Way Out West-torsdagen, enligt Pierre Hellqvist

Clipse (Flamingo)
Back by popular demand. På största scenen en solig eftermiddag på sloten före Zara Larsson håller Clipse inte tillbaka särskilt mycket alls. Med en för festivaler ovanligt resolut volym ligger basen ligger hela tiden på gränsen till att krossa glas. Det är Mike Tyson-slagkraft mot solar plexus enligt Cus D’Amato-modell. Naket, rått, monotont. Under sina sisådär femtio minuter på scen ägnar Pusha T och Malice marginellt med tid åt publikfrieri. De vet vad för varor de sitter på, vet deras effekt och vet att verklig makt uppstår bara av att människor samlas, så som vi gör. Pondus ändå.

The xx: Fiction (Flamingo)
På Way Out West 2017 lät The xx så fantastiskt att en trängd Ryan Adams fann sig nödgad att twittra förminskande saker om dem. Trots att Wandsworth-trion inte släppt någon ny musik sedan dess känns de mer samtida, relevanta och nödvändiga än någonsin såväl i sound som i hela sitt fortfarande lite blyga väsen. Ett jobbigt besked gör att jag omöjligen är kapabel att se hela konserten men en fluorescerande »Fiction« hinner tatuera in sig i själen likt ett livsförändrande minne.

Oklou: Thank You for Recording (Linné)
Flöjt som balsam för själen.