Arctic Monkeys: Tranquility Base Hotel + Casino

Så har de nått fram till sin »blasé rockstjärnor drar till Los Angeles för att skriva en lounge-ironisk rockopera om att vara blasé rockstjärna«-fas. Det skulle kunna bli en nystart. Ta Sheffield-kvartetten vidare i ett läge när de verkligen behöver komma vidare, om inte kommersiellt så konstnärligt. 

På den ljusa sidan: det rör sig de facto om ett stilbrott som heter duga. Där bandets gitarrock tidigare varit egendomligt brötig är ljudbilden nu pianobaserad, kristallklar och supertydlig. Här finns en rymd av kaliforniska mått. Skivan kan säkert låta spänstig i avancerade högtalarsystem. 

Men, till vilken nytta?

Ty, på den mörka sidan: Alex Turner kan fortfarande inte skriva melodier. Han kan skriva texter du lägger märke till, låt vara att han är bättre på oneliners än ord som känns angelägna från början till slut. Tänk om här hade funnits ett uns av den elegans och välformulerade syrlighet som Father John Misty har, eller ett uns av Jarvis Cockers dramatik och oemotståndliga exhibitionism, eller ett uns av (den unge) Bonos hjärta. Nu finns ingenting av det och i stället får vi… ja, oklart vad, förutom lager på lager av avmätt pratsång utan att för den skull presentera den med samma välarrangerade, tätt packade atmosfär som exempelvis ofta är fallet med The National.

Än värre: musiken är helt stillastående, klumpigt tungfotad och finessfattig (»She Looks Like Fun«, »Batphone«, »Golden Trunks«, »Science Fiction«, etc). Tidigare har Arctic Monkeys i sina bästa stunder utmärkts av en ivrig framåtrörelse. Nu lunkar tonerna slokörat runt i salonger de inte alls är hemma i. John Lennon-lika »The Ultracheese« är inte dum men blir i sammanhanget inget mer än ett undantag som bekräftar regeln om att rockmusikaliska återvändsgränder är livsfarligt territorium, kanske i synnerhet i Los Angeles. Alltsammans styrkt av textrader i stil med: »What a death I died writing that song/From start to finish, with you looking on«.