Peter Perrett: How the West Was Won

Det kan mycket väl vara så att »Another Girl, Another Planet« från 1978 är den bästa popsingel som någonsin släppts i Storbritannien.

Men det är svårt att leva på gamla meriter. Ofta blir det rentav fånigt och de senaste årens våg av gamla band som kommer tillbaka framstår inte sällan lika spännande som ett tandläkarbesök.

När The Only Ones återförenades 2007 viskades det försiktigt att nytt material var på väg. Men inget passerade demostadiet och Peter Perrett försvann tillbaka in i dimman igen. Visserligen nykter och enligt honom själv fri från droger men fortfarande under radarn. Livet har aldrig varit särskilt snällt mot den forna frontfiguren i gruppen som pendlade någonstans mellan punk och klassisk power pop och som aldrig riktigt passade in på någon av de bägge scenerna.

Efter upplösningen i början av åttiotalet gick det snabbt utför. Musiken hade hållit honom i tyglarna men när allt tystnade öppnades ett avgrundsdjupt håll av tunga droger och för mycket alkohol. Peter föll och tog sin fru Zena med i raset. Den där romantiska historien om hur de sexton år gamla rymde hemifrån, gifte sig och levde lite mer än vad man kanske borde höll plötsligt på att få ett förfärligt slut.

Tillsammans tvingades de kämpa mot missbruk och demoner en bra bit in på nittiotalet innan de lyckades komma på fötter igen.

Nu, efter år av tystnad, släpper sextiofemåringen sin solodebut och det är som att tiden stått stilla. Rösten, den där behagligt karga och Lou Reed-liknande, låter till och med bättre och inte en dag äldre än på mästerverken som spelades in i slutet av sjuttiotalet. Uppbackad av sina två söner Jamie och Peter Jr på gitarr och bas skapas det någonting närmast magiskt. Den avskalade kärlekssången »An Epic Story« tillägnas Zena som fortfarande finns med i allt han gör och den är så vacker att man golvas så snart den släpigt vassa gitarren kommer in.

Allt annat är lika bländande bra och sorgsamt elegant och det var väldigt länge sedan ett så trassligt liv gjorde sig lika fint på skiva utan några överdrivet stora klyschor. I titelspåret och den nattsvarta syrligt humoristiska historielektionen »How the West Was Won« betraktar Peter Perrett omvärlden genom sina alltid lika mörka solglasögon och förklarar att han, precis som alla andra, inte kan låta bli att älska Kim Kardashian. Varför vet han inte riktigt men det låter bra och det vore naturligtvis så enkelt att bara skratta åt att det kommer från en heroin chic-gubbe om det inte vore så att allt känns så brutalt uppriktigt och att albumet utan några helst problem kan mäta sig med The Only Ones mest briljanta stunder i studion. Utan tvekan ett av årets bästa alla kategorier.