Sång för livet

Hon kommer tjugo minuter för sent in på det kafé vi bestämt plats på.

– Förlåt, jag är tidsoptimist, jag tror att jag ska hinna göra en massa saker på tio minuter men det går aldrig, säger Sabina Ddumba, iförd sin karaktäristiska turban där hon samlat sina flätor i en »knut« på huvudet.

Sabina Ddumba utstrålar trots sin ringa ålder – tjugo – pondus och lugn. Hon har också redan hunnit gästa Adam Kanyama, Mohammed Ali och Silvana Imam, turnerat med Jenny Wilson och hamnat på Billboardlistan genom att sjunga refrängen i Katy Perrys »Walking on Air«. Sabina har framfört Chuck Berrys »Havana Moon« på Polarprisgalan inför Kungen och slog förra året framför allt ned som en bomb i musiksverige med sin solodebut »Scarred for Life«. Den kom att bli en av 2014 års mest spelade låtar i Sveriges Radio. Nu är hon aktuell med uppföljarsingeln »Effortless« och planen är ytterligare en singel innan albumet.

Medan Sabina äter en grillad macka och sallad pratar vi om att »Effortless« kommer att ges ut mitt i melodifestivalhetsen. Många artister anpassar annars sina släpp efter vårens tävling för att ha en radiochans.

Sabina är oberörd. Hon tittar sällan på spektaklet och skulle själv aldrig vara med i Melodifestivalen.

– Även om det är en bra låt blir det inte en bra låt i det sammanhanget, säger hon. Jag har två vänner som är grymma som är med i år. De vill verkligen vara med, de trivs i de sammanhangen. Det respekterar jag verkligen, de gör ändå sin grej.

Att vara sig själv är just det Sabina vill med sin musik också. Det är det ansvaret hon har mot sina lyssnare.

– Jag tycker annars inte att jag har ett ansvar att vara på något speciellt sätt. Det är många som inte ser på artister som människor, men jag är lika mycket människa som du. Jag lever ett normalt liv, jag åker tunnelbana. Jag är alltid den jag är hela tiden. Det är den sortens förebild jag vill vara, att vara den jag är.

Mellan tuggorna berättar hon att hennes pappa ringt och sagt att hans kollega upplyst honom att Sabina var med i Damernas Värld, vilket hennes far hade funnit underhållande. Sabina har inte gjort någon intervju för tidningen utan figurerat i något annat sammanhang. Jag föreslår att de kanske har hakat på mediatrenden att uppmärksamma den så kallade »nya vågen« av tjejer.

– En våg som är rätt gammal vid det här laget och som aldrig kommer sluta. Den är här för att stanna, säger Sabina självsäkert och ödmjukt på samma gång.

Tjejer är givetvis inget nytt fenomen inom svenskt musikliv. Sabina Ddumbas namn hade också florerat inom musikscenen långt före debutsingeln. Precis som fallet varit för många av kollegorna. Det som glädjande nog är mer nytt är bredden. Kvinnliga artister har långsamt börjat få ta plats på sina egna villkor. Och mallen för vad som är svensk popmusik har sakta men säkert luckrats upp. En svart artist »behöver« exempelvis inte längre göra soul eller hiphop.

Även om fördomar och stereotyper i viss mån lever kvar. Som när Expressen till en artikel om Sabina Ddumba satte rubriken »Förortstjejen är på väg att erövra världen«. Det är svårt att tänka sig media presentera en vit soulpoptjej som Zara Larsson eller Molly Sandén, också från Stockholms förorter, på så vis.

Sabina skrattar och suckar på en gång.

– Jag läste igenom artikeln för att se om jag hade sagt något som fick dem att skriva just så, men det hade jag inte. Jag gick i skola i Hammarbyhöjden, dansade i Solna, bodde i Fisksätra, men jag har inte känt mig som någon slags »förortstjej«. Vad är ens en »förortstjej«? Jag har ingen aning.

»Scarred for Life« släpptes förra våren och för den som mot förmodan skulle ha missat den är det en kärlekspopballad. Med Sabinas röst i fokus lyfter den till något unikt, något helt omöjligt att värja sig emot.

Alla runt omkring henne hade alltid trott att det var mer åt neosoulhållet hon skulle gå. India Arie, Jill Scott, Erykah Badu, Slum Village och Lauryn Hill hör till hennes favoritartister sedan länge. Men det kändes inte rätt.

– Jag har lyssnat mycket på sådant och trodde till en början att det var dit jag ville ta det, säger hon. Men jag upptäckte att det var mycket roligare att lyssna på än att göra. Det finns redan och är inget nytt. Och just för att jag förväntades göra det ville jag göra något annat. Jag kan inte förklara vad för sound jag är ute efter, det är mer en känsla. Jag har tänkt stort. Stora låtar. Det har inget med tempo eller genre att göra, utan handlar mer om känslan jag får när jag sjunger. En låt som jag kan sträcka ut mina armar till. Det är snarare den känslan jag har letat efter än en särskild ljudbild.

– Vi har fokuserat på att göra en skiva som kan bli framgångsrik internationellt, säger Michael Angelo, engelsk producent som arbetar med Sabina, bland annat på »Effortless«.

Han är övertygad om att Sabina kommer att lyckas.

– När jag hörde »Scarred for Life« blev jag helt tagen. Jag hade inte hört någon sjunga på det sättet på väldigt länge. Hon är så trovärdig. Sabinas röst har förmågan att beröra människors känslomässiga inre. Den går inte att ignorera. Lyssnaren kan relatera till det hon sjunger, upplever någon slags samhörighet, förklarar han och säger vidare att förutom att hon har en naturlig talang är mycket produktiv och effektiv att arbeta med, full av energi och entusiasm och rolig att ha i studion.

Albumet är inspelat främst i London och Los Angeles med meriterade utländska producenter och låtskrivare. Exakt vilka det mer rör sig om vill hon ännu inte nämna då det fortfarande är oklart vad som kommer att hamna på skivan.

Sabina har inte ha några specifika önskemål på samarbetspartners utan låtit människor vars omdöme hon litar på sätta ihop henne med folk. Ibland har hon tagit en låt rakt av och bara fokuserat på sången, ibland har hon egna idéer på melodi, koncept eller texter som hon formulerar i samarbete med producenten.

Och Michael Angelo har rätt. Det är ett internationellt popsound. Med bombastiska refränger och små inslag av elektroniska dansmusikknep utmynnar det i låtar som man utan svårigheter kan föreställa sig bli spelade på radio och förekomma på topplistor i andra länder än Sverige. Men Sabinas influenser hörs också i mer än i rösten. Orgel och handklapp, trumbeats á la r’n’b från nittiotalet och körer är centrala inslag i ljudbilden.

Med sju syskon var det alltid musik på hög volym hemma hos Sabina Ddumba. Det kunde vara gospel, 112, R. Kelly eller James Brown. Förutom att hennes pappa spelar gitarr och trummor är det ingen annan i familjen som sett på musik som mer än ett lyssningsnöje. Ändå var det för Sabina självklart vilken väg hon skulle gå.

– Ända sedan jag var liten har jag haft en idé om att göra musik, men jag har alltid haft en ganska sund inställning till det, säger hon. Kan jag inte betala räkningarna med det får jag helt enkelt jobba med någonting annat så länge. Jag tror på Gud och tror att jag har fått en gåva, min röst.

– Jag har sett hur folk i min omgivning har talang för olika saker, men de använder den inte och är inte glada. Även om jag kan känna att jag är bra på att prata har jag lättare att uttrycka mig genom musik. Det kan vara att jag går och bär på någonting som jag kanske inte vågar säga till en viss person, då blir det genom musiken i stället. Att sjunga är terapi, det får mig att må bra. I kören får jag ut mycket känslor. Och rent allmänt är det bra för alla att känna, så att man inte blir känslokall och deprimerad.

Som sexåring började Sabina Ddumba gå och sjunga i kör. Som fjortonåring hamnade hon i Tensta Gospel Choir, som bland annat Jenny Wilson har tagit med sig ut på turné. Att det av alla talanger i den kören just är Sabina som nu sitter och pratar om sin solokarriär menar hon är mycket tur och tajming.

– Man är på rätt plats vid rätt tid och träffar rätt folk. Rätt skivbolag, att singeln blev klar och släpptes vid rätt tidpunkt. Min röst är inte bättre än mina körkollegors. Men jag har alltid gjort mycket grejer utanför kören. Jag har inte jagat eller planerat utan det har varit en organisk process som har fått ta tid och falla på plats av sig själv. Genom kören har jag fått en del sånguppdrag som i sin tur lett vidare. Och jag är ett socialt monster som är ute bland folk, vilket i sig leder till sångjobb. Dessutom gillar jag utmaningar och vill det här medan andra kan vara mer bekväma.

Jenny Wilson minns tydligt första gången hon trä ade Sabina Ddumba.

– Det var i min studio och jag skulle börja repa med åtta sångare från Tensta Gospel Choir. Sabina var en av dem och yngst, då femton. Hon var ganska tyst och lite avvaktande i början, med en stor toppluva neddragen långt att man bara skymtade hennes ögon. Men så fort hon öppnade käften baxnade man!

Jenny Wilson turnerade med kören fram till 2012 och hade även med sig Sabina själv på vissa spelningar, i New York bland annat.

– Jag har vetat länge att hon är född stjärna, fortsätter Wilson. Hon är extremt intelligent, kvick som få, sjukt rolig, kaxig och oerhört kärleksfull. Jag har en djup respekt för henne och trots vår åldersskillnad har jag sett upp till henne.

Sabina är ändå inte helt bekväm med att bli en »stjärna«.

– Jag tror mina vänner skulle beskriva mig som en person som inte sätter mig själv först. Det känns alltid konstigt när allt handlar om mig. Jag har inte kommit till den punkten där jag kan uppskatta det på riktigt. Det känns jättekonstigt att prata om mig själv. Det gäller inte bara att göra intervjuer, man stöter på folk på gatan nu som frågar hur det går och jag säger bara »nej, nej, nej, vi pratar om dig, hur mår du?«. Jag vill inte att det ska bli en ensidig konversation och att jag ska representera mig själv varenda gång.

– Jag har länge vetat att jag kan sjunga men det har aldrig känts som något märkvärdigt. Det tog tid för mig att acceptera hur min röst lät. Jag tyckte alla andra sjöng mycket bättre. Men till slut insåg jag att jag inte kan låta som någon annan, jag måste omhulda min egen röst eller lägga ner det. Jag är självkritisk och oerhört petig över min egen prestation. Jag utvecklas hela tiden och hittar alltid något som jag kan göra bättre. Låtar jag spelade in för två månader sedan vill jag göra om. Så gör jag det. Två månader senare vill jag göra om igen. Jag försöker fortfarande bli bättre på att lära mig att acceptera det som det är.

Ändå är det just det »operfekta« med Lauryn Hill som Sabina fascineras av och dras till.

– Hennes sätt att sjunga är inte flawless, det är inte »Beyoncé-rent« hela tiden. Beyoncé är Beyoncé, hon är asduktig och fantastisk. Men det kan nästan bli omänskligt ibland. Lauryn har sådan otrolig känsla. Jag hör så mycket smärta, allt. Jag gråter. Hennes musik har hjälpt mig genom mycket. Jag vill bli berörd när jag hör musik och hoppas att folk ska bli berörda och känna någonting med min musik också. De kan tycka illa om det, så länge de känner någonting.

Förra året uppträdde Sabina Ddumba tillsammans med delar av kollektivet Femtastic på en hyllningskonsert i Stockholm till The Latin Kings klassiska album »I skuggan av betongen«, där hon överraskade med att i »Blend dom« lägga en av kvällens tyngsta rapverser. Landets största hiphopproducenter och andra kollegor blev tagna på sängen och skrev kommentarer på sociala medier i stil med: »Måste spela in en rapskiva med Sabina.«

Men, säger Sabina med ett skratt, det blir ingen rap på skivan.

– Det var en engångsgrej. Jag rappar hemma i duschen, men har svårt för att göra det på allvar. Jag blir en annan person, händerna börjar flyga och göra massa konstiga signs. Det är verkligen kul att leva sig in i en annan roll. Men jag har redan en sak som jag är väldigt bra på. Hur bra mina rapskills än må vara är de inte på samma nivå som min sång. Och jag vill vara väldigt bra om jag ska göra det.