Way Out West-torsdagen, enligt Jonathan Eklund

Oklou (Linné)
Oklous musik kan visserligen breda ut sig, kläs med skarpa kanter och tung bas – men storheten ligger i de enkla melodierna och det nära tilltalet. Det är inte optimalt för en festivalspelning överlag, än mindre tidigt på kvällen och överlappandes mot Zara Larsson, men det funkar faktiskt. Kanske just för att hon inte konstlar till det, hon håller det lekfullt och mjukt. Med små medel skapar hon och medmusikerna en liten egen värld som rymmer såväl en lysande flöjt och en gunga som utsökta poplåtar som »Blade Bird« i fina liveversioner.

Anna von Hausswolff (Linné)
Om Oklou är mjuk är Anna von Hausswolff stenhård. Hela spelningen är en uppvisning i svängigt mangel, omöjligt att värja sig mot. Höjdpunkten är en tungt gungande »The Mysterious Vanishing of Electra« som utvecklas till någon form av röstduell mot gästande Nicole Saboune. De två vännerna pushar varandra hela vägen till häxskrik, helt oemotståndligt.

Mietze Conte (Pustervik)
Jag kan inte hjälpa det. Jag gillar dum dansmusik – allra helst när festivalkvällar börjar lida mot sitt slut. Och ja, Mietze Conte är definitionen av det. Det är korta låtar, högt BPM och tramsiga texter om att vara en liten kanin. Musik att bli glad av helt enkelt. Mietze Conte flänger och far, studsar och skrattar. Ser närmast överlycklig ut när tre personer crowdsurfar samtidigt. Visst är det lite konstigt att han mimar till de ofta uppitchade, inspelade rösterna för att direkt efter själv faktiskt skriksjunga – men hej, det är dum dansmusik då ska man inte fundera på petitesser.