Arctic Monkeys: Suck It and See

På sina två första album var Arctic Monkeys ett närapå perfekt popband. 

Deras melodier var direkta, behövde inte mer än ett försök. Och Alex Turner, gruppens sångare och textförfattare, var den bäste samtidsskildraren brittisk popmusik sett sedan Morrisseys tidiga singlar tillsammans med The Smiths. Till synes obehindrat skrev han texter där varje liten stavelse och bisats utan åthävor rörde sig mellan högt och lågt, mellan urbrittisk sarkasm och nedtonad relationsprosa. 

Men redan på »Humbug«, deras tredje album, blev det uppenbart att Alex Turner var lite för stor, lite för mångfacetterad och begåvad, för sin grupp. Året dessförinnan hade han spelat in ett album tillsammans med Miles Kane under namnet The Last Shadow Puppets där han med sällsynt fingertoppskänsla överförde The Walker Brothers sextiotalsinspelningar till vår tid. Väl tillbaka i Arctic Monkeys framstod han plötsligt som opåverkad av erfarenheten och spelade i stället in en skiva – undantaget den väldiga »Cornerstone« – fullkomligt renons på melodier.

Men sedan »Humbug« har Arctic Monkeys återvunnit delar av den lekfullhet som gick förlorad strax efter deras andra album. »Suck It and See« är deras mest melodirika och radiovänliga album hittills. Flera av låtarna på skivan tål att jämföras med topparna på deras debutalbum och »The Hellcat Spangled Shalalala« – som låter ganska precis exakt som den heter – är den bästa poplåt Alex Turner skrivit sedan »Fluorescent Adolescent«.