Reflection Eternal: Talib Kweli + Hi-Tek
REFLECTION ETERNAL: TALIB KWELI + HI-TEK
Revolutions Per Minute
Blacksmith/Warner
Betyg: 6
En speakerröst deklarerar redan i introt syftet med »Revolutions Per Minute«: Reflection Eternal vill förändra hiphop-paradigmet. Och hur ska man förstå en sådan ambition? Det går knappt. Uppgiften är lika stor som orden.
Men så är också Talib Kweli halva duon, han som är stämplad som den intellektuelle rapparen. Han som inte bara vill spegla samhället utan också förändra det, i riktig Obama-anda. Hedervärt så klart och definitivt sådant man kan sprida för bilden av »den goda hiphopen«. Men det är också lite… tråkigt.
Tråkigt för att det är så förutsägbart. Tråkigt för det känns som det blir på för stort allvar. Lyssnar man med det uttalade syftet i bakhuvudet blir man mest förbryllad. Lyssnar man mer förutsättningslöst, på musiken, på helheten, finns det faktiskt mer att hämta. Nämligen flera låtar som sticker ut och hakar sig fast: »Ballad of the Black Gold« om något så politiskt som olja, ackompanjerat av militärliknande trummor, »Get Loose« som skiljer sig från det i övrigt lunkande tempot på skivan. Talib låter vassare än sitt vanliga tugg som ibland kan bli lite väl malande och indiebandet Chester French gästar med själfull refräng. Tyvärr blir ingen av de här två låtarna singlar.
»Revolutions Per Minute« har kallats för Reflections Eternals musikaliska mognad. Allt annat vore ett misslyckande eftersom det har gått tio år sedan föregångaren och debuten släpptes. Utvecklingen märks framför allt på Hi-Tek som både lyckats behålla sitt sound och bredda det. Hi-tek, lite som den vars glans Talib Kweli reflekteras i.
Men ett riktigt magplask får också plats: »Midnight Hour« med Estelle, där refrängen ger rysningar av obehag. Ett försök till att kopiera receptet Amy Winehouse och Ghostface? Det funkar inte.
På det stora hela är denna efterlängtade uppföljare matig. Men den behöver tid.
Det är absolut en sådan där skiva som kommer att växa.
DANINA MAHMUTOVIC
2010-06-01
