Way Out West-lördagen, enligt Jens Karlsson Vukovich

Lila Iké (Flamingo)
Sent tillagd i schemat och placerad på den stora Flamingoscenen som första akt för dagen. Lila Iké får också dessutom ses som lite av ett finsmakarnamn i en genre som mer eller mindre helt förbisetts av Way Out West genom åren. Den enda jag kommer på som tidigare fått representera »renodlad« reggae och dancehall på festivalen är väl magnifika Koffee för fyra år sedan, som då dessutom hade fått en smärre crossoverhit med dancehallrökaren »Toast«.

Att det också är skralt med folk framför scenen när den jamaicanska artisten och hennes band kliver in på densamma är inget som verkar bekomma henne över huvud taget. Med naturlig star quality och utstrålning bjuder hon in alla närvarande till sitt musikaliska universum. 

Tillsammans med sitt kompband, klassiskt snortajt men med ett ytterst sparsamt visat engagemang (basisten ser ut att sitta och sova på en stol genom de första tre låtarna), bjuds det på spår från både fjolårets debutalbum och den ännu starkare EP-given »The ExPerience« från 2020.

Fantastiska »Second Chance« på Dennis Browns klassiska »Promised Land«-riddim sticker ut och jag älskar också hur Lila Iké väver in delar av dancehallklassiker som Garnett Silks »Complaint« och inte minst den monumentala »Bonafide Love« med Buju Banton & Wayne Wonder, för övrigt kanske den ultimata dancehallåten.

Avslutningen med blytunga »Where I’m Coming From«, en av de senaste tio årens absolut bästa reggaelåtar, med Iké framme vid kravallstaketet är en avslutning som heter duga. Det här kan vi väl göra om snart igen, Way Out West?

Wilco (Linné)

Tredje gången gillt för Wilco på Way Out West? Efter att själv ha upptäckt bandet 1999 i samband med deras poporienterade tredje album »Summerteeth« och en efterföljande magnifik spelning på Roskildefestivalen samma år har jag hållit chicagobandet nära hjärtat, men samtidigt lämnats frustrerad då deras tidigare besök i Slottsskogen 2009 och 2012 präglats av både krautrockoväsen (inte min tekopp) och lite loj känsla överlag.

I år är dock känslan något annat. För det första har de flyttats in i det mer intima Linnétältet och det gagnar verkligen Jeff Tweedy och hans mannar. Dessutom låter det sanslöst bra från första tonen i starka öppningen »Handshake Drugs« och hela vägen in i mål. 

Wilco ska nog egentligen upplevas utanför det komprimerade festivalområdet, men denna gång har de satt ihop låtlistan på ett mycket bättre sätt än tidigare. Till höjdpunkterna räknar jag Beatles-minnande poppärlan »Hummingbird« (min tekopp), akustiskt snyggt drivna »If I Ever Was a Child« och inte minst »Via Chicago« med makalöst trumspel av Glenn Kotche.

När första ackordet i »Jesus, Etc.« slås an brister det plötsligt för mig och tårarna kommer obehindrat. Två och en halv dags intensivt festivalande har säkerligen dragit ner motståndskraftwn, men det spelar mindre roll. Det är vackert och förlösande. 

Jag kan utan problem rabbla trettio Wilco-låtar jag hade föredragit som konsertavslut framför krautboogien i »Spiders (Kidsmoke)«, men precis när jag känner att irritationen håller på att ta överhand lägger de in någon form av kombinerat allsång- och handklappsparti och vi är vänner igen. Slutet gott, allting gott!

Gorillaz

Efter att ha känt viss tveksamhet kring om detta verkligen är material för en avslutande headlinespelning är det bara att lägga sig platt. Det visar sig ganska direkt att Gorillaz är en helt perfekt akt för det hedersamma uppdraget. Musiken är ju på många sätt ett koncentrat av hela festivalen: pop, r’n’b, electro, hiphop, funk och säkert en handfull genrer till.

Damon Albarn och hans briljanta storband levererar en eklektisk hitparad och det är hjärtevärmande att se Albarn i sitt numera rätta musikaliska habitat, efter att bevittnat två återföreningsspelningar med Blur här på Way Out West där känslan av distans och en viss lättja från britpoparkitekten har varit svår att undgå.

»On Melancholy Hill«, en av de absolut finaste låtar Albarn skrivit, är rent majestätisk, men på en upplaga av Way Out West som varit svältfödd på hiphop är det närmast förlösande när det i slutet av konserten bjuds på gästspel av de ikoniska rapparna Yasiin Bey (tidigare Mos Def), Bootie Brown (Pharcyde) och Psodnuos (De La Soul). Även stadens egen stjärna Yukimi Nagano gästar ytterst förtjänstfullt och bidrar till att stänga årets fest på ett värdigt sätt.

Annat att notera: Väckelsemötet med Joshua Idehen på Höjden, allsången och yran på Veronica Maggios avslutande hitparad, Terras euforiska homecomingfest i Linnétältet och det förlösande ögonblicket när Saint Etienne drar i gång sin version Neil Young-örhänget »Only Love Can Break YourHeart« efter långt teknikstrul.