PJ Harvey & John Parish: A Woman a Man Walked By
PJ HARVEY & JOHN PARISH
A Woman a Man Walked By
Island/Universal
Betyg: 7
PJ Harveys förra album »White Chalk« var kittlande steg in i någonting nytt. Hon lärde sig på kort tid att spela piano, försökte hitta andra uttryckssätt. Nästa platta i samma inriktning, tänkte jag, kan bli riktigt bra.
»A Woman a Man Walked By« är nu ingen uppföljare till »White Chalk« , utan en fortsättning på PJ Harvey och John Parishs första gemensamma platta »Dance Hall at Louse Point« från 1996.
Möjligen behöver hon stanna upp, stå kvar på tröskeln, innan helt nya rum öppnar sig. Det är musik som vecklar ut sig åt alla möjliga håll. Och det har så klart mycket att göra med att det är ett samarbete, de har i nio av tio fall skrivit låtarna tillsammans. Parish brukar annars producera eller spela på Harveys skivor. De har varit varandras bollplank i snart tjugo år.
Det mest fascinerande med den här skivan är Polly Jeans sång. Hon sjunger på olika sätt på varenda låt. Behandlar rösten som ett instrument, letar efter olika röster för att illustrera texterna. Det är en av hennes största styrkor som får flyga fritt på de tio låtarna, som pendlar mellan lågmälda betraktelser och frustande utbrott.
Hon skäller som en hund i »Pig Will Not« (inspirerad av en Charles Baudelaire-dikt) och i titelspåret sjunger hon »I want your fucking ass«. Det är hårt, med en taggig desperation och, faktiskt, en del humor i texterna. Hade alla låtarna varit åt det här hållet kunde Harvey & Parish döpt projektet till Grinderwoman. Titelspåret hänger ihop med en annan låt som är jagande och filmisk, ekon från Parishs soloalbum och soundtrackjobb sipprar in.
Gitarrerna gnisslar även i »Black Hearted Love«, som luktar MTV-hit från när som helst under nittiotalet. Refrängen sätter sig i skallen, men jag är mest förtjust i när de båda drar ner tempot och letar sig in i nervpirrande stämningslägen. »April« är en slags soulballad. Den sitter, direkt. Liksom nakna »Soldier«, suggestiva »Passionless, Pointless« och »Cracks in the Canvas«, en bön till högre makter med talad text.
Vissa låtar har kanske onödigt många lager, men rösten bryter sig igenom alla tvära kast. Nej, rösterna – olika röster, från samma källa.
PJ Harvey, fortfarande en av vår tids allra bästa rocksångerskor.
PM JÖNSSON
2009-03-31
