Willie Nelson: Country Music + Solomon Burke: Nothing’s Impossible
WILLIE NELSON
Country Music
Rounder/Universal
Betyg: 6
SOLOMON BURKE
Nothing’s Impossible
E1
Betyg: 7
Två skivor där det fanns förutsättningar för något stort.
Willie Nelson i produktion av T-Bone Burnett, en man som bättre än de flesta brukar få countrybesläktad musik med anor att låta både fräsch och tillräckligt angelägen för att belägra försäljningslistor.
Solomon Burke i produktion av den nyligen bortgångne ljudvisionären Willie Mitchell, vars patenterade stilistik och komprimerade dramatik skulle kunna ta den enorme men ibland bekväme soulkonungen till nya nivåer.
Willie Nelson har klargjort att producenten fick styra inspelningarna helt efter eget huvud; välja studio, musiker, medarbetare och av skivans femton spår handplockade T-Bone Burnett fjorton (blott avslutande standarden »Nobody’s Fault But Mine« var sångarens förslag). Just detta faktum ligger nog skivan mer i fatet än vad de inblandade riktigt hade tänkt sig.
För trots att Burnett ombesörjer allt med sedvanlig lyhördhet, använder de klokaste av Nashville-katter och har en konkret idé med skivan – en slags countrymusikens motsvarighet till Nelsons »American songbook«-tolkningar på »Stardust« – låter det lite för ofta som att Willie ser skivan som ett i raden av skrivbordsplanerade beställningsjobb. Det känns som att han har virvlat förbi studion och sedan försvunnit i ett rökmoln (ni vet vad för sort) lika snabbt. Han har så klart en relation till merparten av materialet, men går inte in i projektet med samma hjärta som han exempelvis gjorde på fjolårets lustfyllda Asleep At The Wheel-samarbete eller 2006 års emotionella »You Don’t Know Me: The Songs of Cindy Walker«.
De senaste decennierna har det varit allt annat än ovanligt att mer eller mindre framkrystade producenter och gäster sabbat skivor där Willie Nelson uppträtt oklanderligt. På »Country Music« är det lite tvärtom.
Som tur är har han som i dagarna fyller sjuttiosju år en hög lägstanivå, men att skivan i slutändan utgör en skapligt viktig ägodel för den trogna skock som vägrar släppa taget om honom kan man främst tacka bandet (Jim Lauderdale och Buddy Millers bakgrundsharmonier, inte minst) och det överlag inspirerade låtvalet för. Det är lite kul att den yngsta kompositionen i sällskapet är en uppdatering av den tidiga Willie-singeln »Man With the Blues« från 1959. Därifrån söker sig plattan bakåt i tiden. Här finns det tämligen självklara – »Satisfied Mind«, Al Dexters frejdiga skröna »Pistol Packin’ Mama«, Hank Williams smärtsamt vackra »House of Gold«. Skivan rymmer också aningen mer otippade saker som den traditionella folkballaden »Satan Your Kingdom Must Come Down« och en föga sönderspelad Bob Wills-pärla som western swing-vurmaren Nelson faktiskt aldrig hade hört när Burnett spelade upp den. Alltsammans småputtrigt och hantverksskickligt, om än sällan särskilt omvälvande. Och sånginsatsen i Ray Price och George Jones honkytonkpärla »You Done Me Wrong« skulle sannolikt ha skrotats ifall Willie åtminstone ibland kunde prioritera mer än en tagning framför ännu en runda golf.
Solomon Burke och Willie Mitchell var själsfränder och telefonbuddies i flera decennier men sammanstrålade rent fysiskt först hösten 2008 och beslöt sig på stubben göra verklighet av den där gemensamma skivan de så länge haft på agendan. Antagligen medvetna om att chansen inte skulle komma åter – Mitchell var vid tidpunkten åttio år, Burke sextioåtta.
Trots att klockan var sent slagen då Burken dök upp i Memphis beordrade Mitchell sina musiker att dyka upp för en improviserad session som när den framåt småtimmarna var avslutad hade resulterat i två låtar som gav mersmak. Den Los Angeles-stationerade tungviktaren återvände senare för ytterligare arbete, att han skulle stanna längre den här gången bekräftades av att hans berömda kungatron en dag plötsligt fanns på plats i studion. Burke blev kvar i fem veckor.
Willie Mitchell var motorn under Hi Records storhetsperiod på sjuttiotalet och huvudarkitekt bakom Al Greens på alla vis laddade soulsymfonisuccéer. Så sent som på nollnolltalet gjorde Green med Mitchells hjälp två ypperliga album, »I Can’t Stop« och »Everything’s OK«, där producentens omisskännliga ljudbild var imponerande intakt. Glädjande nog är läget detsamma på »Nothing’s Impossible«.
Mitchell står för merparten av kompositionerna och tur är väl det för de två soulbluesklichéer som Burke själv bidrar med drar ner helhetsintrycket. Däremot är herrarnas gemensamma skapelse, sex minuter långa »Dreams«, desto mer majestätisk med Hi-erans karaktäristiskt suggestiva stråkarrangemang och en patosfylld sånginsats där Burke vänder ut och in på sig själv i ett stycke av intensiv soul searchin’.
Det finns flera liknande stunder, sällan träffande första gången man hör dem men med en osviklig förmåga att undan för undan likt en orolig ande hemsöka ens innersta. Mitchell-materialet är sensuellt, svepande, på gränsen till episkt. »It Must Be Love« hör rentav till det mäktigaste någon av dem har varit inblandad i, och när det gäller giganter av detta slag säger det en hel del.
Två skivor där det fanns förutsättningar för något stort.
I fallet Willie Nelson tillåter T-Bone Burnett inga tydliga bottennapp men den sista, avgörande tändningen uteblir. Av Willie Mitchell triggas Solomon Burke till flera oförgömliga prestationer men någon inblandad borde kanske haft omdöme nog att avlägsna ett par skönhetsfläckar.
PIERRE HELLQVIST
2010-04-27
