Freddie Wadling: The Dark Flower (Den mörka blomman)
FREDDIE WADLING
The Dark Flower (Den mörka blomman)
Capitol/EMI
Betyg: 7
Den tyska kosmiska musiken har, inbillar jag mig, alltid lockat Freddie Wadling. Popol Vuhs musik till Werner Herzogs filmer till exempel.
Därför är det extra roligt att den första låten här är en lysande cover på »Jennifer« från Fausts fjärde album. Sången är lågt mixad på originalet, en suggestiv melodi maler framåt i långsam takt, och försvinner in i ett mer experimenterande slutparti. »Jennifer ditt hår brinner« – som låten heter med svensk text – plockar fram sången och betonar den melodiska kärnan. Det blir en rätt vanlig rocklåt. Dock med en enorm nerv, särskilt när Wadling tar i och sjunger ut på slutet.
Kunde han inte ha gjort en hel skiva med krautcovers och hyrt Silverbullit eller Audionom som kompband? Det hade varit något att bita i.
Men det vore kanske ett alltför våghalsigt projekt, »The Dark Flower (Den mörka blomman)« är en logisk fortsättning på förra plattan »Jag är monstret« – liksom den gången producerar och arrangerar Johan Lindström, och välkända svenska pop- och rockartister har specialskrivit låtar till Sveriges mäktigaste och mest säregna röst. Produktionen är djup, detaljrik och torrsnygg.
Personligen har jag lite svårt för delar av »Jag är monstret«. Och då tänker jag inte bara på låtarna av Mauro Scooco och Per Gessle, utan även Thomas Öbergs tre bidrag som vill Freddie Wadling väl men är överlastade med missriktat bagage. Det här albumet vågar mer, och det känns som att man kommer närmare sångarens själ. Upplägget med en svensk och en engelsk del må vara splittrat, men funkar och det finns en charm i konceptet som säkert är en kompromiss mellan olika viljor.
Den svenska skivan har två andra covers. Den läskigt vackra balladen »In Heaven (Lady in the Radiator Song)« från David Lynch-filmen »Eraserhead« förvandlas till »I himlen« och ligger helt rätt i Wadlings mun. Imperiets »Café Cosmopolite« känns däremot tveksam. En bra låt och en okej tolkning, men varför? Det finns ju så många andra låtar.
Ett annat frågetecken är sångerskorna som dyker upp här och där. Fina röster (Anna Ternheim, ElleKari Larsson, Meja, AK von Malmborg), men de tillför sällan en extra dimension. Anna Ternheims ballad »Du och jag« är i och för sig en duett, och som sådan öm. AK von Malmbergs sång i mitten av »Här slutar kartan«, skriven av Stina Nordenstam, skapar mest en onödig musikalkänsla. Men det är en bra låt. Detsamma kan sägas om Nordenstams andra bidrag »Allt har varit möjligt länge nu«, en suggestiv nattradioblues som kretsar kring den sena timmens funderingar.
De övriga två svenskspråkiga låtarna, av Peter LeMarc och Tomas Andersson Wij, är bra utan att det hugger till.
»The Dark Flower« avslutas med den tjugofyra minuter långa »Kira Kira«, som är en samling skisser och improvisationer i tio delar. Ett hopkok av idéer som tvinnats ihop. En fascinerande resa i Wadlings musikuniversum. Fraser känns igen, gamla bekanta dyker upp, nya ansikten tittar förbi. Det är beats, blås och en känsla av en nattklubb vid världens ände. Han sjunger Captain Beefhearts »I’m Gonna Booglarize You Baby«, några övergångar låter som något med Residents. Ett par minuter senare och det är ett tivoli vid världens ände. Blue For Two och Fläskkvartetten ekar från det förflutna när stråkar och synthar ligger långt fram och bultar. Ett kinesiskt mellanspel. Vacker, filmisk musik som kunde vara hämtad från soundtracket till nästa David Lynch-film. Ett snabbt klipp och vi är åter vid nattklubben, Freddie Wadling sjunger »We got the power and the glory« och ett piano svävar i väg ut i det okända och drömmen avstannar.
Frågan är om inte alla de här fragmenten borde ha varit utgångspunkten för hela skivan. Nåja, det är »Kira Kira«, och Faust-covern, som jag kommer att återvända till flest gånger. Men resten av skivan är rätt bra den också.
PM JÖNSSON
2009-01-27
