Chicagojazzen: Misantropi för nybörjare

CHICAGOJAZZEN

Misantropi för nybörjare

Irrlicht

Betyg: 8

Scen: Ett pojkrum; stängd dörr, obäddad säng, vrålande stereo, bläckfläckigt skrivbord, allmänna serietidningshögar.

Tid: Sen eftermiddag, hösten 1993.

Vid skrivbordet sitter Johan, han njuter i fulla drag av noisetrion The Dead C:s platta »The Operation of the Sonne«. Exakt i samma ögonblick som dess öppningsspår – »The Marriage of Reason and Squalor« – når sitt crescendo kliver hans yngre bror Jens in genom dörren.

Jens: [vänd mot stereon] Du vet skivbolaget 2 Tone?

Johan: [tvekande] Jaaa?

Jens: Det här måste ha getts ut på No Tone.

Självbelåtet leende över Jens läppar, sarkastiska applåder från Johans håll. Ridå.

Plötsligt, alldeles nyss, slogs jag av en tanke: Det var länge sedan någon ifrågasatte min smak. I drygt nio månader har jag nu hållit mitt »svåra« musiklyssnande helt för mig själv, skött det privat. Stockholms samtliga klubbarrangörer har slutat boka mig som CD-spelare. Tiden då jag drev halva Sonic-kontoret tokigt med mitt Antti Rannisto-diggande är förbi. Blotta tanken på vad min älskade flickvän Jenny skulle göra om jag vevade i gång, säg, Uské Orchestra i hennes närhet gör mitt skinn alldeles knottrigt.

Missförstå mig rätt, det är inte så att jag vill kokettera med mitt tycke – »Gud vad avant jag är, asså« – men ibland saknar jag denna tvivlande opposition. En fråga som »gillar du verkligen det här?« öppnar för möjligheter att ånyo definiera varför man älskar vissa saker. Ställd inför människor som rackar ner på ens favoritskivor vässar man sina argument, utövar man sin mission ur underläge. Givetvis finns det inget »rätt« eller »fel« när det handlar om toner, men att diskutera dem är då för det mesta nyttigt och roligt.

Anledningen till att jag kom att filosofera över allt detta stavas Chicagojazzen. Skellefteåbon Erik Karlsson – som är Chicagojazzen – hyser ju en gång önskan att hans musik ska väcka upprörda känslor. »Om någon tycker att det är för ostämda gitarrer eller för mycket brus brukar jag ofta vilja jävlas och gör nästa låt mer dissonant och mer distad. Det är bättre om folk blir irriterade än om de är likgiltiga«, sa han i Sonic #52. För någon månad sedan skickade han ett gäng mp3:or till mig, mp3:or som tillsammans utgör den fabulöst titulerade fullängdaren »Låtar som morsan kommer hata«. »Det här är mitt projektarbete«, förklarade han i ett mejl som följde dem. »Det primära målet med det var att ge mina fusionälskande musiklärare en rejäl huvudvärk.«

Ingen rök utan eld; Chicagojazzens konst är precis så motsträvig som ovanstående citat belyser. Vill du plåga Weather Report-fans hyser den ammunition. Känner du för att hamna i bråk med ett gäng korvätande birasvennar är det bara att kräma den utanför någon Sibyllakiosk. Om du söker en kör av »gillar du verkligen det här?«; låt dina mest o-avantiga kollegor ta del av den. Hade den existerat 1993 hade jag lyssnat på den tills Jens drämde en wok i huvudet på mig, sanna mina ord.

Men – viktigt, viktigt – Chicagojazzen är samtidigt så väldigt mycket mer än bara ren provokation. Alla hans låtar genomsyras av stort kunnande, stor själ, stor egensinnighet och lysande skaparkraft. Alla hans låtar startar filmer i mitt huvud, får mig att reagera.

Och LP:n »Misantropi för nybörjare« – Eriks vinyldebut efter fem digitala EP:s och en kassett – är det bästa han släppt, hittills.

Över tolv spår bjuder den på allt suveränt som är Chicagojazzen; skramlande trummor, nylonsträngade gitarrer, lo-fi-sus, Slint-minnande passager, Anticon-grooves, melankoliska melodier, Godz-kaos, rena urladdningar, proggiga Träd, Gräs och Stenar-stämningar, ylande och ordlös sång. Att bolaget som realiserar den, Irrlicht, till hälften drivs av Erik Enocksson känns logiskt; »Misantropi för nybörjare« tar med lätthet plats bredvid Enockssons »Farväl Falkenberg« i genren »sensationell och mestadels instrumental musik«.

Stor kärlek. Dag ut och dag in lägger jag »Misantropi för nybörjare« på skivtallriken (den är pressad på vit vinyl för övrigt, skitsnyggt) och vrider upp volymen, dag ut och dag in når den mina öron.

Mina ensamma öron.

Någon gång i framtiden kanske jag åter får chansen att bli betvivlad. Till dess; köp »Misantropi för nybörjare«.

JOHAN JACOBSSON

2010-04-27