Sturgill Simpson: Sound & Fury

– Om jag hade kommit med den här skivan eller den förra till något av de stora bolagen i Nashville hade de inte haft den blekaste aning om vad de skulle göra med den. De skulle ha tittat på mig som om jag vore galen. Det är lite så att jag gör det här för att visa att det de facto är möjligt – att folk bryr sig om personlig musik som inte låter som allt du hör på radio, att det finns en annan väg.

Detta sa Sturgill Simpson när jag träffade honom under turnén som följde på förra albumet »A Sailor’s Guide to Earth«. En kan lite undra hur han skulle formulera det kring »Sound & Fury«. Ty även om »A Sailor’s Guide to Earth« tog ut svängarna med konceptlikt sångcykeltänk, somligt retrosoulstomp och storskaligt orkestrerade arrangemang lyckades den ändå hålla merparten av countryklicken som närapå unisont utnämnt honom som genrens frälsare hyfsat nöjd. Det rörde sig ju ändå någon form av förlängd, låt vara frisinnad, americana.

Men det här?

Vad i helvete är det här?

»Sound & Fury« må vara mycket men är faktiskt i grunden ett rätt logiskt steg för Kentucky-killen vi gillar att kalla Stugge.

Nej, kanske inte uteslutande begripligt ifall du bara har hört hans föregående skivor.

Men fullt fattbart ifall du hört vad han har pratat om, noterat vad han gärna säger sig lyssna på (Tool, Skrillex etc) och inte minst vad hela hans attityd alltid har signalerat. Ty den här skivans hitech-bikerboogie är ett såväl frätande som flottigt långfinger upp i isterbuken på alla, och de är ganska många, som i förväg bestämt att han ska vara en countrymusikens arvtagare till Waylon eller Hag, en opinionsbildande symbolfigur som går i bräschen för allt och alla och som vägrar anpassa sig efter Nashville-maskineriets snäva, åtminstone förlegade, mallar. Hur mycket Stugge än älskar just Waylon och Hag, sistnämnde blev han rentav god vän med mot slutet av dennes levnad, är han givetvis på tok för klok för att vilja bli någon annan. Dels för att det inte går, av förklarliga skäl, dels för att det vore fullkomligt ointressant. På skiva efter skiva, i intervju efter intervju, har Sturgill Simpson deklarerat en ovilja att stagnera, att aldrig bli det folk tror att han alltid ska vara. »Sound & Fury« är knappast en slutpunkt, högst sannolikt rör det sig bara om en tillfällig anhalt, en lustfylld experimentverkstad med tillhörande anime-film för att artisten vill och nu har varumärke nog att kunna genomföra dylikt; living the dream, ni vet.

Om det sedan fuckar upp huvudet på traditionalisterna och får dem att kalla honom »svikare«, jamen då får det väl vara så.

Gissningsvis kan Sturgill Simpson inte bry sig mindre.

Gissningsvis kommer han förr eller senare hitta tillbaka till countryn – så sent som tidigare i år gav han trots allt ut den alldeles ypperliga honkytonklåten »The Dead Don’t Die« (till Jim Jarmusch-zombierullen med samma namn), så sent som i maj körde han ett set med pur bluegrass på Grand Ole Opry.

Gissningsvis är han i sina tankar redan någon annanstans musikaliskt sett, men först ska han ta den här lika oresonliga som psyksvettiga södernvägkrogdiscon ut på vägarna och det kommer mycket troligt bli både fult och farligt men mest av allt fantastiskt. Det tenderar att bli det när Sturgill Simpson med band ställer sig på scen.

»Jaja, vi fattar, vi fattar, men oavsett om skivan är logisk eller inte, oavsett om Stugge ger fan i förväntningar eller inte, oavsett hur fräsigt det låter live, måste väl skivan fortfarande vara bra, väl?«

Men det är just det »Sound & Fury« är, när du väl vant dig, när chocken som inte borde ha varit så mycket chock lagt sig. Eller, mer korrekt: skivan växlar mellan fantastisk, bra, duglig och ganska jobbig. Den lämnar dig allt annat än likgiltig.

Även om produktionen är snäppet för instängd och komprimerad – en pubrockrökare som »Last Man Standing« hade verkligen vunnit på mer luft mellan ljuden så att fläkten hade fått utrymme att slänga runt skiten – och det emellanåt blir omotiverade mängder gitarrmalande (»Best Clockmarker on Mars«, »Fastest Horse in Town«) känns det efter x antal lyssningar allt lättare att räkna upp anledningar till varför den här mot slutet av året lär höra till årets mest uppfriskande rockplattor – och varför vi trots allt lär återvända till den.

»Mercury in Retrograde« är utan tvekan en av karlns fem starkaste skapelser, med en för artisten ovanligt popsnärtig direkthet och en text som knappast sticker under stol med sin syrlighet:

»They come backstage and on my bus

Pretending to be my friend

Shaking hands behind grandstands

All wearing the same old grin

Oh, but none of them bother knocking

Oh, they all just come on in

Asking me what all my songs mean

Wonderin’ if they’re all about them«

Visst kan »Make Art Not Friends« ses som ett i från detta håll förutsägbart angrepp på sociala medier-livet men ännu mer svassar låten fram med en skallerormslug swagger när den samtidigt sätter in giftet i sin branschmässiga närmiljö:

»I love saying ’no’ to all the ’yes’ men

Just to see the look on their face

I love how everybody knows what’s best

But nobody knows their place

Sucker every second, stack ’em up to the sky

For every winner, there’s a hundred that died

So you get yours, and stay outta mine

Here’s to the memories, where do I sign?«

Även i »All Said and Done«, det närmaste albumet har en ballad och som med små justeringar hade kunnat vara en konventionell countrylåt, riktar udden mot musikvärldens falskhet och förljugenhet men också egna tillkortakommanden:

»Sitting in the tower without a clue or care

and goodbye opportunities hanging off of my head

Handing several items out to anyone who dares

Climb my own way up to the top just to get kicked down the stairs«

Och surra bäst ni vill om Queens of the Stone Age eller technorock men synnerligen lite rockmusik i dag har samma skump och bett som första singeln »Sing Along«:

»Compromise is made out of peace

But history’s made out of violence

After the war of the worlds has ceased

All that’s left is the deafenin’ silence«

Skivans första låt, om vi undantar en inledande instrumental, »Remember to Breathe« är ett välriktat slag i magen på det egna jaget, en påminnelse om vikten av att hålla sinnena på helspänn, helt enkelt för att inte ätas upp – låtarna som följer exponerar allehanda faror och fiender med ackuratess:

»Staying off the radar like a bomber on the run

Do another lap around the target just for fun

Stayin’ quiet, keeping calm until I find the one

Feel the wave wash over me when the deed is done«

»A Good Look« är ingen särskilt stor låt och kan även den ses som en respons på vår tids dygnet runt-exhibitionism och snabbkonsumerande klickkultur men firar likafullt vissa triumfer som neonsynthgräll och fartblind freakfunk i Funkadelic-skolan och bara blir ännu ännu festligare av det faktum att folktrubadurnestor John Prine är medkompositör:

»So enjoy it while you can

and say hi to all the boys in the band

’Cause it’s all over now

Just a flash in the pan«

Och så då två minuter och tio sekunder snabba eldklotet »Last Man Standing« som skjuter i väg i ett moln av rök, som i liveshowen lär bli lika avgörande som »Call to Arms« var på förra vändan, som trots Sturgill Simpsons till och från-utfästelser om att lägga av indikerar att han bara har börjat jävlas – med oss, branschen, sig själv.

»I don’t know how much more I can take

Well, I’m gonna keep going ’til I find out«

Tror inte vi inser hur glada vi ska vara för att vi har Stugge.

Hur la han fram det nu igen, då när vi sågs sommaren 2016?

– Som sångare är jag country men rent musikaliskt vill jag inte omges av några skygglappar. Även om det kan vara svårt ibland. I dag måste allt vara så tydligt kategoriserat och enkelt att begripa, men jag försöker att inte låta det begränsa mig.