Per Texas Johansson: Stråk på himlen och stora hus

Träblåsaren och kompositören Per Texas Johansson upphör aldrig att imponera på mig.

När han om och kring millennieskiftet upptäckte att han tappat lusten till att spela och lyssna på musik, vad gjorde han då? Jo, han lämnade sin framgångsrika jazzkarriär (mer eller mindre) bakom sig och började jobba som narkossköterska på Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge. Vilken självinsikt! En av svensk musikhistorias mest föredömliga handlingar.

Och när han sedan återfick lusten till att spela och lyssna på musik, vad gjorde han då? Jo, han bildade ett band tillsammans med vibrafonisten Mattias Ståhl, steelgitarristen Johan Lindström och trummisen Konrad Agnas och realiserade det mästerliga albumet »De långa rulltrapporna i Flemingsberg« (2015). Vilket mod! En av svensk musikhistorias mest storstilade och lyckade comebacker.

Sedan »De långa rulltrapporna i Flemingsberg« har Per varit involverad i ett försvarligt gäng fantastiska skivor: The Revoid Ensembles »The Revoid Ensemble« (2016), Barry Guys »The Blue Shroud« (2016), Konrad Agnas/Johan Graden/Per Texas Johanssons »Bakgrundsmusik« (2017), Rebecka Törnqvists »Home Secretary« (2017), Johan Gradens »Olägenheter« (2018), Johan Lindström Septetts »Music For Empty Halls« (2018), Jari Haapalainen Trios »Fusion Live« (2018, Orakels »Orakel« (2019), Fire! Orchestras »Arrival« (2019)… Ändå kände jag viss pirrande nervositet innan jag premiärlyssnade på »Stråk på himlen och stora hus«, uppföljaren till »De långa rulltrapporna i Flemingsberg«. Blixten slår ju, som bekant, sällan ner på samma ställe två gånger. Skulle Per, Mattias och Konrad – samt de nytillkomna instrumentalisterna Josefin Runsteen (violin), Margareta Bengtsson (harpa) och Rebecka Törnqvist (röst) – verkligen kunna nå upp till föregångarens skyhöga höjder igen?

Låt mig besvara den frågan med en retorisk fråga: Imponerar Per Texas Johansson alltid på mig?

I mina öron låter »Stråk på himlen och stora hus« som en slags blandning av Warne Marsh »Jazz Of Two Cities« (1957) och Eric Dolphys »Iron Man« (1968) – precis som de plattorna är den svävande, grundad, romantisk, realistisk, intellektuell och emotionell en och samma gång. Vissa låtar på den, som »Här börjar regnbågen« och »Jalusi« (underbar titel!), är så vackra att tid och rum upphör att existera – när Margaretas harpa, Pers tvärflöjt, Mattias vibrafon och Konrads percussion liksom smälter samman i den sistnämnda har jag nära till glädjetårarna. Andraspåret »Siffror & tecken« är å sin sida en vilt frustande historia som påminner en del om »Tjuven« från »De långa rulltrapporna i Flemingsberg«.

Med andra ord bjuder »Stråk på himlen och stora hus« på sväng för både ens hjärta och hjärna. Tills Per Texas Johansson släpper något nytt kommer jag att leva i symbios med den.