Mavis Staples: You Are Not Alone
MAVIS STAPLES
You Are Not Alone
Anti/Cosmos
Betyg: 6
»Det är en skiva som växer.«
En av musiktyckandets främsta klyschor, nästan i nivå med idrottens »bollen är rund«.
Egentligen är det väl så här: bra skivor växer, mindre bra skivor växer inte – annat än på träd.
Första gången jag hade »You Are Not Alone« i lurarna såg jag albumet som en smärre uppenbarelse. Mest för att Mavis Staples med Jeff Tweedys hjälp gjorde något helt annat än på föregångaren »We’ll Never Turn Back«. 2007 års Ry Cooder-producerade hyllning till medborgarrättsrörelsen var visserligen fenomenal men visade bara en liten del av sångerskans kapacitet. På nya skivan tyckte jag att en mer komplett återgivning av människan Mavis Staples gavs utrymme.
Så är det sannolikt också, men det innebär inte – vilket framgår mer och mer – per automatik ett oförglömligt resultat.
Man hör tendenser till en storartad skiva och i än högre grad tecken på att Jeff Tweedy i producentrollen nog inte riktigt vetat vad för ett album han ville göra, utöver att få chans att i Wilco-loftet få trivselmysa med den omvittnat varma gospelveteranen.
Det man hade önskat sig här är en hel skiva med hans låtar. De två Tweedy bidrar med – »Only the Lord Knows« och, framför allt, titelspåret – hör nämligen till topparna. De går lite djupare, nöjer sig inte med återupprepa vad vi redan vet.
Fanns nu inte lust, ork eller tid till ett helt album av nyskrivet kunde han kanske ha kompletterat det material han nu hade med omsorgsfullt handplockade kompositioner från annat håll. Det gör han också till viss del, fast med marginell framgång. Av låtarna som lånas från Allen Toussaint, Little Milton, Creedence Clearwater Revival och Randy Newman är det bara den sistnämndes »Losing You« som verkligen fungerar, som inte bara känns »ditplacerad«.
Grundproblemet är att man i så hög grad bestämt sig för att göra en så tydligt gospelpräglad skiva. Mavis har sjungit om Gud, Jesus och hallelujah i hela sitt liv, med alla möjliga producenter och musiker. Behöver hon Jeff Tweedy till det? Han drar fram en bibba hel- eller halvobskyra sjuttioåttavarvare hon inte hört sedan hon var liten och ger dem en fin men högst konventionell inramning. Dessa delar hade kunnat utgöra fundamentet till ett annat album, inte nödvändigtvis vara en del av det han började skriva låtar till.
Kanske hade det helt enkelt behövts lite mer tid att tänka igenom, före inspelningen. Och kanske hade då även »You Are Not Alone« blivit en av de där skivorna som växer. Nu får den i stället ansluta sig till det där trädet.
PIERRE HELLQVIST
2010-09-21
