning. ■