Vad som helst är bättre än ingenting

No amount of money could buy from me
The memories that I have of then
No amount of money could pay me
To go back and live through it again

Dolly Parton var mycket.

Sprungen ur de enklaste omständigheter kom en reaktion i form av mottot »more is more«.

Drömmen om att lämna hemmet, vischan och fattigdomen var nu aldrig lika med att lämna den hon var. Dolly blev så klart med tiden mycket mer – stjärna, sexsymbol, ikon, varumärke, industri – men vidhöll alltid att hon innerst inne förblev »a mountain girl, a country girl«. Trots enorma rikedomar och ett ökänd slipat affärssinne förlorade hon aldrig blicken för utsatta människor, förlorade aldrig tacksamheten gentemot mamma och pappa (kanske allra tydligast artikulerat i »I Remember«) – och hon skrev ett oändligt antal låtar om dem, varav många av hennes starkaste.

En av Dollys favoriter ur den egna katalogen var »In the Good Old Days (When Times Were Bad)«. Den snillrika titeln skulle kunna signalera något ironiskt men gör allt annat än. Men det rör sig knappast heller om nostalgi. Den som har upplevt »Anything at all was more than we had« vill ingalunda göra det igen, men det behöver inte betyda att allt var värdelöst. Att de facto ha lyckats ta sig därifrån kan vara komplext och bitterljuvt. Kylan, sjukdomarna och rädslan över att inte överleva fanns det inget vackert i, men kärleken, gemenskapen och omtanken som präglade de formativa åren fanns med Dolly och hela hennes gärning in i det sista, och hur vackert blev inte det. ■