Way Out West-lördagen, enligt Marimba Roney

Lila Iké (Flamingo)
Det är inte ofta reggaeroyalty bokas till Way Out West (Varför? Svenskar gillar reggae på sommaren.) Lila Iké har visserligen bara två längre skivor bakom sig, men har på dessa (och samarbeten med bland andra Joey Bada$$, H.E.R. och Ezra Collective, som hon gästar senare på samma scen) redan visat att det är i toppen hon tillhör.

Det blir dock tydligt utifrån den glesa publiken att Sverige inte upptäckt just denna diamant ännu. Lila gör allt hon kan för att verkligen presentera sig, vilket leder till lite för många upprepande mellansnack. Men det hon levererar musikaliskt går inte att ha några invändningar mot. Tvärtom manövrerar hon ursnyggt mellan melodiösa dancehallvibbar och blytung rootsreggae med sin varierande sångröst från mjuk r’n’b till one drop deejaystil.

Det jamaicanska femmannabandet håller ett sedvanligt mäktigt groove till synes utan en min, utan någon som helst rörelse och ansträngning, som bara riktiga reggaemusiker kommer undan med, till och med kan hyllas för.

Lila Iké lyckas väva ihop inslag av Dennis Browns ”The Promised Land” sömlöst med delar av Sades ”Smooth Operator”, och syr även in en av världens bästa låtar »Bonafide Love” (Buju Banton & Wayne Wonder), vilket ger det där lilla extra till vetgiriga reggaefantaster.

Ezra Collective (Flamingo)
När trummisen och bandledaren Femi Koleoso efter omkring fyrtio minuter av total dansorgie säger till publiken att nästa låt kommer vara klimaxen och att alla ska göra sig redo tittar flera i publiken på varandra: »Ännu mer?!«, innan alla återigen andas in extra syre, släpper på alla hämningar och hänger sig åt dansen med ytterligare emfas. I drygt en timme levererar den brittiska kvintetten sin fenomenala, glädjefyllda afrobeatsjazz, som jag först var tveksam till skulle ge samma euforiska känsla på en stor festivalscen i dagsljus som när jag såg dem på en mörk nattklubb i Köpenhamn.

Men när nämnde Koloseo, hans bror TJ Koloeso och barndomsvännerna Joe Armon-Jones, James Mollison och Ife Ogunjobi tackar för sig, med Bob Marleys »Sun is Shining« strömmande ur högtalarna, och solen faktiskt tittar fram bakom de gråa molnen, undrar jag om inte den avslutande låten »God Gave Me Feet for Dancing« med gästande Yazmin Lacey faktiskt är en vetenskaplig sanning.

Annat: Fotbollströjor har länge varit ett givet festivalplagg, men med ett nyss avslutat VM och fotbollsfruar som är influencers är det märkbart populärare än tidigare år (gärna korta på tjejerna). På londonbördige rapparen AJ Traceys uppträdande i Linnétältet finns alla av den engelska huvudstadens större klubbar representerade, framför allt Arsenal och Chelsea (nästan rörande att se glädjen från en kille iförd Thiago Silva-tröja när Tracey framför Dave-samarbetet som bär nämnde spelares namn).

Det här leder dock till en udda avslutning eftersom Tracey avslutar konserten med orden: »A special shout out to all Spurs-fans.«

Buropen haglar.

En annan ung herre med Bukayo Saka på ryggen mumlar högt utan ironi: »Jag tyckte han var bra, tills han sa det där.«