Sabina Ddumba: Homeward Bound

Det märks att Sabina Ddumba har ett förflutet i en gospelkör. Dels är det rösten, den djupa och starka klangen, dels energin i låtarna – i en intervju beskrev hon ambitionen att skapa stor musik, stora låtar. Väldiga. Musik som man kan sträcka ut sina armar till.
»Homeward Bound« är ett album fullt av poplåtar som bäst beskrivs som just stora, de försöker slå armarna om världen. Produktionerna är luftiga, fulla av reverb, körer och effekter som förstärker känslan, eller rättare sagt kraften som den där rösten och texterna förmedlar. Om något är det nog den rena kraften som syr ihop plattan, som framstår som ovanligt jämn. Inte ett enda spår känns värt att klicka förbi, tvärtom skulle hela paketet låtar platsa som singelsläpp. Allt är som gjort för radio och mäktiga gala- och festivalframträdanden. Jag dröjer lite extra vid »Kingdom Come«, en underbar och mäktig reggaelåt som avviker från det övriga mer poppiga upplägget och som kidnappar en till en bättre plats en stund. Enda invändningen som infinner sig är att en så pass versatil artist kanske kunde blandat in ytterligare några sådana äventyr. Men samtidigt är det en så pass självsäker platta av vad som i alla fall musikaliskt framstår som en befriande trygg och oängslig artist att den invändningen inte spelar någon roll.
Det har dragits paralleller till Mary J Blige, det är inte helt fel. Precis som souldrottningen satsar Sabina Ddumba på det storslagna och överväldigande, och följer gärna radiovänliga trender i sin musik. Hon är däremot skönt befriad från amerikanskans ständiga neuroser och bitvis rätt mossiga syn på könsroller. Det är ganska absurt att ens behöva nämna det, men som kvinnlig artist är Ddumba med och ger popmusiken ett modernt ansikte här. Det är ju en sfär med få kvinnliga subjekt. Det är ovärderligt och förtjänar en extra eloge vid sidan av själva musiken.