Noel Gallagher’s High Flying Birds: Noel Gallagher’s High Flying Birds




NOEL GALLAGHER’S HIGH FLYING BIRDS

Noel Gallagher’s High Flying Birds

Sour Mash//Mercury/Universal

Betyg: 7

 

Nu är året inte till ända, men jag är rätt säker på vilken musikupplevelse jag tar med mig från 2011.

Vi befinner oss i mitten av juli, framför Hultsfredsfestivalens största scen. Vi är ett fåtal som i lätt duggregn tappert står och väntar på att före detta Oasis ska börja spela. Det stora festivalfältet gapar öde på ett närmast overkligt sätt. I samma stund som sångaren Liam Gallagher stegar fram till mikrofonen och lägger händerna på ryggen, händer något bakom oss.

Baksidan av den näst största festivalscenen vätter mot den största scenen, och på staketet in till scenens backstageområde klänger ett fyrtiotal kids. Plötsligt öppnas staketet och en van börjar långsamt rulla över festivalområdet. I vanen sitter medlemmarna i det kaliforniska hiphopkollektivet Odd Future, som precis avslutat ett kaotiskt set och nu försöker ta sig ut från festivalen. Det går så där. Hysteriska fans klänger sig fast på vanen, kastar sig mot rutorna, lägger sig på marken, gör allt för att de nya idolerna inte ska lämna området. Under en kort stund tittar jag mot stora scenen, på Liam Gallagher som förstås ser vad som händer hundra meter från scenkanten. Sedan vänder jag och springer bort till tumultet, jag med.

Sällan har en skiljelinje märkts lika uppenbart mellan gammalt och nytt, mellan dåtid och framtid.

Senaste tiden har det blivit populärt i spalter och recensioner att ventilera sitt avståndstagande mot Oasis. 2011 är det kutym att påstå att man aldrig gillade Manchester-bandet när det begav sig, att man aldrig förstod deras storhet. Någon påstod till och med att Liam Gallagher alltid har varit en värdelös sångare.

Det går bara att skaka på huvudet åt historieförfalskningen och eländet att sparka på den som ligger.

Vi som var med vet. De som skriver allt det där vet de också.

Därmed inte sagt att jag olidligt har räknat ner dagarna till första soloplattan från Liams storebror. Efter avhoppet från, och splittringen av, Oasis 2009 har Noel Gallagher legat förhållandevis lågt. Som så många andra före detta bandledare solodebuterar han genom att inte ge ut plattan rakt upp och ner under egen namn. Kanske för att gardera sig lite mot alltför stor besvikelse om omvärlden inte skulle gilla.

Inte för att det är nödvändigt. »Noel Gallagher’s High Flying Birds« kan sammanfattas med en lång, djup utandning. Skönt, han kan fortfarande.

Det betyder nu inte att solodebuten är en sensation. Långt därifrån. Att inget spår från Beady Eyes debut skulle platsa här säger förstås ingenting. Däremot att det var länge sedan Noel Gallaghers kompositioner lät så självklara. Att de högt flygande fåglar som följer med här flugit rakt in från The Beatles »Tomorrow Never Knows« förvånar inte. Inte heller att mycket här låter som om Ray Davies promenerat runt Penny Lane en klar höstdag. I en intervju med Expressen säger Gallagher att han verkligen inte är en sångare, men där har han fel. Det visade han redan med Oasis i »Acquiesce« och »Don’t Look Nack in Anger«, men här låter han dessutom mer fri och avslappnad.

Egentligen räcker det för mig att höra andraspåret »Dream on«. Jag sjunger med redan innan första refrängen.

Oasis är begravda, dåtiden är historia, men om han vill finns en svagt upplyst framtid för Noel Gallagher.

ANDERS DAHLBOM

2011-10-18